Kulturentreprenörer – inget att vara rädd för

Kristin Lundell skriver i en krönika i SvD Kultur idag om kulturentreprenörskap. Det stora citatet är ”Det finns få ord som ger mig sådana rysningar som entreprenörskap.” Och vackert så. Alla är ju inte skickade att bli entreprenörer. Och tanken, som Lundell skriver på att ”alla skall tvingas vara entreprenörer” är rimligen inte heller skön för alla. Kristin Lundell varnar för en fegare kultur. ”Hur många kommer att ta språnget fullt ut när alla skyddsnät tagits bort?”

Hela Kristin Lundells artikel hittar du här .

Jag tror att jag numera får kalla mig kulturentreprenör. Jag driver ett bokförlag som aldrig fått en spänn i bidrag och jag har skrivit och själv lanserat dryga dussinet böcker. Jag spelar regelbundet musik på scener som i de flesta fall – Fasching undantaget – inte uppbär bidrag. Och det är förstås mitt val, och jag skulle välja samma väg igen och igen om jag fick chansen. Många av mina kunder är själva kulturentreprenörer – självständiga bokhandlare och krogägare. Min litterära agent – Grand Literary Agency – drivs av ett gäng kulturentreprenörer…

Men min poäng är: att vara kulturentreprenör innebär inte bara osäkerhet. Det innebär kontroll. På baksidan av den stora skylten märkt ”RISK” står det ”CHANS”. Det är visserligen en myt att det kinesiska tecknet för ”hot” också betyder ”möjlighet”, men jag skulle våga påstå att det för många – om än inte alla – lönar sig i alla dimensioner att ta chansen och släppa sargen.

I lördags släppte jag ”A Strange Tale – sagan om Esbjörn Svensson Trio” och om inte denna biografi över en av Sveriges mest lyckade jazzexporter genom tiderna är en saga om majestätiskt lyckad kulturentreprenörism i mängder av steg, ja, då vet jag inte. Hela essensen i fenomenet e.s.t är ju att hjältarna i bandet faktiskt tog full kontroll över sin situation. De frågade inte efter vad jazzklubbarna ville höra för att boka in dem. De sökte upp publiken själva och gjorde sin grej. Det är helt korrekt att de hade god nytta av stöd från offentligheten under de tidigaste etableringsåren, men att säga att e.s.t var någonting annat än en entreprenörssuccé är att ta äran från de som äras bör. Och e.s.t var ju inte heller ensamma: bakom sig hade de flera andra lyckade kulturentreprenörer: skivbolaget Diesel – frukten av lyckad popmusik signerad Ratata med flera – blev en kommersiell språngbräda. Samarbetet med agenten Burkhard Hopper – själv en seriell kulturentreprenör – blev betydelsefullt. Att ges ut på det kulturentreprenöriella tyska skivbolaget ACT (som ju betytt oändligt mycket för många svenska jazzstjärnor) var även det ett steg i rätt riktning.

e.s.t kröp inte för någon. e.s.t hade kontroll över sin situation. Mottot i bandet var (i min tolkning) ”Det MÅSTE gå. Det gäller bara att göra det intressant”.

Och bäst av allt: drivkraften var inte girighet eller gissningar om vad ”marknaden” vill ha. Tvärtom! Alla till buds stående rådgivare med mammon som ledstjärna torde ha gjort tummen ned för att lansera någonting så osexigt och ultra-gjort som en pianojazztrio under 1990-talet. Men det var det som e.s.t ville göra. Så det var det som grabbarna gjorde. Och hur det gick vet vi alla. Bakom trions framgångar låg inte horeri och utsäljning till högstbjudande, utan hårt arbete, innerlighet och ärlighet mot publiken i varje konserttillfälle, en vilja att alltid göra sitt yttersta.

Jag är som sagt kulturentreprenör jag med. Och därför vill jag uppmana dig att läsa boken (som du köper här, och därmed stöder ännu en kulturentreprenörfamilj ) och själv inspireras av den fantastiska sagan om hur e.s.t tog det svenskaste av pianojazzsound och – helt på egna villkor – skapade musikhistoria som vi alla kan vara stolta över, utan att svälta ihjäl, sälja ut eller fega ur.

Bild

Annonser
Categories: Uncategorized

Inläggsnavigering

Kommentarer inaktiverade.

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: