Behöver litteraturen proffs?

Annina Rabe skriver en utmärkt artikel i dagens SvD. Och jag håller instinktivt med. Litteraturen behöver proffs. Jag har själv haft förmånen över åren att jobba i många olika roller tillsammans med professionella bokmänniskor; som författare och som förläggare, bokmarknadsförare och allt möjligt annat.

Det är klart att litteraturen behöver proffs. Att som författare jobba med en riktigt duktig redaktör, som verkligen förmår lyfta texten är en njutning av stora mått. Att se 60 000 ord sammanfattas till en klatschig marknadskampanj är en kick. Och så vidare.

Ändå inser jag att vi måste höja ett varningens pekfinger. Ty precis som i många andra branscher finns det proffs och ”proffs” i litteratursvängen. Bland frilansare och fastanställda på förlag av alla storlekar har jag stött på både den ena och den andra sorten, inte sällan där man minst väntade det.

Det är ytterst sällan som ett manus kommer publiceringsfärdigt till förlaget. Och även om det skulle göra det – i någon mening – går det i min erfarenhet ALLTID att lyfta en bra roman ett steg till. Här har egenförläggaren klara nackdelar i utgångsläget, om inte han/hon hyr in en riktigt duktig redaktör förstås. Men då menar jag riktigt duktig och ingenting annat.

När det gäller marknadsföringen tvivlar jag på att ”proffsen” med automatik är så mycket vassare än begåvade amatörer i det generella fallet. Naturligtvis säljer en debutant som stora starka Bonnier klart signalerar att man satsar på, mer än egenförläggaren i Blåbärskullen Förlag & Sylt. Men om vi beger oss ett snäpp från bägge ytterligheter är svaret plötsligt inte längre självklart. Jag har häpnat över hur dådkraftiga ensamförläggare kan vara när det gäller marknadsbearbetning och än mer över hur slappa så kallat ”etablerade” förlag kan vara i sin behandling av de manus som anförtrotts dem av förhoppningsfulla författare.

Marknadsföring är – tro mig, jag har ju pluggat sånt där i andra små på Handelshögskolan i Stockholm – inte någon särskilt avancerad vetenskap. Snarare handlar marknadföring om en del strukturerat sunt förnuft och resterande delar – mer än nittio procent – entusiastiskt och ihärdigt genomförande.

Jag tror att Annina Rabe främst tänkte på den texthantverksmässiga rollen i sin artikel. Men min reflexion över ämnet blir alltså: självklart behöver litteraturen proffs. Men se till att du använder dig av rätt sort, och avfärda eller upphöj inte någon bara på grund av organisationstillhörigheten eller andra etiketter.

Annonser
Categories: Uncategorized

Inläggsnavigering

4 thoughts on “Behöver litteraturen proffs?

  1. Mycket intressant skrivet. Jag håller med! 🙂

  2. Ja, det får jag säga var ett intressant inlägg. Överlag är det fascinerande hur mycket arbete som återstår när manuset är ‘färdigskrivet’ 🙂

    kram
    Jacqueline

  3. Håller med om att egenutgivna böcker och små förlag ofta är bättre på kreativ marknadsföring än de stora jättarna. Textredigeringen blir däremot sämre och sämre både på stora förlag, små förlag och bland de som ger ut själva. Det tror jag hänger ihop med att man ofta skyndar på en utgivningsprocess. Översättare tvingas ofta översätta böcker i samma takt som författaren slipar på manuset för att boken ska kunna komma ut i svensk översättning strax efter originalet, ibland samtidigt, för att inte tappa försäljningssiffror. Vi måste bli bättre på att se litteratur som en konstform och inte enbart ett sätt att tjäna pengar.

  4. Väl skrivet. Min egenutgivna thriller (Operation Nordvind) har på mindre än ett år nått ut mer och sålt bättre än många etablerade författare från stora förlag. Rättigheterna till ljudbok och pocket är sålda och intresse från utländska förlag finns.

    Trots det upplever jag ett stigma. Som förläggare tvingas jag jobba extra hårt för att få samma service och ser hur vissa dörrar förblir stängda. Att bli helt ignorerad tillhör vardagen.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: