They’ll be back…

Oj vad Fredrik Strage gjorde bort sig i dagens DN. Vem gav honom uppdraget att recensera ”The Expendables II” ?

Jag älskar både sportsidorna och kultursidorna. Och ja, jag läser även näringslivsjournalistik, när det är skribenter som förstår vad dom skriver om; Lindvall och Isacsson-typerna av journalister som förstår ämnet och koderna.

För någon vecka sedan var det debatt om språket på kultursidorna. En skribent  invände att det är lika invecklat att läsa sport som kultur, men att det finns avarter i bägge fall som skrivs av osäkra personer som vill dölja någonting.

Det finns ytterligare ett sätt att dölja osäkerhet och det är att uttrycka sig tvärsäkert. Så säkert att det liksom inte finns någon möjlighet att återföra diskussionen till den nödvändiga nollpunkten. Samma teknik används av de mest framgångsrika turistuppskörtarna på den stora Bazaaren i Istanbul; De som utgår ifrån trehundra spänn för tofflorna och vet att om någon inleder prutningen på … hälften är man hemma och även om förstabudet läggs på en tredjedel, blir det fantastiskt bra betalt för det torra fårskinnet.

Och på tal om tofflor, (eller menar jag skojare med hutlösa utgångsbud?) läste jag alltså en kulturhormonstinn och jättepuckad artikel av Fredrik Strage i dagens DN där han tar någon sorts heder och ära av den fantastiskt välproducerade filmen ”The Expendables 2” . Som om den hade haft någon heder och ära till att börja med.

Jag kan bli superirriterad när en sportreporter missar viktig information om sitt ämne och drar fel slutsatser. (Se till exempel diskussionen här nedan av SvD’s försök att recensera Hammarbyledningens strategi. Efter mailväxling tog journalisten i fråga tillbaka ALLT. Dock utan att sätta in någon rättelse.) Och det skaver som mattnubb i ögonen när unga ekonomijournalister skriver artiklar som bara innehåller floskler. Men när en erfaren kulturjournalist (eller menar jag bazaarförsäljare av starka åsikter?) ger sig in i ett ämne som han uppenbarligen inte behärskar blir jag extra sur.

Strages recension av The Expendables 2 är djupt föraktfull. Den tycks förutsätta att alla som ser filmen tar actiongenren på allvar på ett sätt som jag inte stött på sedan högstadiet. ”Men, hallå, hajar du inte att Luke OMÖJLIGT kan bli sådär bra på att flyga på grund av någon djävla kraft?” Man minns de där smarta intellektuella grabbarna som satt näst längst bak i parallellklassen och liksom garvade åt alla, plugghästarna såväl som puckona.

Expendables 2 är en actionfilm. Den skall leverera jakter, våld i alla dess former, muskeldyrkan och onödigt tuffa one-liners. Dessutom är den konceptuella idén med just detta verk att den skall vara en sorts metaparodi på samtliga medverkande. Litet som ”The Avengers” i sin kontext. Eller den neoschlagerrevyfetisch som Diggiloo-turnén ger oss. Eller E-Street Band med The Big Man.

Och som sådan är den ju alldeles utmärkt. Att höra Strage klaga på ”lökig dialog” är som att höra en halvt medvetslös dansbandsmusiker recensera en hardbopskiva. ”För många toner”. Han missar ju hela poängen. Vi GICK till Sergel 1 i förrgår för att få höra tuffa one-liners av just den sort som Strage använder som exempel i sin helt okunniga recension.

Att Strage utnämner filmen till Tam (???) och totalpuckad testosteronorgie understryker bara hur omodernt det har blivit med testosteron i gammelhipsterkretsar. Och det enda positiva med det är att sorten därmed förr eller senare dör ut. Att han påpekar att ”man oroar sig aldrig för huvudpersonerna” ? No shit? Jag erkänner: jag tittar även på Kalle Ankas julafton därför att jag vet att vi önskas god jul i slutet. Och jag tittar på Barcelonamatcher. Jag ser regelbundet om ”Casablanca”. Nej, jag oroar mig inte för huvudpersonerna. Han har Arnold, Sly, Dolph och dom andra i manus, vem fan behöver oroa sig för dem? Affärsidén är att slippa oroa sig.

Kända ansikten. Stora muskler. Infama skurkar. Ûbertuffa one-liners av typen: ”I heard you were bitten by a King Cobra? Yes, and after five days of excruciating pain…the cobra finally died”. En kassakskåpssäker upplösning. Självironi. Bodycount beyond belief.

Det är vad vi alla förväntar oss. Och därmed blir The Expendables 2 en av de bästa filmerna som gjorts. I sin subgenre. Det är ovärdigt och nedlåtande av Strage att inte läsa på formen innan han recenserar. Han borde skämmas.

Annonser
Categories: Uncategorized

Inläggsnavigering

Kommentarer inaktiverade.

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: