Monthly Archives: februari 2013

Fantastiskt, men felannonserat: Senaste nytt från planeten Pudelrock

imagehandler

Rocken – i alla dess former – lever. Knappt har man läst en dryg spalt i DN  om gitarrgudar, så reses en klagomur på att ”bredbenta rockare som Ralf” går vidare till final i melodifestivalen. Och sedan är det dags att se Rock of Ages.

Rock of Ages är en lättsmält, feel-good & sing alongmusikal med en kärlekshistoria i botten och den smetigaste och mest lätt-trallade rocken från 80-talet som bärande tema. Musikalen är lika bedårande som en hundvalp där den glatt gläfser runt i Chinateaterns lokaler. Tokigt, tokigt och roligt.

I filmen som kom för något år sedan, fanns en gnutta av poserande och allvar. Det kändes liiitet corny. Som om inte Tom Cruise var nog. Och därför måste man först och främst hylla briljansen i att i Stockholm iscensätta alltsammans med lokalanpassad ironi. Käftslängandet mellan Kee Marcello och Johan Rheborg är ju precis det som behövs för att informera publiken om att ”ja, vi vet att ni vet att vi vet att det här är ganska pajjigt. Men fan vad roligt vi har, eller hur? ” När samme Rheborg – som håller ihop föreställningen som en slags studentspexkomframochsäj – plockar fram Musicals for Dummies i slutet av första akten och hänvisar till grundreglerna för musikaluppbyggnad blir det ju dubbelskojigt. Vi inkluderas i ambitionen att underhålla oss själva. Det är det som musikalarbetarna själva kallar för att ”riva den fjärde väggen”. Den mot publiken.

Musikaliskt sitter alltsammans som en smäck i väggen. Det fungerar på alla nivåer, verkar det. Vår unga musikalstuderande älskar alltsammans. Mor i stugan rycks med. Och den hårdrocksinbitne fadren hittar ingenting att racka ner på. Kee Marcello är så vansinnigt stark i sin roll som sig själv, långt bortom vad någon flyhänt studiogitarrist skulle klarat, att matchen är spelad på förhand. Man älskar’t. Sången sedan. Med rutinerade stjärnor som Cans och Del Pilar måste det väl hålla mer än väl?

Mycket mer än väl. Men det är ju inte Cans och Del Pilar som lämnar de mest bestående intrycken av denna afton. De har mindre roller, och de mindre roliga sångpartierna. Och man får onekligen känslan av att de mer är inryckta just för sina varumärken än för sin förmåga att leverera just de här låtarna. Cans brinner till ordentligt vid ett tillfälle, nämligen ”The Final Countdown”. Där ut-Tempestar han nästan Joey Tempest.

Tittar man på affischen för föreställningen får man ett intryck av vilka stora namn som bär showen. Efteråt vet man bättre. Det är ju i själva verket tre av de som i marknadsföringen framstår som vattenbärare, som gör allting. Bruno Mitsogiannis som unge Drew, Mari Haugen Smistad som Sherrie och Peter Johansson som Stacee Jaxx är lysande! Kanske lockar deras namn ännu inga busslaster med stickade tröjor och blommiga kjolar, men att inte ge dem större utrymme och cred i marknadsföringen är egentligen ohederligt. För vilka röstresurser! Dessutom lyckas samtliga väl med att få balans mellan sleaze och oskuldsfullhet på samma sätt som det ju faktiskt var när det begav sig.

Vi har, kort sagt, en superkväll. Morgonen efter får man förstås läsa vad Svenskans Dan Backman tycker. Och jag undrar varför någon i SvD-organisationen tycker att det är värt att slösa utrymme på någonting så uppenbart utdömt på förhand. Jag menar, vad FAN? : ”mardrömslikt utdragen mellanakt i Melodifestivalen” ”lite mer Rheborg-lustigheter än man egentligen orkar med.” Backman avslutar sin till recension förklädda uppläxning i finkultur med en patroniserande klapp på huvudet för oss svagsinta: ”ingår man i målgruppen….blir det förstås en härlig kväll”.

Nej. Vill du se och höra någonting glatt som muntrar upp, underhåller och brinner, lägg pengarna på Chinateatern! Kostnaden för en prenumeration på Svenskan motsvarar fem och en halv biljett till Rock of Ages. Money well spent. I det ena fallet.

