RIP: Pontus, Annelie, Johnny, Lasse, Esbjörn, Lena, Micke, Björn och ni andra…

Hej döden.

Hej livet.

Hej slumpen. 

Hej vad som helst som man inte ser komma.

Jag skall just gå och lägga mig när jag ändå inte orkar göra det, utan surfar in en sista gång på Facebook. Två inlägg i rad får min hud att stelna: ”RIP Pontus Schultz” står det. Och mina ögon tåras för andra gången på några veckor. Nyss var det Johnny Munkhammar – som jag kände som författare och debattör på Kalla Kulor – som gick bort i cancer. Man anade att det var på gång, Johnnys signaler till omvärlden blev tapprare och tapprare men inte särskilt hoppingivande. Cancern är som en förbannad djävla omvänd bingolotto. ”Hej, du vann ingen Volvo. Istället måste du dö. Har du någon önskelåt? Förresten…Sorry, tiden är ute.” Precis lika random, men med sämre odds. Och Pontus – en pigg, intuitiv, kreativ och ständigt rörlig kollega i journalistik och mediatankar – vi visste alla att han var en hängiven sportsman, löpare, cyklist och så mycket mer. Men att han behöver dö i en cykeltävling? Jag förbannar ödet och gudarna. Pontus var killen som alltid ifrågasatte debattämnet över lunchtallriken, alltid hade nya, djävligt övertygande, stora, helaskiten-lösningar och ett självförtroende och en välvilja som fick mig att längta till nästa träff i samma stund som vi skildes åt efter ett möte. Generös. Öppen och varm. En tävlingsmänniska med humana värderingar och nyfikenhet i kolossalformat. 

Lasse Wihk – legendarisk manager för Esbjörn Svensson Trio, dukade under för cancern året innan jag hann färdigställa biografin om bandet. En hedersman, en gamäng, en doer som inte fick fira sin femtioårsdag. 

Esbjörn som 2008 hade mer liv och lust i sig än halva Skultuna, när han omkom i en oändligt onödig dykolycka. Han som alltid badade, alltid nyfikade sig dog därför att säkerheten – under dykkursen han tog för säkerhets skull – inte fungerade. Han som tillsammans med Magnus och Dan omdefinierade jazzen för hela världen och med sina triokollegor var större än Zlatan i den genren. 

Lena var lilltjejen på Handels som dog i bilolyckan på väg från ett polskt bröllop med ännu en kurskamrat, vars nyblivna fru somnade vid ratten. Inskriven ett par år efter oss, glad, ständigt sjungande och positiv. MItt sista minne av henne är när hon dansar runt i Rotundan på Sveavägen 65 och sjunger ”Misty” för sig själv i den otroliga akustiken. Och två veckor senare var hon borta. Det här var i slutet av 80-talet och jag har ALDRIG spelat Misty sedan dess. 

Micke Öström, den något år äldre, tuffe killen, blev påkörd – rejält, och släpad många meter – av en bil när han alldeles för ung drog ut på landsvägen med sin moppe. Varför hans föräldrar lät honom… nä, jag vill inte ens diskutera det. Ett av Skultunas största trauman på sjuttiotalet. Och något år tidigare dog min första skolbästis Björn Fransson i leukemi, tio år gammal. 

Du saknar ett namn från inledningen av den här bloggen, va? Vem var Annelie? Ingen alls, tydligen. Ingen twittrade om hennes bortgång. Hon hade ingen blogg, ingen Facebookhemsida och inte ens en fast adress. Men hon var en av mina bästa vänner under uppväxten. En skön tjej, ett år äldre, som fanns där och bjöd in oss på the eller läsk, som hängde med gänget tills hon hamnade snett, droger och skit och … nu, ungefär fem år efter att hon lämnat oss, när jag efterlyser henne i ett Skultunanätverk, kommer ödet upp till ytan. ”Å, hon dog väl …?”

Statistiken, säger en luttrad vän, lär oss att vi i genomsnitt lever på ett visst sätt, men att några av oss dör oförklarligt, slumpmässigt och DJÄVLIGT orättvist av andra skäl än de normala. Jag noterar i min egen bok att det   verkar vara de ovanligt bra människorna som rycks ifrån oss för tidigt. 

Det är för mycket död just nu. Det liksom klumpar sig. Och allt man kan göra är att fortsätta. Att ta vara på varje timme i livet med tacksamhet, att försöka få varje vecka att räknas.

Det finns ingen rättvisa i långa loppet. Men smärtan går att räkna med.

Den kommer.

Orättvisorna kommer.

Möt det goda med tacksamhet, tacksamhet och åter tacksamhet. Och olyckorna med värdighet. 

Tänk på att inte ha för många saker osagda. Vi kan inte uttrycka vår uppskattning av kollegor och familj hela dagarna, men varför inte köra ett extra ”jag älskar dig” eller ”du är en förbannat djävla bra polare” eller en ”mamma/pappa, vi har bråkat ofta, men jag älskar dig ändå” när tillfället finns? 

Jag och Pontus hade bokat lunch i början av hösten, för första gången på flera år. Så djävla futtigt det känns nu. Jag ville säga honom så mycket. Ville fråga ännu mer. Och precis likadant har det varit med alla andra som kilat vidare långt före stängningsdags. 

Det är okej att leva klyschor ibland. Så ta vara på dagen. Och börja nu. Lev det liv du vill och berätta för de du bryr dig om, gillar eller älskar att du gör det. 

Redan i morgon eftermiddag kan det vara försent. 

 

 

 

 

 

Annonser
Categories: Uncategorized

Inläggsnavigering

Kommentarer inaktiverade.

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: