Monthly Archives: augusti 2012

När Annika ryter till… och jag kan bakgrundsstoryn

Annika Koldenius skriver indignerat och inflammerat om DN-kulturs bokmässeattityd i sin blogg idag.   Och jag håller förstås med om att vi inte skall klanka ned på bokmässan överhuvudtaget och definitivt inte för att den ligger i Göteborg.

Jag kan nämligen den kommersiella bakgrundsstoryn kring mässans placering. En gång i tiden var jag konsult till VD för en stor mässarrangör i Stockholm. En väldigt stor mässarrangör i Stockholm. Och min naturliga fråga var förstås ungefär såhär (ja, vi hade ett ganska avslappnat förhållande) ”men du, fan, varför tar du inte över bokmässan hit till Stockholm? Inser du vilka miljöpoänger du skulle göra om du plötsligt gjorde den klimatsmart? Alla kommer ju ändå från Stockholm dit. Nästan”.  (Och, ja, jag gjorde mig litet huvudstadschauvinistisk där, men sådant var ju nu mitt uppdrag, för Säpofest mycket pengar i timmen)

VD suckade sådär som rutinerade statsmän gör. Slog ut med sina exekutiva labbar i en verkställande gest och tittade på mig genom ögon som tycktes ha sett det mesta.

”Vi har naturligvis räknat på det. Men det är dödfött. Stockholmarna VILL vara i Göteborg på bokmässan. Den stora personalfesten kan inte hållas här, för då måste dom ju åka hem på kvällarna och inte hänga på Park tills det är dags att gå upp. ”

Några år senare gjordes ett försök att ändå lansera en bokmässa i Stockholm. Men det gick inte då heller.

Själv är jag själaglad över att få åka till Götet. Ingen får någonsin ändra på mässans placering. Göteborg har logistiken, traditionen och räkmackorna. Älvsjö är inte Avenyn, for Guillous sake! Man kan lika gärna byta ut Benjamin Syrsa i Kalle Ankas julprogram mot en Fredrik Strage som klagar på den förgängliga eskapismen i den uttjatade Ferdinands östrogenstinna framtoning, hackspettens förutsägbarhet och kolibriernas punchiga stämföring.

Litteraturhus, förresten? Gör varje hus till ett litteraturhus. Köp någon av mina böcker via länken i högerspalten.

Ha d gött så ses vi la på MÄSSAN.

Annonser
Categories: Uncategorized

Kvittojournalistiken: schuukt mycket lajks.

Det är med journalistiken litet som med deckarförfattarbranschen. Just när man inte trodde det var möjligt, poppar en ny genre upp. Winecrime respektive wine & dine-journalism.

I början tyckte jag att det var superroligt att läsa om myndigheter som helt tappat moralkompassen i magnetfältet och låtit plastkorten smattra.

Och make no mistake: det är viktigt att journalisterna granskar allt som sker på myndigheterna. Men precis som DN självt påpekar när man halvt går till sin egen gransknings försvar idag, kanske det kunde vara viktigare att granska hur den stora lejonparten av pengarna används, och inte bara foka på ”lyxrepresentation” för ”tusentals” kronor?

Näringsliv och förvaltning – även journalistiken – är fullt av ineffektivitet, friktioner och slöseri med pengar. Precis överallt. Säkerligen den fria pressen också.

Detta vet alla och vi är därför inte särskilt förvånade när det avslöjas. Sedan kan man ju förvisso sätta morgonespresson från Pascucci i halsen för mindre när Bindefeldt får tio miljoner över tre år för allmänna arrangemang och Säpo leker agenter. Men det har blivit för mycket form och för litet riktigt spännande i journalistiken nu. Läs valfri artikel och fundera över formuleringarna. Precis som en copywriter måste använda ett visst manér när han skall skriva om en skärgårdsresa om vintern, till exempel ”strålande”, ”gnistrande” och varför inte ”nybonat spegelblanka”, använder kvittojournalisterna sina ”tusentals” , ”exklusiva viner” och ”lyxspa”. Jag kan själv baxna om så bara en smula över att det blir en kvartssida av en intervju om huruvida Säpochefen kände till momsreglerna för representationsredovisning. Seriously?

Ingen utom de som verkligen har det som arbetsuppgifter, t ex revisorer och kvittojournalister, känner till de här reglerna i detalj. Jaja, en högste chef har naturligtvis ansvar för ALLT som pågår, men …. I-landsproblem någon?