 

 

Categories: Uncategorized

Rapport från gitarrgudarnas Olymp

burning_guitar_wallpaper-normal

Det är någonting i dagens artikel i DN av Andreas Nordström som får mig att reagera. Kanske är det tonen. ”Vai spelar ungefär som om han parallellkopplat fingrarna med en elvisp”. Kanske är det jämförelserna mellan till exempel Eddie van Halen och ”dagens djupt fokuserade gitarrlirare”. Kanske är det strofen (om Van Halens monsterhit ”Jump”) ”Solot har ingenting med låten att göra. Det är liksom applicerat ovanpå musiken. Som ett klistermärke. Eddie van Halen spelade superfort och rekordsvårt”

Jag kan förstå journalisten. Han förstärker också sitt budskap genom att i sin bildbyline klä sig på ett sätt som antyder a) nära vänskap med ägaren av Hipstermeccat Pit Stop på Åsögatan b) en varm kärlek till rockabilly från norra Värmland c) både- och.

Alla som var med på åttiotalet (och man kan inte utesluta att journalisten var det, han ser ut att vara född på sjuttiotalet) har ett förhållande till gitarrhjältar – både verkliga och självutnämnda.  Jag avgudade dem och försökte spela som dom ibland, men hade väl då – handen på hjärtat – andra musikinstrument som sångröst, klassiskt piano och sånt, som förstaprioritering. Slitet med gitarrsolot i Judas Priests ”Breaking The Law” har lämnat bestående brosk på min själ.

Andra tröttnade säkert på att höra grabbarnas ständiga kapplirande, och några stod säkert i hörnet utan att begripa någonting. Några kom faktiskt en bit på vägen och skördade fina segrar på scenen med det.

Grejen är: ingen kom undan supergitarrübergudarna på den tiden.  Van Halen var den mest kommersiellt lyckade, men det finns ju många som i tider kunnat göra anspråk på titeln. Vår egen Yngwie Malmsteen, Steve Vai, Joe Satriani, John Petrucci, Michael Angelo Batio och allt vad dom heter.

Kulturen utvecklas ju såhär i alla möjliga sammanhang: Tekniken förfinas, uttrycket förstärks, ämnesvalet breddas och så utvecklas vi i monsterfart längs ett spår tills alla möjligheter tycks uttömda. Ta hårdrocken som exempel. Gitarrgudarna är EN del av den. Tramstomtar som Gwar – utklädda till troll i olika färger – är en annan. Marilyn Manson en tredje och norska kyrkobrännare en annan.

Somligt lyckas kommersiellt som Van Halen på tekniksidan och Kiss på uttryckssidan. Annat förblir en experimentverksamhet. ”Kiss gick bra. Vad händer om vi lägger på ännu mera smink? Rätt svar: Lordi. Ojdå – det blev visst schlagerparodi”

På samma sätt är det med gitarrgudarna. Det som gjorde Van Halen framgångsrikt var ju en mängd olika saker: (läs mer om dem i min och Pär-Jörgens Heavy Metal Management ) som tajming, nyhetsvärde OCH fantastiskt gitarrspel. Sedan dess har smågrabbar och småtjejer försökt ta alla de olika komponenterna i Van Halenkonceptet ett steg till. Ett av de spåren är de unga grabbar som tävlar på YouTube med snabbare versioner av ”Humlans Flykt”.

Ett annat spår är att försöka ta den monstruösa gitarrtekniken och fortsätta att utforska musikens gränser, med musiken, snarare än teknikonanin som främsta ambition. Då hamnar vi till exempel hos Freak Guitar – Mattias IA Eklundh, som är en av Sveriges största stjärnor, alltjämt alive and freaking out, på scener över hela världen. Hans besatthet vid att hänga in ännu en nästa grej, oavsett om det är europeisk konstmusik eller indiska traditioner, i sitt spel är både underhållande, fantastisk och viktig. Sedan tar han sig själv med en god portion ironi. En av sidorna på freakguitar-sidan heter naturligtvis ”Wanking”.

Grejen är denna: på samma sätt som teknikgitarristerna alltid utvecklats, ibland under ytan, ibland på toppen av kommersialismens parnasser, sedan tidernas begynnelse (Les Paul, Django Reinhardt…) kommer de att fortsätta. Att du inte ser dem just nu, innebär inte att fenomenet inte lever och mår utmärkt.

