Ett år utan undanflykter

Bild

Att vara Bajare är sorglöst. Att vara Bajare är att ta livet med en klackspark. En Bajare lever lika gott på motgång som medgång och om så hela A-truppen skulle förvandlas till sand, är vi gott och väl femtusen som skulle besöka, driva och hetsa ett nytt lag från omstart i division nitton fram till Allsvenskan via väl valda grusplaner. Matcherna brukar ta slut efter nittio plus tilläggstid, men det finns alltid en öl till. Och ännu en bortom den.

 

Eller hur?

 

Jag skriver det här före säsongen delvis därför att jag faktiskt är en av dom som tycker som ovan. På ett ungefär. Jag är en kortviftande gemytbajare och i mångas ögon därmed en ryggradslös ynkedom. Min kapacitet att tolerera dåliga matcher, underpresterande spelare, galna sportsliga ledare och affärsmän med huvudet under armen är aldrig så stor som när jag är mitt grönvita jag. Det skulle möjligen vara inför Melodifestivalen då, som man ständigt återvänder till trots dess bitvis bottenlösa uselhet. De som vann senast i lördags påminde ju i sin hipstermässiga ängslighet på något vis om startelvan under 2010.

 Men i år skriver jag det här för att påminna oss alla – framförallt mej själv – om att det faktiskt inte går att ha den här inställningen längre. Redan mot slutet av 2011 började det ju på något vis se bra ut. I fjol fick vi en chans att lira ihop laget och göra vad som i all rimlighet måste ses som de sista stora truppjusteringarna.

 Mitt bajennyårslöfte är att vara mer krävande, inte lika godmodig. Visserligen måste vi som människor gå vidare i livet även efter en dålig dag, och på samma sätt måste Bajaren resa sig och fortsätta vara grönvita dagen efter en skitmatch, men handen på klubbmärket: har vi inte GB-gubbat oss nog nu? Ja, alltså, du vet de där trottoar-GB-gubbarna som stod på ett stabilt fundament och sedan fjädrade om någon knuffade på dem, flög upp igen och stod där och log och vinkade.  I år vill jag se GB-gubbar som ler maliciöst och sparkar skiten ur de som knuffas, clowner som ger stormen ett finger och gärna väser åt hundar som vågar nosa på ställningen.

 

I år har Bajen ekonomin, ledningen, tränarna och truppen att ta klivet. Publiken har vi haft hela tiden. Men nu är allting faktiskt på plats. Jag är naturligtvis part i målet när jag säger att jag har stort förtroende för styrelsen, inte minst som jag via Söderkisar och Bajenborgen varit med om att tillsätta en av dem. Men jag tror dessutom att den skäggiga killen som skall utföra grejorna i praktiken är patologiskt intresserad av att det presteras på alla plan som han kontrollerar. För att inte tala om F:a Gregg, Grauers & Banda.

 Och låt oss sedan snacka om truppen. Om någon för ett år sedan sagt att vi nu skulle ha Max OCH Kennedy OCH Sundin, SAMT en hel räcka spelare som ingen kunde namnet på men alla numera inkluderar i sin aftonbön – Guldborg och Nik, för att nämna ett par OCH ha behållit Hopf, Lallet, Theorin, Rynell TILLSAMMANS med smarta förstärkningsrekryteringar av pajsare som CC och Nahir… alltså: Tjääääna!

 Och det är VI som har gjort allt det här.  Det är Bajaren på gatan som bladar upp stålarna för säsongskort på Söderstadion och Nya Söderstadion, som har gått med i Söderkisar som varit med om att finansiera både Hammarby Fotboll AB och spelartruppen, som på läktaren stöder laget i ur och skur, som tjackar tröjor och flaggor och ölunderlägg, snus, snart den återuppståndna Bajenfansbärsen, som är med i Bajen Aid, Tusenklubbar och allt vad Nacka det heter och …tja, vad det är VI som ÄR, det vet vi. Det är inte av tillfälligheter som jag har grönvita inslag i det ”familjevapen” som jag tatuerat in på vänsterarmen.

 Allt som nu återstår för att kirra uppgången är två saker:

 Vinnarskalle och flyt.

 Och det är här som The No Excuses Year of 2013 kommer in. Vi är nummer 12. Det är vi som sätter stämningen i Bajenland eftersom vi ÄR stämningen i Bajenland, eftersom vi ÄR Bajenland.

 Vi skall inte bua för minsta felpass, det är inte så jag menar. Men vi skall banne mig ha klart för oss att det inte finns mycket mer att begära av någonting just nu. Det går liksom inte att gnöla om ”fler duktiga forwards” när vi har flera i truppen och dessutom i stort sett TVÅ djävla mittfältsuppsättningar med poängspelare. Vi har som kollektiv betecknat ryggdjäveln mot väggfan.

 Om vi tar med oss den känslan in i varje match, om vi signalerar No Excuses bara litet tydligare i allt vi gör som har grönvitt signum, då kommer det här att gå vägen. Då kommer flytet.

 Uppgångssäsongen 2013 är redan på gång. Året utan undanflykter har börjat.  Och det är faktiskt inte så djävla långt kvar till premiären.

 Om du inte vill läsa skamlös reklam för det jag brinner för utöver Bajen på dagarna bör du sluta läsa här. 

Men om du vill hjälpa mitt förlag att vinna en viktig omröstning: ”Romanerna vi längtar efter” där vår storsatsning ”Underbara Helvete” (kunde ju faktiskt vara en bajentitel, men det är det inte) av Jamie McGuire ligger på en bräcklig förstaplats – bussiga du: gå in HÄR  och rösta på UNDERBARA HELVETE.  Omröstningen går ut i natt, så hetsa på. Om du känner för det, alltså. 

 

 

 

 

Annonser
Categories: Uncategorized

Inläggsnavigering

Kommentarer inaktiverade.

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: