Monthly Archives: juli 2012

Springsteen, igen

Bild

Den som stegrar inför kvällstidningarnas kapplöpning om att  CHOCK-ÄLSK-HYLLA ihjäl den stackars Bruce Springsteen, missar kanske det viktigaste. Hans närvaro i landet får mer trycksvärta än något statsbesök och han berör – jodå, marknaden har alltid rätt och om Aftonbladet lägger tio sidor på att recensera en konsert, så är det så – de breda folklagren på djupet.

Varifrån kommer det här? Springsteen passar alla. Han är Bajen för Bajaren, han är Zlatan för hjältedyrkarna, han är Rockens Zeus och Tor i en och samma person för gudakramare. Och E- Street Band är såväl apostlar som vikingar i Valhall, och alla vännerna i Friends. Samtidigt.

Men vad är det egentligen frågan om? Hur kan VARJE konsert vara den bästa någonsin och allt få sjuttio tusen getingar? Jag menar: Jag var med redan 1981 och redan där fick extrakonserten superbetyg. Sedan dess har jag missat två soloturnéer, nämligen Tom Joad-solorundan 1996 och Devils & Dust-rundan 2005.

Hur fan kan man bedöma om Springsteen är bättre nu än då? Själv tror jag inte att det går, inte på det sättet. Det som är unikt med honom är att han som en av få artister någonsin förmår växa tillsammans med sin publik. Han har inte fastnat i tonårsposerna och han har inte blivit en gnällig gubbe. Han var och är en av oss.

När jag såg honom första gången var jag sexton bast. Han var trettioett.

Denna tidiga åttiotalsspringsteen talade om uppbrott, berättade historier om drömmar om en bättre tillvaro. Jag och polaren Stefan från Skultuna mitt i Mälardalens Badlands drömde också om den nittiofiliga motorvägen med skuffen full av öl och en möjlighet att svänga ut på Västeråsvägen en sista gång och denna gång för att VINNA i kampen mot rika män som alla vill bli kungar och bossmän som ger en helvete varje dag. Med alla flickorna i baksätet i sina finaste klänningar och nedsläppt hår. Såklart.  Hoppets Springsteen, helt klart.

Nästa inkarnation, den där gången då vi hoppade sönder Ullevi, var någon sorts Rambo-Bruce. Det var muskler och stake och ett helvetes tryck. Man var tjugo och man såg inga gränser men så pajjade ju halva Göteborg på kuppen i en enda lång No Surrender-orgasm.

Och sedan var det Tunnel of Love-dags. Dittills hade jag aldrig varit mer besviken på en Bruceplatta, men svårmodet på den här grep mig rejält. Han hade just gått in i väggen med sitt liv och mitt var på väg upp. Men konserten på Stadion i juli – där vi till och med stötte på vår handledare i Finansiell Ekonomi alldeles nedanför scenen – var ännu en partyhändelse utan grubbel.  Och bäst dittills. Även om man nu började kunna svänga sig med att ha sett honom ”redan 1981”.

Globenkonserten den 17 juni – en födelsedagspresent till C – var en märkeshändelse. För första och enda gången var vi tre i familjen på Springsteen.  S var med i sin mors mage och kom ut med ett brak fyra dagar senare. Hon har inte slutat att sjunga och dansa än och gärna med utsläppt hår och sin bästa klänning på.  Var stod vi här? Jag var just på väg in i pappavärlden. Bruce hade just påbörjat en världsturné med sitt ”nya” band, nytt sound och för säkerhets skull två nya album, Lucky Town och Human Touch. På något sätt funkade det den här gången också. Men saxofonisten i mig saknade förstås the Big Man.

Så följde ett gäng år när vi bägge trevade, Bossen och jag, efter våra roller. Han tog en sväng till över Sverige 1993 och sedan var det tyst till Tom Joad-albumet. En akustisk klassiker som man kan spela hur många gånger som helst.  Jag kan inte säga att det gjorde så mycket att vi inte sågs igen förrän 1999, när han tagit E-Street Band till nåder. Det var karriär och småbarn för mig och så mycket annat fanns det faktiskt inte tid till.

Men återkomsten, vilken djävla återkomst! Och sen dess har han ju varit där. Hela tiden.

Tidningarna gnällde över gigget i Globen 2002. Själv förstår jag inte varför. Kanske bara för att hålla dramaturgin levande inför giggen på sommaren 2003. De missade jag, men kompenserade med RÅGE genom att se honom på hemmaplan, Shea Stadion samma höst. En helt annan Boss på hemmaplan, mer politisk och mer reflekterande. Kanske hade jag själv kommit till en annan mognad också.  Vi möttes ju som två gentlemän på jobbresa. Faktiskt.  Men inledningen där Bush fick bräka ”And they have weapons of mass destruction…destruction…destruction…. ” är tatuerad i min ryggmärg. Inifrån.

Hovet och sedan Globen med vänner 2006 var roligt.  The Seeger Sessions tog fram någonting nytt i Bossens uttryck. Den ännu äldre, plirande partysångaren. Han som tar fram gitarren på efterfesten och faktiskt KAN lira. Varpå efterfesten blir en riktig fest till.