Var inte förvånad om nästa års melodifestival innehåller en gitarrgud med ännu ett galet 30-sekunders toksolo som får en ny generation ungar att låsa in sig på pojk och flickrummen until further notice.

Gitarristerna är inte undanskuffade, inte ”reducerade till subkultur” inte redo för någon ”monter” som journalisten föreslår. Kampen mot det dåliga, skeva, fulsnygga fortsätter. Och ingen går säker.

 

 

 

Categories: Uncategorized

Ett år utan undanflykter

Bild

Att vara Bajare är sorglöst. Att vara Bajare är att ta livet med en klackspark. En Bajare lever lika gott på motgång som medgång och om så hela A-truppen skulle förvandlas till sand, är vi gott och väl femtusen som skulle besöka, driva och hetsa ett nytt lag från omstart i division nitton fram till Allsvenskan via väl valda grusplaner. Matcherna brukar ta slut efter nittio plus tilläggstid, men det finns alltid en öl till. Och ännu en bortom den.

 

Eller hur?

 

Jag skriver det här före säsongen delvis därför att jag faktiskt är en av dom som tycker som ovan. På ett ungefär. Jag är en kortviftande gemytbajare och i mångas ögon därmed en ryggradslös ynkedom. Min kapacitet att tolerera dåliga matcher, underpresterande spelare, galna sportsliga ledare och affärsmän med huvudet under armen är aldrig så stor som när jag är mitt grönvita jag. Det skulle möjligen vara inför Melodifestivalen då, som man ständigt återvänder till trots dess bitvis bottenlösa uselhet. De som vann senast i lördags påminde ju i sin hipstermässiga ängslighet på något vis om startelvan under 2010.

 Men i år skriver jag det här för att påminna oss alla – framförallt mej själv – om att det faktiskt inte går att ha den här inställningen längre. Redan mot slutet av 2011 började det ju på något vis se bra ut. I fjol fick vi en chans att lira ihop laget och göra vad som i all rimlighet måste ses som de sista stora truppjusteringarna.

 Mitt bajennyårslöfte är att vara mer krävande, inte lika godmodig. Visserligen måste vi som människor gå vidare i livet även efter en dålig dag, och på samma sätt måste Bajaren resa sig och fortsätta vara grönvita dagen efter en skitmatch, men handen på klubbmärket: har vi inte GB-gubbat oss nog nu? Ja, alltså, du vet de där trottoar-GB-gubbarna som stod på ett stabilt fundament och sedan fjädrade om någon knuffade på dem, flög upp igen och stod där och log och vinkade.  I år vill jag se GB-gubbar som ler maliciöst och sparkar skiten ur de som knuffas, clowner som ger stormen ett finger och gärna väser åt hundar som vågar nosa på ställningen.

 

I år har Bajen ekonomin, ledningen, tränarna och truppen att ta klivet. Publiken har vi haft hela tiden. Men nu är allting faktiskt på plats. Jag är naturligtvis part i målet när jag säger att jag har stort förtroende för styrelsen, inte minst som jag via Söderkisar och Bajenborgen varit med om att tillsätta en av dem. Men jag tror dessutom att den skäggiga killen som skall utföra grejorna i praktiken är patologiskt intresserad av att det presteras på alla plan som han kontrollerar. För att inte tala om F:a Gregg, Grauers & Banda.

 Och låt oss sedan snacka om truppen. Om någon för ett år sedan sagt att vi nu skulle ha Max OCH Kennedy OCH Sundin, SAMT en hel räcka spelare som ingen kunde namnet på men alla numera inkluderar i sin aftonbön – Guldborg och Nik, för att nämna ett par OCH ha behållit Hopf, Lallet, Theorin, Rynell TILLSAMMANS med smarta förstärkningsrekryteringar av pajsare som CC och Nahir… alltså: Tjääääna!

 Och det är VI som har gjort allt det här.  Det är Bajaren på gatan som bladar upp stålarna för säsongskort på Söderstadion och Nya Söderstadion, som har gått med i Söderkisar som varit med om att finansiera både Hammarby Fotboll AB och spelartruppen, som på läktaren stöder laget i ur och skur, som tjackar tröjor och flaggor och ölunderlägg, snus, snart den återuppståndna Bajenfansbärsen, som är med i Bajen Aid, Tusenklubbar och allt vad Nacka det heter och …tja, vad det är VI som ÄR, det vet vi. Det är inte av tillfälligheter som jag har grönvita inslag i det ”familjevapen” som jag tatuerat in på vänsterarmen.