Kvittojournalistiken har sin plats i tidningarna, inget snack om det. Men det vore mer intressant att se DN, Svenskan och de andra börja betala för riktig ekonomijournalistik som granskar effektiviteten i näringsliv och förvaltning i stället. Rapporterna om fejkade uppklarningssiffror inom Stockholmspolisen, sånt tycker jag är otroligt viktigt och intressant. Och att mäta och analysera vad Försäkringskassan levererar, vad arbetsmarknadsstöd egentligen ger för varaktiga bidrag till landets tillväxt,  hur sjukvården använder sina medel, att analysera argumenten bakom vad 90 miljarder till JAS ger…

Fiffel med representation kanske kan ses som toppen av ett isberg. Om man inte ens vet att det bara är momsen på 90 kronor i avdragsgill internrepresentation som är återbetalningsgrundande… kanske man inte kan haffa brottslingar, leverera tillväxtbidrag och sköta utrikesaffärerna. Eller så är det så att vi nu har hittat årets nyhetsmässiga superkantarellställe och det skall plockas fulla korgar och facebookas foto efter foto på det gyllengula guldet SAMT verkschefer med bristande redovisningsdetaljkunskaper tills vi alla börjar spamma tillbaka med körsbärsträd från Kungsträdgården och fotbilder på strand.

För lätta poänger får alltid schuukt mycket likes.

Categories: Uncategorized

RIP: Pontus, Annelie, Johnny, Lasse, Esbjörn, Lena, Micke, Björn och ni andra…

Hej döden.

Hej livet.

Hej slumpen. 

Hej vad som helst som man inte ser komma.

Jag skall just gå och lägga mig när jag ändå inte orkar göra det, utan surfar in en sista gång på Facebook. Två inlägg i rad får min hud att stelna: ”RIP Pontus Schultz” står det. Och mina ögon tåras för andra gången på några veckor. Nyss var det Johnny Munkhammar – som jag kände som författare och debattör på Kalla Kulor – som gick bort i cancer. Man anade att det var på gång, Johnnys signaler till omvärlden blev tapprare och tapprare men inte särskilt hoppingivande. Cancern är som en förbannad djävla omvänd bingolotto. ”Hej, du vann ingen Volvo. Istället måste du dö. Har du någon önskelåt? Förresten…Sorry, tiden är ute.” Precis lika random, men med sämre odds. Och Pontus – en pigg, intuitiv, kreativ och ständigt rörlig kollega i journalistik och mediatankar – vi visste alla att han var en hängiven sportsman, löpare, cyklist och så mycket mer. Men att han behöver dö i en cykeltävling? Jag förbannar ödet och gudarna. Pontus var killen som alltid ifrågasatte debattämnet över lunchtallriken, alltid hade nya, djävligt övertygande, stora, helaskiten-lösningar och ett självförtroende och en välvilja som fick mig att längta till nästa träff i samma stund som vi skildes åt efter ett möte. Generös. Öppen och varm. En tävlingsmänniska med humana värderingar och nyfikenhet i kolossalformat. 

Lasse Wihk – legendarisk manager för Esbjörn Svensson Trio, dukade under för cancern året innan jag hann färdigställa biografin om bandet. En hedersman, en gamäng, en doer som inte fick fira sin femtioårsdag. 

Esbjörn som 2008 hade mer liv och lust i sig än halva Skultuna, när han omkom i en oändligt onödig dykolycka. Han som alltid badade, alltid nyfikade sig dog därför att säkerheten – under dykkursen han tog för säkerhets skull – inte fungerade. Han som tillsammans med Magnus och Dan omdefinierade jazzen för hela världen och med sina triokollegor var större än Zlatan i den genren. 

Lena var lilltjejen på Handels som dog i bilolyckan på väg från ett polskt bröllop med ännu en kurskamrat, vars nyblivna fru somnade vid ratten. Inskriven ett par år efter oss, glad, ständigt sjungande och positiv. MItt sista minne av henne är när hon dansar runt i Rotundan på Sveavägen 65 och sjunger ”Misty” för sig själv i den otroliga akustiken. Och två veckor senare var hon borta. Det här var i slutet av 80-talet och jag har ALDRIG spelat Misty sedan dess. 

Micke Öström, den något år äldre, tuffe killen, blev påkörd – rejält, och släpad många meter – av en bil när han alldeles för ung drog ut på landsvägen med sin moppe. Varför hans föräldrar lät honom… nä, jag vill inte ens diskutera det. Ett av Skultunas största trauman på sjuttiotalet. Och något år tidigare dog min första skolbästis Björn Fransson i leukemi, tio år gammal. 

