Monthly Archives: maj 2012

Författarförbannelsen….

Vaknar mitt i natten. Förkylningar och segslitet ryggstrul har omöjliggjort träning på ett tag och då blir sömnen därefter. Inte lika behövlig, verkar det. Men man vet ju råd. Man lider inte precis där i sängen, egentligen. Varmt, ombonat. ”Alla barn är friska och ingen har dött” som man brukar säga. Och till på köpet verkar båten vara tät, bryggan är såpskurad, Bajen tog tre poäng och ett klassiskt Wurlitzer pryder kontoret. Livet är facebookbra, helt enkelt.

Men hur somna? Hjärnan levererar ett av de där förslagen som brukar kännas som ”hidden in plain sight”. Räkna får.

Visst. Jag räknar får.

Men där inträder författarförbannelsen: ”Vaddå räkna får?” frågar författaren. ”Var befinner sig fåren – i vilken miljö? Gestalta den och återkom.”

Right.

Vad driver fåren? 

En önskan om att hoppa över ett stängsel?

Ah, en sorts allegori om varats oändliga meningslöshet? Sisyfosmyten i agrar tolkning? 

Nåt sånt. Kanske. Får jag sova nu?

Du borde berätta det här med något sorts perspektiv. Tredje person avlägsen känns så Hemingway. ”Det var soligt. Fåren skulle hoppa över ett stängsel. Det klöv marken i två enheter. ” Vad sägs om att följa ett specifikt får som sedan får berätta allas historia?

Okej. Vi målar ut det litet. Fåret heter Albert.

Ah, du syftar på Bonnier? Branschsatir. Now we’re going places. Men berätta; Fåret måste ju ha en adversarie. Ett ondskefullt får eller ännu hellre – en varg!! Gör vargen litet sårbar också. Rulla upp en historia om vargen. Kanske på omvänd tidsaxel. 

Som du vill. Vargen heter Herman och har ett förflutet som spritsmugglare på en gård utanför Baton Rouge.

Jag undrar litet över din namngivningsprincip. Är det en slump att du givit vargen samma namn som din gamle fiollärares far? Eller försöker du chikanera honom bakvägen? Nå. Var ligger vändpunkten, som du ser det? 

Vändpunkt?

Men kom igen nu. Fåret hoppar över stängsel. Och en gång till och en gång till…. Vargen observerar, ett undertryckt hot, ett ont omen. Albert kommer att få problem. Men när karaktärerna växelverkat ett tag – ehuru erkännelsevis monotont – måste ju en förändring inträda som får dem att se och bryta med sitt tidigare mönster. Eller förlåta varandra. 

Vad sägs om en flock, eller hord, eller nåt, med vildsvin?

Å, en symbol! Pöbelns likgiltighet inför det skrivna ordet? Fristående förläggare som vill Albert ont? Skön stajl grabben! 

Jag försöker sova här. Får jag räkna mina får nu?

Det är Strindbergår i år. Får du in en örn någonstans? Den kan reflektera litet von oben – bokstavligt talat – över vildsvinens avancemang, stridsteknik och det fria ordets framtid givet att den gamle violinistens far inte får spela den sista psalmen för Bonniers? 

Å sådär håller det på. Hela natten och jag drömmer till sist, just när väckarklockan (eller snarare en app som leker väckarklocka i min telefon) att det blir en bok som köps till 50% rabatt med full returrätt, 80% marknadsbidrag, 100% stödmarknadsföring och betalning med likvid i oktober 2017. Då 207% av upplagan kommer i retur. Obetydligt begagnad.

 

Categories: Uncategorized

Född: En ny bokhandelsjätte?

Det har glunkats ett tag om ett samgående mellan Akademibokhandeln och Bokia och nu har DI det stora scoopet om att det blir av. Sveriges två största analoga bokförsäljningskedjor går alltså samman, om nu konkurrensverket ger sitt godkännande. Att konkurrensmyndigheterna som ser mellan fingrarna med allt som Bonnier gör skulle stoppa affären får man väl hoppas är moraliskt uteslutet?

Min spontana reaktion blir den här.

Inräknat alla former av bokförsäljning borde den nya jätten få en marknadsandel under 50%. Det är stort.

Motiven för affären är en blandning av defensiva och – hoppas vi – offensiva.