Globenspelningen 2007 var fantastiskt, även om inramningen –  att gå på gig med kunder till en investmentbank som jag hade det tveksamma nöjet att representera, och rävspel och skitsnack under DEN biljettkampen som inte passar sig att relatera i en blogg, men good riddance, HQ, en av oss är fortfarande vid liv och det är inte du – var sådär. Men bandet: massivt tunggung med pondus och eftertanke.  Magic – albumet som var turnéns förekomna anledning, så att säga, tillhör inte hans bättre plattor. Det var litet som om bossen själv undrade vad som intresserade honom dåförtiden. Vilket förstås kompenserades med klassiker och en show i världsklass.

Och sedan Ullevi 2008 tillsammans med släktningar. En ännu vuxnare Springsteen som spelade för killen som just börjat försörja sig utan anställning. Och sedan Stadion 2009, sista konserten på besöket som alltid och så galet bra att hela den rockfestival som jag kom från var som försvunnen. Working on a dream, var Springsteen, och vi med.

Nu var det alltså tre år sen sist. Hur gick tiden så fort? Och var det verkligen så bra som tidningarna påstår?

Nej. Fast bitvis nästan ännu bättre. Man kan inte recensera ett gig utan att ge det skuggor. Suzy Tyrell har ETT solo som räknas. I Jungleland. Och det sumpade hon? Seriöst? Medhörning anyone? Att bossen fumlar med munspelet i början av River och får börja om kan vi överse med. Sånt gör helheten mänsklig.  Sist men inte oviktigt: Visst skall killen hyllas och ges många, många chanser. Men det är inte ärligt mot the BIG MAN att säga att Jake Clemons försvarar sin plats i rocksaxofonens IKONs skor på hans första turné. Alltså, kom igen! Jake sätter alla solon, han har grynigheten i luren, inget snack om det men trycket, scennärvaron – där snackar vi tio år på tillväxt. Men inget ont i det, livet går vidare. Kom bara inte och förolämpa alla världens saxofonister genom att påstå att Clarence Clemons går att ersätta på en gång. ”It don’t work that way, mister.”

Men i övrigt? Giget är ju verkligen fantastiskt. Det jag först imponeras av är energin i alltsammans. Spelar ingen roll om det är ballader, kampsånger eller stadiumknäckare… allt framförs med en intensitet som inget annat band kommer i närheten av. Punkt.

För det andra lyckas Bossen göra alla låtar intressanta NU. De gamla alstren som jag men inte de sjuttonåriga brudarna bredvid oss, kan sjunga med i, sitter som smäckar och blir satta i ett sammanhang. De nya (och då snackar vi Darkness on the edge of town och framåt) sjungs av ALLA. Till och med de aspackade raketforskarna från smålands inland bakom oss som ömsom krökar, ömsom kissar i medhavda petflaskor hänger med på texterna. Hur fan får en sextioåring till ett sådant gensvar?

Tjejen bredvid mig – som inte kan vara min dotter, för det KAN faktiskt bara min dotter, men väl hennes oäkta lillasyrra – säger till sin kille ”Shit, haja om han är död när vi är typ vuxna och vill höra honom igen??” mellan två extatiskt medvrålade låtar. Det är karisma.

Bossen är det vi saknar mest här i världen. Han är en god – inte dumsnäll, men god – och upplyst ledare utan funderingar på opinionssiffror och mandatperioder. Han vågar ta strid mot auktoriteterna, han busar med mamma och pappa, han leder vårt mentala ungdomsgäng och han kan låta som en riktigt bra tidningsledare, skriven på ett språk som folk förstår och intresserar sig för – som förklarar vad fan som HÄNDER därute. Han vet vad som är rätt och fel. Och han vill festa. Han gör en liten klubb av hela djävla Ullevi.  Ja, det är faktiskt färre som snackar under balladerna här än på Stampen, där man ändå nästan kan NÅ fram till de som står längst bak i lokalen. Folk hänger med, folk gör nya saker, vi dansar, glömmer och skrattar. Närvarande eskapism, hur fan sånt nu kan tänkas gå till.

Springsteen är här och nu, men han har kvar drömmarna trots att han färdats så många mil på de där landsvägarna.  Och han ger allt därför att han inte kan låta bli. Hur många konserter har vi inte sett där förgrundsfigurerna bara liksom KRÄVER att höra oss Motherfuckers göra ”some fucking noise out there” utan att förtjäna det? Well, Bossen har förtjänat det många gånger om.

Dessutom, det får man inte missa, är Bruce Springsteen är ingen djävla förbättrad produkt med en ny formula. Han ÄR en av världens bästa underhållare. Han har gjort hela jobbet. Han har jobbat lika hårt som Esbjörn Svensson Trio  gjorde, fast under tre gånger så lång tid och tagit sig upp och längst fram på scenen på ren och skär underhållningslusta och arbetsvilja. Han har gjort de där movesen framför spegeln innan han går upp på scenen och han VET vad han gör.

Dessutom är det länge sedan han sjöng så rent som han gjorde på Ullevi.

Vi ses på nästa gig, antar jag?

(och vill du göra mig en liten tjänst som betyder mycket idag: gå in på den här länken och rösta på ”En jagad man”. Min debutroman kan utan större trassel bli ljudbok. Men just DIN röst behövs, snälla? )

Categories: Uncategorized

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.