Du saknar ett namn från inledningen av den här bloggen, va? Vem var Annelie? Ingen alls, tydligen. Ingen twittrade om hennes bortgång. Hon hade ingen blogg, ingen Facebookhemsida och inte ens en fast adress. Men hon var en av mina bästa vänner under uppväxten. En skön tjej, ett år äldre, som fanns där och bjöd in oss på the eller läsk, som hängde med gänget tills hon hamnade snett, droger och skit och … nu, ungefär fem år efter att hon lämnat oss, när jag efterlyser henne i ett Skultunanätverk, kommer ödet upp till ytan. ”Å, hon dog väl …?”

Statistiken, säger en luttrad vän, lär oss att vi i genomsnitt lever på ett visst sätt, men att några av oss dör oförklarligt, slumpmässigt och DJÄVLIGT orättvist av andra skäl än de normala. Jag noterar i min egen bok att det   verkar vara de ovanligt bra människorna som rycks ifrån oss för tidigt. 

Det är för mycket död just nu. Det liksom klumpar sig. Och allt man kan göra är att fortsätta. Att ta vara på varje timme i livet med tacksamhet, att försöka få varje vecka att räknas.

Det finns ingen rättvisa i långa loppet. Men smärtan går att räkna med.

Den kommer.

Orättvisorna kommer.

Möt det goda med tacksamhet, tacksamhet och åter tacksamhet. Och olyckorna med värdighet. 

Tänk på att inte ha för många saker osagda. Vi kan inte uttrycka vår uppskattning av kollegor och familj hela dagarna, men varför inte köra ett extra ”jag älskar dig” eller ”du är en förbannat djävla bra polare” eller en ”mamma/pappa, vi har bråkat ofta, men jag älskar dig ändå” när tillfället finns? 

Jag och Pontus hade bokat lunch i början av hösten, för första gången på flera år. Så djävla futtigt det känns nu. Jag ville säga honom så mycket. Ville fråga ännu mer. Och precis likadant har det varit med alla andra som kilat vidare långt före stängningsdags. 

Det är okej att leva klyschor ibland. Så ta vara på dagen. Och börja nu. Lev det liv du vill och berätta för de du bryr dig om, gillar eller älskar att du gör det. 

Redan i morgon eftermiddag kan det vara försent. 

 

 

 

 

 

Categories: Uncategorized

They’ll be back…

Oj vad Fredrik Strage gjorde bort sig i dagens DN. Vem gav honom uppdraget att recensera ”The Expendables II” ?

Jag älskar både sportsidorna och kultursidorna. Och ja, jag läser även näringslivsjournalistik, när det är skribenter som förstår vad dom skriver om; Lindvall och Isacsson-typerna av journalister som förstår ämnet och koderna.

För någon vecka sedan var det debatt om språket på kultursidorna. En skribent  invände att det är lika invecklat att läsa sport som kultur, men att det finns avarter i bägge fall som skrivs av osäkra personer som vill dölja någonting.

Det finns ytterligare ett sätt att dölja osäkerhet och det är att uttrycka sig tvärsäkert. Så säkert att det liksom inte finns någon möjlighet att återföra diskussionen till den nödvändiga nollpunkten. Samma teknik används av de mest framgångsrika turistuppskörtarna på den stora Bazaaren i Istanbul; De som utgår ifrån trehundra spänn för tofflorna och vet att om någon inleder prutningen på … hälften är man hemma och även om förstabudet läggs på en tredjedel, blir det fantastiskt bra betalt för det torra fårskinnet.

Och på tal om tofflor, (eller menar jag skojare med hutlösa utgångsbud?) läste jag alltså en kulturhormonstinn och jättepuckad artikel av Fredrik Strage i dagens DN där han tar någon sorts heder och ära av den fantastiskt välproducerade filmen ”The Expendables 2” . Som om den hade haft någon heder och ära till att börja med.

Jag kan bli superirriterad när en sportreporter missar viktig information om sitt ämne och drar fel slutsatser. (Se till exempel diskussionen här nedan av SvD’s försök att recensera Hammarbyledningens strategi. Efter mailväxling tog journalisten i fråga tillbaka ALLT. Dock utan att sätta in någon rättelse.) Och det skaver som mattnubb i ögonen när unga ekonomijournalister skriver artiklar som bara innehåller floskler. Men när en erfaren kulturjournalist (eller menar jag bazaarförsäljare av starka åsikter?) ger sig in i ett ämne som han uppenbarligen inte behärskar blir jag extra sur.

Strages recension av The Expendables 2 är djupt föraktfull. Den tycks förutsätta att alla som ser filmen tar actiongenren på allvar på ett sätt som jag inte stött på sedan högstadiet. ”Men, hallå, hajar du inte att Luke OMÖJLIGT kan bli sådär bra på att flyga på grund av någon djävla kraft?” Man minns de där smarta intellektuella grabbarna som satt näst längst bak i parallellklassen och liksom garvade åt alla, plugghästarna såväl som puckona.