Viktigast är förstås lönsamheten Enligt DI förlorar Ackis drygt 10% av sin omsättning, dvs runt 100 miljoner kronor och Bokia ungefär lika mycket (franchisebutikerna ej inräknade) fast på en mindre omsättning. Ett samgående MÅSTE någonstans skapa rationaliseringsvinster. Det skulle vara intressant att få ta del av riktiga räkenskaper för kedjorna för att se var de skall hittas någonstans.

Med samlade förluster på 150 miljoner kronor och en omsättning på 1.5 mkr och sammanlagt 800 anställda på 135 butiker är det inget solklart rationaliseringsjobb som kan rädda läget.

Att spara 200 miljoner kronor (för att skapa någon lönsamhet också) på 800 anställda kräver att långt mer än hälften av personalen sparkas. Nej, kanske kan man gissa att det går att spara in 10% av den samlade styrkan, dvs 30-40 miljoner kronor. Men mer blir det inte där.

Lägga ned butiker? Tja – någon rationaliseringspotential hittar vi säkert där. I Västerås – för att ta ett exempel – finns två centralt belägna Ackis och en Bokia. Därtill ytterligare en Bokia i köpcentrat Erikslund. Samtliga butiker är stora och fina och det säger sig självt att alla inte kommer att behållas. Och sådär ser det nog ut på många ställen. Fast långtifrån alla. Kan man spara in var tionde butik? Tio butiker? Kanske. Beroende på yta handlar det om 15 miljoner i besparingar. Nu har vi kommit en fjärdedel in i besparingskampanjen.

Marknadsföringsbesparingar. Jag har ingen aning om hur mycket kedjorna lägger varje år på reklam. Men det borde ju finnas några miljoner att hämta här.

Logistik? Vi som minns övergången till SAP och Norrköpingslagret för Ackis kliar oss skeptiskt i huvudet åt detta argument. På lång sikt bör det naturligtvis finnas besparingar. Men kortsiktigt? En utmaning för de som skall leda gruppen.

Inköpsbesparingar? Några procent till måste en jättehandlare kunna pressa priserna. Men det är inte DÄR som pengarna finns. Tro mig. Jag är förläggare och vet vad jag talar om.

Så: det måste helt enkelt vara på SÄLJ-sidan som den här affären skall bli bättre. En större enhet som kan göra djärvare och bättre och större affärer. Att tjäna mer pengar genom att öka försäljningen borde vara den rätta vägen.

Det stora hindret: kulturerna. Förstås. Jag känner många i bägge kedjor, både på central och lokal nivå. Förträffliga människor. Sluga och trevliga inköpare, smarta bokhandlare. Välvillig och effektiv stabspersonal. Men de resonerar inte särskilt lika. Ett Bokiainköp görs annorlunda än ett Ackisinköp. Här har inte minst ledningen en stor utmaning. En, på ren svenska, djävla helvetes utmaning.

För: VILKEN profil, vilken inriktning skall gälla i de nya butikerna? Centralstyrning är en dålig idé, det vet vi. Att låta tusen blommor blomma ger å andra sidan inga samordningsfördelar.

Det är här lönsamheten skapas. Vem är visionären som skall komma på hur den analoga boklådan skall drivas?

Tills vi hör mer om hur man tänker sig den detaljen… lämnar vi juryn ute.

Categories: Uncategorized

Nu är vi litet Bajare här, va?

Dom säger att Henrik Kindlund blir ny VD för Bajen och det kan dom säkert ha rätt i. (UPPDATERING: Nu är det klart!)  Invändningarna kommer att vara två.

1. Han sitter i något som vi alla ogillar. Disciplinnämnden. Men där har han, som bland annat redaktör Gelin påpekar, bara suttit någon månad.

2. Man kan formulera det på många sätt, men Kindlunds intåg i valberedningen och det faktum att flera av de han utsett till styrelsen (IF FF-styrelsen, som sedan utser AB-styrelsen, alltså) nu utser honom till VD kommer att ses som rundgång.

Så. Då har vi snackat om det. Och det självklara motargumentet att det inte är Poolarna utan Poolia som rekommenderat Kindlund och att styrelsen också består av flera skarpa personer, till exempel finansiärernas egen representant Martin, superjuristen Lasse Nilsson och AEG-killen som gav oss Greg, som Kindlund INTE tagit in i styrelsen på något vis får också tala för något.