 Allt som nu återstår för att kirra uppgången är två saker:

 Vinnarskalle och flyt.

 Och det är här som The No Excuses Year of 2013 kommer in. Vi är nummer 12. Det är vi som sätter stämningen i Bajenland eftersom vi ÄR stämningen i Bajenland, eftersom vi ÄR Bajenland.

 Vi skall inte bua för minsta felpass, det är inte så jag menar. Men vi skall banne mig ha klart för oss att det inte finns mycket mer att begära av någonting just nu. Det går liksom inte att gnöla om ”fler duktiga forwards” när vi har flera i truppen och dessutom i stort sett TVÅ djävla mittfältsuppsättningar med poängspelare. Vi har som kollektiv betecknat ryggdjäveln mot väggfan.

 Om vi tar med oss den känslan in i varje match, om vi signalerar No Excuses bara litet tydligare i allt vi gör som har grönvitt signum, då kommer det här att gå vägen. Då kommer flytet.

 Uppgångssäsongen 2013 är redan på gång. Året utan undanflykter har börjat.  Och det är faktiskt inte så djävla långt kvar till premiären.

 Om du inte vill läsa skamlös reklam för det jag brinner för utöver Bajen på dagarna bör du sluta läsa här. 

Men om du vill hjälpa mitt förlag att vinna en viktig omröstning: ”Romanerna vi längtar efter” där vår storsatsning ”Underbara Helvete” (kunde ju faktiskt vara en bajentitel, men det är det inte) av Jamie McGuire ligger på en bräcklig förstaplats – bussiga du: gå in HÄR  och rösta på UNDERBARA HELVETE.  Omröstningen går ut i natt, så hetsa på. Om du känner för det, alltså. 

 

 

 

 

Categories: Uncategorized

A record review: Poised to take it to the next level

1348211196_DSC_8301

When I first started going to Stampen’s übercrowded, legendary, meaty Blues Jam Sessions on saturday afternoons, what struck me the most – aside from the vast amounts of talent on stage – was the diversity. For some reason, Brian Kramer, Le Maitre de Ceremonies, has attracted an uniquely mixed crowd of players:  young stratplayers, old hogs with horns in various states of tuning and a few painfully awesome Singer/Songwriters. And among these, I immediately felt some kind of connection to Fanny Holm as I was invited to partake with the old tenor sax (assiduously tuned, I assure you)  in a few original compositions one misty saturday in, say, october ’10.

Now I find myself enjoying her latest record; ”Freaks, Oddities and Wonders”, and albeit neither the name, nor the record has anything to do with the Stampen sessions, I can’t help noting that the title well describes the crowd and the feeling at the place.

You can tell from the first few bars alone, that Fanny has been there and done that a few times. She has clearly mastered all the several key crafts of the S/S package. There’s the songwriting – elaborately simple tunes that hold their own against anything in the genre. There’s the playing – straightforward and to the point. There’s the voice – that might best be described by a line from the second track of the album: ”You look pretty when you’re naked, when I can see the scars”. Marianne Faithful meets Dave Johanssen of New York Dolls, perhaps? And the lyrics!  She might be a native swede, but you’ll hear nothing of the ”Per Gessle drunk with a Rhyming Dictionary” stuff that pollute the commercial radio. This is poetry, ladies and gentlemen.

All in all, this is a very …complete  album, a collection of gems well cut and displayed for what they are. A journey across the all to well known, but seldom as well described, territories of love and life. From the slightly up tempo intro track ”All the stars”, through pensive, slow pieces like ”Guns of Silence” and ”Nothing is Sacred” (the former with beautiful slide guesting by said Kramer, the latter with some stellar harp by Mats Quarfordt and another guest on slide guitar, Christer Lyssarides) to the guitar/voice only ”Strong”  and the sad but yet optimistic conclusion ”Moving On”. All well produced by Christer Jonasson at Per Ängkvist’s Real Music Studios.

If you’re into the singing/songwriting kind of music, this album is simply a must. Fanny is up there with the cream of the crop and I can’t help thinking that with this to her credit, she’s really poised to take this to the next level: first Swedish National TV and such, then World Domination.

Curious? Check her up HERE

Categories: Uncategorized

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.