Expendables 2 är en actionfilm. Den skall leverera jakter, våld i alla dess former, muskeldyrkan och onödigt tuffa one-liners. Dessutom är den konceptuella idén med just detta verk att den skall vara en sorts metaparodi på samtliga medverkande. Litet som ”The Avengers” i sin kontext. Eller den neoschlagerrevyfetisch som Diggiloo-turnén ger oss. Eller E-Street Band med The Big Man.

Och som sådan är den ju alldeles utmärkt. Att höra Strage klaga på ”lökig dialog” är som att höra en halvt medvetslös dansbandsmusiker recensera en hardbopskiva. ”För många toner”. Han missar ju hela poängen. Vi GICK till Sergel 1 i förrgår för att få höra tuffa one-liners av just den sort som Strage använder som exempel i sin helt okunniga recension.

Att Strage utnämner filmen till Tam (???) och totalpuckad testosteronorgie understryker bara hur omodernt det har blivit med testosteron i gammelhipsterkretsar. Och det enda positiva med det är att sorten därmed förr eller senare dör ut. Att han påpekar att ”man oroar sig aldrig för huvudpersonerna” ? No shit? Jag erkänner: jag tittar även på Kalle Ankas julafton därför att jag vet att vi önskas god jul i slutet. Och jag tittar på Barcelonamatcher. Jag ser regelbundet om ”Casablanca”. Nej, jag oroar mig inte för huvudpersonerna. Han har Arnold, Sly, Dolph och dom andra i manus, vem fan behöver oroa sig för dem? Affärsidén är att slippa oroa sig.

Kända ansikten. Stora muskler. Infama skurkar. Ûbertuffa one-liners av typen: ”I heard you were bitten by a King Cobra? Yes, and after five days of excruciating pain…the cobra finally died”. En kassakskåpssäker upplösning. Självironi. Bodycount beyond belief.

Det är vad vi alla förväntar oss. Och därmed blir The Expendables 2 en av de bästa filmerna som gjorts. I sin subgenre. Det är ovärdigt och nedlåtande av Strage att inte läsa på formen innan han recenserar. Han borde skämmas.

Categories: Uncategorized

Och för övrigt….

Kan man bara konstatera att

1.  Den som inte har Facebook missar mycket. Till exempel inbjudningar till events, uppdateringar av vad folk håller på med och så vidare. Att inte ha Facebook är just nu liktydigt med att dels inte stå i telefonkatalogen, dels aldrig gå till pumpen mitt i byn för att höra vad som händer i  närområdet.  Jag respekterar alla livsval, men en modern människa med karriär mitt i storstaden som väljer bort uppenbara, lättadministrerade kommunikationsmöjligheter ådrar sig mitt tvivel, litet sådär allmänt.

2. Alla som säger någonting ont om storsatsningen ”The Expendables 2” är avundsjuka på den del av mänskligheten som kan roas av uppenbara, förutsägbara explosiva humorfilmer. Jag har väldigt svårt att se att NÅGONTING i actionfilmväg skall kunna överträffa den känsla jag och Young Master hade när vi lämnade bion strax före midnatt igår. Jag tackar mamma, pappa och han däruppe för att jag fick födas lättroad.

3. Nattliga debatter på Bajenforum kan spåra ur hur mycket som helst. Man måste älska blandningen av rätt fiffig retorik, rallarsvängar, konspirationsteorier, offentlig debatt och klubbhjärta oavsett åsikt som lanseras där. Men jag undrar verkligen varför en före detta anställd, eller någon som utger sig för att vara honom, går ut på ett fan-forum vid midnatt dagen före någon slags bröllopsjubileumsresa och häver ur sig ”sanningar”. Om han är han, MÅSTE det finnas väsentligt bättre forum för kritiken.  Jag hade förväntat mig att det förr eller senare skulle börja storma kring klubben/ledningen/styrelsen igen, men vid midnatt med ett femtiotal åskådare och innan vår nye VD – vars åsikter framkom ganska tydligt i debatten – hunnit UTRÄTTA någonting? En viktig debatt är det. Och den skall föras löpande. Men tills vidare, alla seriösa ledningar har rätt till en utredningsperiod och en sätta i verketperiod, tänker jag begränsa mitt deltagande i bajendebatter till diskussioner kring det som händer på planen och kring truppen.