Därför tänker jag föreslå följande. Låt – om det nu blir han – Henrik Kindlund få en chans att göra nytta. Låt oss vara bajare och inte falangnissar eller svarta gnällbältes-bärare och ge honom tid att ta tag i bolaget.

Som säsongen har börjat och som bolaget just nu är kapitaliserat är risken ganska hög att det här blir ett rätt bra år.

Jag har funderat litet till på det här med Kindlund sedan jag skrev de första noteringarna i ämnet och jag skulle vilja säga ytterligare två saker:

1. Jag har träffat honom ett par gånger och resonerat om bajenrelaterade saker. Han gör ett hungrigt och slipat intryck. Utan jämförelser i övrigt skulle jag vilja påstå (och jag ber att få påpeka att jag har tillbringat rätt många år av mitt yrkesliv med att bedöma ledare och deras potential, i min roll som finansanalytiker) att vi i Kindlund har fått in väldigt mycket mer energi i ledarrollen än hos Äpplet eller stackars Micke Andersson.  I jämförelse med Åsa tror jag att hans enda nackdel är att han inte är en lika självklart säljande typ, men det tror jag å andra sidan att Henrik kompenserar med att hetsa våra redan anställda säljare att vara mer säljande än någonsin om livet är dem kärt.

2. Låt oss anta att den kritik som nu framförs på forumen om den Kindlundska konspirationen är sanna. Om så är fallet, har vi en VD som verkligen velat bli det i tre-fyra år och jobbat målmedvetet för att ta posten. Det är i sådana fall ingen dålig merit. Fotbollsaffärer är på gott och ont ingenting för känsliga dunungar.

 

 

Categories: Uncategorized

Oss knäcker ingen…

Den genomkloke kulturförkämpen Kaj Schueler skriver en fin text i dagens SvD a propos litteraturbranschens just nu mest avskydda affär – Bonniers köp av Pocket Shop.  Den hittar du HÄR.

Det finns flera intressanta inslag i Schuelers text. Till att börja med – vad skall man anse om Pocket Shop-gate? Min åsikt, såväl som författare som förlagschef på Kalla Kulor Förlag är att Bonnier borde ha kunnat hålla fingrarna borta. Att köpa femton lila butiker är i sig inget dramatiskt, men faktum är ju att det urduktiga företaget Pocket Shop lyft sig till någonting långt bortom vad deras VD hävdar i sitt ynkliga försvar av affären: ”Framtiden är ett sluttande golv”. Pocket Shop är snabblitteraturförsäljningens flaggskepp!  Superba lägen, en smart personals fingertoppskänsla i inköp och display gör att Pocket Shop ensamt kan lyfta en  titel långt mer än kedjans omsättning kanske indikerar.  Fråga Pia Printz om hur ”En dag” funkade i Pocket Shop. Om man säger så.

I sammanhanget undrar man också varför alla debattörer glömt bort Bonniers köp av Pocketbokklubben/Pocket Direkt? Ännu en stark retailkanal hamnade där under Bonnierparaplyet.

Så. Det står alltmer klart att litteraturbranschen rent styrkemässigt nu polariseras mellan de två blocken Bonnier och KF. Men KNÄCKER det de mindre aktörerna?

Nej. Oss knäcker ingen. Att försöka knäcka småförlagen är som att målmedvetet ha ihjäl en tusenfoting genom att knäcka ben för ben. Det tar tid och väcker uppmärksamhet. Förlagsbranschen har för många ben för att den taktiken skall fungera. På ett villkor, förstås och det är att vi mellanstora och mindre förläggare fortsätter att strida för meningsfull litteratur. I den stund som vi börjar göra som de stora förlagen och bara haka på trender utan att ha hjärtat på förläggarkavajärmen tappar vi naturligtvis vårt existensberättigande.  I min nu mer än tio år gamla roll som förlagschef på Kalla Kulor Förlag börjar jag lära mig läxan: vi mellanstora och mindre förlag måste erbjuda böcker som du faktiskt INTE hittar hos jättarna.  

För det här sätter sökarlyktan på nästa viktiga faktor i frågan: hur utnyttjar jättarna sin makt? Min erfarenhet av de jätteägda kanalerna är blandad. Bäst går det naturligtvis när vi erbjuder titlar som inte konkurrerar panna-mot-panna med husförlaget. Att försöka lansera en deckare som påminner för mycket om det som redan finns är (förutom att det rent allmänt förstås är ett motbjudande sätt att driva förlag) dömt att misslyckas. I valet mellan två whiskeyböcker där den ena kommer inifrån, är det knappast någon idé att satsa på den mindre jycken.

Dessbättre är det ju så att de flesta mindre och mellanstora förlag drivs med både hjärta och hjärna. Många må sakna formell strategisk planering, miljöcertifiering, Balanced Scorecards, HR-avdelningar och en likviditetsplaneringsavdelning men när det gäller utbudet av titlar är vi som en skön blandning av urfolk, kackerlackor och maskrosor. Vi är snabba, kan stigarna, vi tar oss fram på oväntade ställen och vi är extremt svåravlivade. Oss knäcker ingen.

Categories: Uncategorized

Vänner och signerade gratisexemplar del två

 

Den här grejen skrev jag till denna blogg för näranog fem år sedan. Och diskussionen dyker ständigt upp. Skall man ge bort böcker på releasepartyn? Skall man ge bort böcker till vänner? Svaren är lika många som antalet författare på jorden.  Jag och Kalla Kulor Förlag svarar ett rungande nej på den frågan. 

– Tjena, hörde att du släpper en ny bok i nästa vecka? säger den halvavlägsna bekantingen när vi krockar på Stureplan.

– Stämmer, skitspännande, säger jag. (Jag skulle kunna ta en kvart av den tid som ingen av oss har för att förklara exakt hur upphetsad jag är, men inser att det är mer information än den här killen behöver. )

– Hördu, jag skulle kunna tänka mig ett fringisexemplar, signerat förstås, säger vännen nu och ler för att jag verkligen skall förstå vilken ynnest jag beviljas. Och sedan kommer det: inte för att jag läser så mycket deckare…

 Skulle du verkligen det? frågar jag, men märker  – sånt går fort numera – att den ironi som fortfarande plaskar mot mitt gomsegel har sköljt över honom och förbi. Utan att lämna några spår.

– Ja då, ler han. Alltjämt i drygt godmodig ”jag beviljar dig mitt intresse”-inställning-

– Kul, vi hörs! säger jag och hastar vidare med en onödig förklarande blick mot manchetten. (Yeah, right…Jag som inte ens bär något armandsur denna casual friday. )

Ja, jösses. ”Har du blivit rörmokare? Fan, jag skulle kunna tänka mig att du får komma hem till mig och rensa muggen nån fredagkväll. Gratis. Jag förstååår ju hur stolt du är över att kunna beröra människor med dina verk, det går ju litet utanför den rent monetära tillfredställelsen, eller hur?”

En tidigare kollega, vi kan kalla henne Peppiga Bettan, gav mig tidigt i förlags- och författarkarriären balls att hävda att riktiga vänner agerar precis tvärtom. ”I våra kretsar, när någon gör något kreativt så hänger vi alltid först i kön vid vernissagen eller vad det nu är och liksom bara strömmar in och köper grejor, så att alla andra hajar vad djävla bra det är”, sa hon.  En skön vändning, typiskt Bettan.

Så nu är det sagt. Och om du missade andemeningen, så är den: ”Om du är min vän – be inte om ett signerat gratisexemplar – köp fem, läs ett och ge bort resten med dina varmaste rekommendationer. ”  Positiv energi kan inte förintas, den omvandlas bara till ny och bättre positiv energi. What goes around, comes around som dom säger i Klöver Kungar.

Förlaget har nu i maj 2012 funnits i snart elva år och givit ut 110 titlar av snart 50 författare. Vi har aldrig givit bort böcker på releasepartyn. Däremot försöker vi bjuda på annat , trevliga omgivningar, dryck – alltid har ölen och vinet runnit på våra tillställningar. Vi brukar räkna med samma förbrukning som teknologerna gör på sina ex-öl. Och sedan dubblar vi mängden. Och vi serverar alltid chilinötter. Om det inte är Caroline Engvall som släpper bok, då blir det hennes egna chokladbollar i stället. Och vi har alltid levande musik. Nästan. Om inte en kändis-DJ med koppling till författaren är närvarande.  Men skänka bort böcker till de som mest vill ha boken, som får den först och (bokhandeln får ursäkta) under de trevligaste formerna? Egentligen borde en bok aldrig vara DYRARE än på releasepartyt.

Men vi säljer boken billigt på releasepartyt i stället och säger i Bettans anda: ”Är du min vän, köp fem”.