 

4.  Läser i SvD om att Moderaterna vill begränsa antagningen till estetiska linjer. Man skall vara mycket duktig när man som femtonåring söker in till olika linjer, annars får man allt välja vanlig skolgång.  Som vanligt när det gäller politiker, finns det någonstans en tanke där. Men problemet är att det parti som mest av alla låtsas företräda valfrihet för friska välbeställda människor med ambition skjuter sig i foten big time. Estetisk kapacitet utvecklas inte linjärt. Som nära observatör av två superesteter ser jag hur förmåga, lust och kapacitet går i nästan slumpartade steg fram och åter. Tjejen med toppbetyg på Naturvetarprogrammet som sadlar om efter tvåan, börjar träna ordentligt och kommer in på en av Europas mest eftertaktade musikalutbildningar efter gymnasiet. Hade hon kommit in på en avancerad danslinje med höga krav efter nian? Förmodligen. Men inte självklart. Killen som var Sverigeklass på sitt instrument, försörjde sig helt själv på musik sommaren efter nian,  men fick kreativiteten släckt på musikgymnasiet och nu väljer en teoretisk linje i stället. I det fallet skulle det nog vara på sin plats att ställa krav på utbildningen i stället.  Eller helt enkelt hålla klåfingriga politiker borta från ett system som folk försöker anpassa sig till.

Categories: Uncategorized

Vad menar Svenska Dagbladet?

Anders Lindblad skriver en artikel i dagens SvD. 

Och jag måste fråga honom vad han menar. Därför skrev jag ett mail som låter såhär. 

Hej,

 
Jag förstår inte din analys i dagens tidning. Som jag ser det är det här dina argument: 
 
* Först slår du fast den tämligen välkända truismen ”spelare underpresterar på grund av publiktrycket”. Stackars Freddy är ju ett bra exempel på det, och jag håller helt med dig. 
* Sedan talar du om ”all turbulens som så gott som alltid verkar finnas i klubben”.  Vilken turbulens syftar du på under det senaste året? Tidigare. Javisst. Men nu läste jag ju en dagstidning. 
* Därefter riktar du ljuset mot BP. Vad har dom gjort som inte Bajen gjort? Jag kan bara se en skillnad utifrån din beskrivning – BP har inga fans, och därför får de unga talangerna tid att utvecklas i en riktig Bullerbymiljö. 
 
Avslutningen ”Hammarby borde se och lära av lillebror på andra sidan stan. Det lönar sig att ge förtroende till unga egna spelare och låta dem kliva fram” uppfattar jag som snygg, men i praktiken innehållslös. I år har laget omorganiserats, U21-laget har tagit upp de bästa unga talangerna och flera av dem – Linkan, Tranberg, Hansebjer – har fått springa in på Söderstadion. Hansebjer är säkert med i kvällens trupp mot Landskrona också. Under Roger Franzéns ledning, det år när vi nästan rasade ur Superettan, hade vi ett tag en startelva som var nästan synonym med det tidigare talanglaget. Det gick ju sådär. 
 
Vad menar du att klubbens nästa drag skulle vara? Var gärna litet konkret. Spela inte ut ”satsa brett på talangutveckling”-kortet. För då spelar jag ut ”ja, ni har ju skrivit många artiklar om hur man satsar i BP redan i låga åldrar”-kortet samt ”och när bajen också erbjuder extraträning för lovande spelare, ryser medierna över det också”-kortet. 
 
Är inte sanningen den här? 
 
I fjol hade bajen en svag trupp som dessutom underpresterade. Då höll vi på att åka ur. Inför säsongen plockades många, men inte alla, svaga kort ut ur truppen och nya bättre lirare rekryterades. Om alla hållit sig skadefria och kunnat spelas ihop, skulle Bajen haft en chans att ta sig upp. Nu har vi dessvärre inte haft den turen och därför har även lirare som helt klart ryker när deras kontrakt går ut efter det här året fått alldeles för mycket speltid. Och med viss precision har det lett till att vi lyckas bättre i år, men inte hela vägen. Delvis därför att även några av de etablerade spelarna underpresterat. Man kan inte bortse från risken att åka ur även i år, men även med det reducerade spelarmaterial som återstår bör vi lyckas bättre. Inför nästa år kan vi skicka iväg ytterligare sex-sju lirare och en väsentligt större del av spelarbudgeten (Rami) och då finns utrymme att rekrytera fler Superettanmässiga, eller rentav allsvenska spelare. Då och först då – tålamod, stabilitet, lugn och långsiktighet är ju bra grejor – får vi facit på huruvida ombyggnationen fungerar. ”
 
Vad tycker du? Kommentera gärna. 
Categories: Uncategorized

Efter motgång kommer fiasko, kommer….?

”Det här är ju en match som Bajen bara ska vinna” twittrade Gurra. 

”Ja” svarade jag. ”Låt oss då hoppas att den spelas på papperet och inte på gräs, för där går ju ingenting någonsin som det ska”

Jag såg inte matchen. Jag satt hemma vid köksbordet och stirrade fånigt på direktrapporteringen, med de utmärkta, helt briljanta kommentarerna från Bara Bajen i högtalarna. Fyfan vilket slöseri med tid. Men man tror ju sällan det. Bajen är värre än McDonalds på så vis. Man går dit, man tror att det skall bli gott och sedan går man från matchen – eller restaurangen – med en olustkänsla och liksom smuts i magen. När det gäller McDonalds har jag numera som årligt nyårslöfte att inte käka där. För det räcker ju så gott med mitt Hammarbyintresse. 

När det gäller matchen igår snurrar mina funderingar mest över laguttagning och uppställningen. Och hur man tänkte där i den situation som vi är nu. Och det är såna dagar som jag är tacksam över att jag inte är heltidsanställd på klubben. 

Men jag funderar såhär: 

Vad hade vi att vinna igår? 

* Självrespekt efter en rätt slirig period i serien. 

* Möjlighet till fler träningsmatcher som gällde någonting i vår. 

* En finfin insats a la 2010 och litet hopp och glöd i Bajenkretsar. 

Vad hade vi att förlora? 

* Man kunde förvänta sig en hårdför match. Om våra sista hela kvalitetsspelare, Adelstam, Guldborg till exempel, inte var riktigt krya fanns en uppenbar skaderisk som kunde kostat oss massor i tabellen. 

* Moral i truppen och i Bajenland. Det är faktiskt inte bra att åka ut i första omgången. Det tror jag verkligen att vare sig spelarna eller fansen mår bra av just nu. Fanreaktionen är ju rätt uppenbar och att döma av Loves omklädningsrumsrapport, togs det inte vidare bra bland spelarna heller. 

Och då blir jag litet kritisk och tänker: 

* Varför i helvete lirade vi inte med bästa laget från start? Är det någonting vi inte känner till som ligger och hotar på nästanskadelistan? 

* Vi har ett par spelare som verkligen saknar vinnarskalle som trots detta fick vara med och starta igår. Jag vill inte hänga ut någon, men alla som suttit på läktaren på senaste tiden vet vilka det är. 

* När det gäller straffläggningen vet vi att vi har några unga spelare som har det tufft med publiktryck och pressade situationer. Jag kan inte se något skäl att ha dem bland straffläggarna. 

 

Och min slutsats kan därför, tills ytterligare fakta kommer i dagen kring Adelstam & Guldborgs form, för att nu nämna ett exempel, inte bli annat än att lagledningen tyvärr gamblade bort våra cupchanser igår. Det är osmakligt och sänker mitt förtroende för firma Berhalter & Banda när det gäller laguttagning och coachning. 

Men det är som vanligt. Det finns faktiskt bara en sak att göra just nu och det är att a) lära sig någonting av misstaget b) gå vidare och maxa insatsen mot Landskrona på tisdag. 

Det har för övrigt hänt litet roliga saker som gör att det blir en glad överraskning i halvtid. (Nej, det är ingen ny spelare som jag har korn på, bara en liiiten men trevlig leverans av utställda löften!) Kom till Söderstadion så får du se. 

Avslutningsvis vill jag be dig, käre Bajare om en tjänst. Min debutroman (huvudpersonen i den är för övrigt Söderbo och assisterande knattetränare i Bajen) EN JAGAD MAN är just nu med i en tävling om att bli ljudbok. Omröstningen går nu in i den avgörande fasen. Gå in på den här länken och klicka på/rösta på EN JAGAD MAN och du skall ha min eviga tacksamhet. 

 
Categories: Uncategorized

Bajenläget: ”Bara en dåre….

…tror att man kan uppnå bättre resultat än tidigare utan att agera och byta metod.”

Jag minns en sommar nära oss alla. Det var i fjol. Bajen lirade faktiskt inget vidare. Men vi trodde liksom att vi… eftersom vi ju ändå hade varit i cupfinal med nästan samma trupp och Runa… och Pålle… och yada, yada. Vi trodde alla fel. Utom gnällspikarna som sa ”det här går åt helvete”. Det gjorde det visserligen inte, men vi var ju verkligen inte långt ifrån. En Bojansk vänsterdoja ifrån konkurs och Bajenlands närmast atlantiska nedsjunkande i havet. Nä, kanske inte så illa, men i vart fall inte långt ifrån. 

I år har vi (du kanske läste min krönika om Ödet på officiella?) haft ett djävla oflyt. Både med bollar som kunde gått in – t ex Guldborgs sköna nick i stolpen mot Frisyriska – och skador. Speciellt skador. Jag menar W:T:F? 