Categories: Uncategorized

Kulturentreprenörer – inget att vara rädd för

Kristin Lundell skriver i en krönika i SvD Kultur idag om kulturentreprenörskap. Det stora citatet är ”Det finns få ord som ger mig sådana rysningar som entreprenörskap.” Och vackert så. Alla är ju inte skickade att bli entreprenörer. Och tanken, som Lundell skriver på att ”alla skall tvingas vara entreprenörer” är rimligen inte heller skön för alla. Kristin Lundell varnar för en fegare kultur. ”Hur många kommer att ta språnget fullt ut när alla skyddsnät tagits bort?”

Hela Kristin Lundells artikel hittar du här .

Jag tror att jag numera får kalla mig kulturentreprenör. Jag driver ett bokförlag som aldrig fått en spänn i bidrag och jag har skrivit och själv lanserat dryga dussinet böcker. Jag spelar regelbundet musik på scener som i de flesta fall – Fasching undantaget – inte uppbär bidrag. Och det är förstås mitt val, och jag skulle välja samma väg igen och igen om jag fick chansen. Många av mina kunder är själva kulturentreprenörer – självständiga bokhandlare och krogägare. Min litterära agent – Grand Literary Agency – drivs av ett gäng kulturentreprenörer…

Men min poäng är: att vara kulturentreprenör innebär inte bara osäkerhet. Det innebär kontroll. På baksidan av den stora skylten märkt ”RISK” står det ”CHANS”. Det är visserligen en myt att det kinesiska tecknet för ”hot” också betyder ”möjlighet”, men jag skulle våga påstå att det för många – om än inte alla – lönar sig i alla dimensioner att ta chansen och släppa sargen.

I lördags släppte jag ”A Strange Tale – sagan om Esbjörn Svensson Trio” och om inte denna biografi över en av Sveriges mest lyckade jazzexporter genom tiderna är en saga om majestätiskt lyckad kulturentreprenörism i mängder av steg, ja, då vet jag inte. Hela essensen i fenomenet e.s.t är ju att hjältarna i bandet faktiskt tog full kontroll över sin situation. De frågade inte efter vad jazzklubbarna ville höra för att boka in dem. De sökte upp publiken själva och gjorde sin grej. Det är helt korrekt att de hade god nytta av stöd från offentligheten under de tidigaste etableringsåren, men att säga att e.s.t var någonting annat än en entreprenörssuccé är att ta äran från de som äras bör. Och e.s.t var ju inte heller ensamma: bakom sig hade de flera andra lyckade kulturentreprenörer: skivbolaget Diesel – frukten av lyckad popmusik signerad Ratata med flera – blev en kommersiell språngbräda. Samarbetet med agenten Burkhard Hopper – själv en seriell kulturentreprenör – blev betydelsefullt. Att ges ut på det kulturentreprenöriella tyska skivbolaget ACT (som ju betytt oändligt mycket för många svenska jazzstjärnor) var även det ett steg i rätt riktning.

e.s.t kröp inte för någon. e.s.t hade kontroll över sin situation. Mottot i bandet var (i min tolkning) ”Det MÅSTE gå. Det gäller bara att göra det intressant”.

Och bäst av allt: drivkraften var inte girighet eller gissningar om vad ”marknaden” vill ha. Tvärtom! Alla till buds stående rådgivare med mammon som ledstjärna torde ha gjort tummen ned för att lansera någonting så osexigt och ultra-gjort som en pianojazztrio under 1990-talet. Men det var det som e.s.t ville göra. Så det var det som grabbarna gjorde. Och hur det gick vet vi alla. Bakom trions framgångar låg inte horeri och utsäljning till högstbjudande, utan hårt arbete, innerlighet och ärlighet mot publiken i varje konserttillfälle, en vilja att alltid göra sitt yttersta.

Jag är som sagt kulturentreprenör jag med. Och därför vill jag uppmana dig att läsa boken (som du köper här, och därmed stöder ännu en kulturentreprenörfamilj ) och själv inspireras av den fantastiska sagan om hur e.s.t tog det svenskaste av pianojazzsound och – helt på egna villkor – skapade musikhistoria som vi alla kan vara stolta över, utan att svälta ihjäl, sälja ut eller fega ur.

Bild

Categories: Uncategorized

Blogga med WordPress.com.