Så vad gör man? Reaktionerna har varit många i Bajenland. ”Shit, där rök säsongen” är väl den rådande stämningen och om jag skulle säga att jag står fast benhårt vid min krönika om varför vi går upp i Allsvenskan redan i år… skulle jag kanske dumpositivförklaras för evigt. En gång till. 

Men här är poängen med detta snabba blogginlägg: har du märkt hur den sportsliga ledningen jobbar i år? I takt med att skadorna rasat över oss (och tacka gud för att skadorna kommer när transferfönstret är öppet) har man faktiskt värvat. Och jag hävdar att vi hittills har plockat in kvalitet. Ledgerwood är vår bästa defmitt. Han lämnar faen inte en yta obevakad. Någonstans. Guldborg är en eminent back. Och Adelstam, jag bettar på att första målet kommer i nästa match. Vi har inte haft någon bättre forward på länge, vilket säger en del om vårt forwardläge också. Jag tänker inte bedöma exakt hur bra alla dessa värvningar, liksom dagens nyhet med Luis Antonio Rodriguez, kommer att vara på tre års sikt. Men det HÄNDER saker. Hade det gjort det i fjol med den handlingsförlamning som då rådde? Hade det skett tidigare? Nej. Verkligen inte. 

Sant. Det går inte att säga att en argentinsk 27-åring med en låneperiod i Skansen United är ett klipp. Men allvarligt talat: trodde BP att de gjorde en fantastiskt värvning när de fick in vår superskadebenägne, stöddige forward? De som värvade Freddy Söderberg hade kanske inte trott att de värvade en skyttekung när de fick in denne genomsympatiske, men på Söderstadion i grönvita färger helt poänglöse kant- och boxspringare.  Min andra poäng är. ”Det kan faktiskt funka också”. Den som inleder dagen med att döma ut värvningen på #bajen -twittret kanske borde ge killen en chans? Lex Freddy, Lex Vlado, Lex Pablo… folk som inte lyckats i ett lag, kan lyckas i ett annat. 

Fyra nya spelare i en trupp som har ett gäng tongivande personligheter på bänken det KAN inte vara automatisktfel. Det KAN vara rätt också. Jag föreslår att vi håller tummarna för just det. Och att vi ger alla de här lirarna vårt stöd. Kan vi rentav komma på något nytt sätt att locka fram det bästa i spelarna? 

Precis som Mike Hammerbee i min senaste officiella krönika, tänker jag fortsätta att tro på Bajen tills Södermalm sjunker i havet, med sånger och minnen och legender som enda arvegods till efterlevande civilisationer. 

Avslutningsvis vill jag be dig, käre Bajare om en tjänst. Min debutroman (huvudpersonen i den är för övrigt Söderbo och assisterande knattetränare i Bajen) EN JAGAD MAN är just nu med i en tävling om att bli ljudbok. Gå in på den här länken och klicka på/rösta på EN JAGAD MAN och du skall ha min eviga tacksamhet. 

 

 

 

 

 

Categories: Uncategorized | Etiketter: ,

Därför tar sig Bajen till Allsvenskan 2013

En uddamålsseger mot tabelljumbon borde kanske inte vara så mycket att glädjas åt egentligen, men alla riktiga Bajare vet att det är just DE matcherna som vi har svårast för. Alltså ser jag det nästan som en sexpoängsseger, eftersom det visar att vi FAKTISKT kan prestera mot lag som är väldigt mycket sämre på papperet. Behöver jag säga Gefle hemma 2005? Eller Trelle hemma 2004? Eller den där förhatliga matchen mot Örgryte? Och Superettan har ju varit rena tjatfabriken när det gäller att banka in lärdomen ”Matcher vinns på planen, inte på papperet för HELVETE”. Nu vann vi – med uddamålet och bud på väldigt många fler – en match på planen också. 

Jag vet att alla som kan nåt om Bajen har lagt ned tankarna på kvalplatsen och jag vet att uppfattningen i Bajenlandet att det där försmädliga tåget har gått. Igen. Men jag vill ändå påpeka några saker för ordningens skull och kom ihåg var ni läste dem först om det fungerar. 

1. Först en allmän observation: Om vi är tillräckligt intresserade av att göra jobbet, går tåg – även avgångna – att springa ikapp. Behöver jag säga SJ och tågproblem? Jag tror att även lag som BP kan få det nervöst på slutet och att banfel, elproblem och ”andra förseningar” kan stoppa tåg från såväl Grimsta som Halmstad. 

2. Sedan en statistisk observation. Varje match är visserligen unik. Men någonstans måste väl ändå skiten fördela sig jämnt över Superettanklubbarna? Vi hade litet extra flyt under de första matcherna och t ex Halmstad hade det tufft. Sedan dess har vi underpresterat av en mängd skäl och Halmstad klarat sig bättre. Alla klubbar klarat sig bättre förresten. Om det finns någon fotbollsgud och hen är rimligt objektiv, är det BAJENS HÖST nu. Och just nu skiljer det SEX djävla poäng mellan oss och kvalplatsen. Kom inte och säg att det är omöjligt. 

3. Mitt nästa argument är våra nya spelare. Den nya centrallinjen med Guldborg, Ledgerwood och Adelstam är naturligtvis inga frälsare. Det är inte som om vi fått Stoor, Petter Andersson och en Charlie Davies i form. Förstås. Men de är bra nog för att lyfta laget, det såg vi tydligt igår. Och de bidrog klart bättre på sina positioner igår än tidigare – ursäkta Theorin, Dahl och Sculer/Castro – startspelare på samma positioner. Guldborg är både en pitbull i sitt eget agerande och en trygghet för Max att kunna använda sina offensiva kvaliteter. Och ingen djävel kommer att hitta någon yta mellan mittfält och mittbackar att laja in bollarna på med Ledgerwood på planen. Adelstam rör sig som … en rutinerad forward. Mitt bet är att han nätar två gånger mot Frissyriska nästa helg på Jallavallen. 

4. Ett givet argument är våra tidigare spelare. Alla kan inte alltid ge allt, men visst finns potentialen där. Stor-Max har bara börjat komma i form. Småskadedrabbade Rynell har minst trettio procent kvar att ge. Minst. Baggio har tappat i prestation de senaste fem-sex matcherna och kan väsentligt mycket mer. Lallet skall vi inte snacka om. Han har visserligen baljat friskt i år, men med den energin finns mycket kvar att ta av. Jag tror att han kan bli minst 50% bättre. Summan av de fria ytor som han skapar åt sig i varje match – men inte får passningar till – är ungefär lika stora som summan av de utrotningshotade regnskogarna i Sydamerika. Och summan av de chanser som han oturat sig på med minsta möjliga marginal är Lågt Räknat tio-femton mål. Sinan – tyvärr avstängd i en match där han verkligen skulle ha behövts – har fått tillbaka lusten, det syntes igår. Han och Adelstam kan göra finfina saker tillsammans under resten av hösten – enda sättet att få bollen av Sinan är ju att en håller och en sparkar ned honom. Kan han bara ta ett steg till i de offensiva löpningarna blir han ett hot i den interna skytteligan. 

5. Det finns en vilja och en samling i Bajenland just nu som jag inte känt på djävligt länge. Bajen Fans är helt plötsligt en superproffsig organisation som växer och växer. Vi har investerare som faktiskt stoppar in äkta skattade pengar i klubben. Vi har en styrelse som håller huvudet kallt och samarbetar internt. Vi har en ledning som ger alla intryck av att vara rätt man på rätt plats. Och en tränare som inte ens backar från skrikande fans på Söderstadion, tvärtom. Slutsats: vi har kämpat rätt länge med det här och vi FÖRTJÄNAR en Hollywoodupplösning på den här Superettan. Jag ser gärna att det är Bojassén som skjuter upp oss i Allsvenskan med säsongens sista djävla spark på assist från Hopf. Traditioner är fint och det gamla ordspråket ”Klart att allt går åt helvete. Men det kan faktiskt lika gärna gå bra” skall inte underskattas. 

6. Det är dags för lagen omkring oss att få litet oflyt. Jag vill gärna att ödet täpper till truten på den där gnagaren som kaxade sig mot vårt U21-lag för någon vecka sedan. Jag vill att alla skall kunna se att det var med hans rekrytering som det vände nedåt för Grimstapojkarna BK. Och Öster. Seriöst? 

Vi är ju faktiskt sexa i tabellen. Två vinstmatcher mer än motståndarna så är vi på uppflyttningskvalplats, Hungriga Hammarby mot ett kuvat gäng på väg ut ur Allsvenskan. Sug på den! 

Avslutningsvis vill jag be dig, käre Bajare (för du är bajare oavsett om du vill eller inte om du läst hit) om en tjänst. JAG är nämligen OCKSÅ sexa i en tabell. Min debutroman (huvudpersonen i den är för övrigt Söderbo och assisterande knattetränare i Bajen) EN JAGAD MAN är just nu med i en tävling om att bli ljudbok. Gå in på den här länken och klicka på/rösta på EN JAGAD MAN och du skall ha min eviga tacksamhet. 

Vi ses i Södertälje! /Hooooo

 

 

Categories: Uncategorized

Blogga med WordPress.com.