Rapport från gitarrgudarnas Olymp

burning_guitar_wallpaper-normal

Det är någonting i dagens artikel i DN av Andreas Nordström som får mig att reagera. Kanske är det tonen. ”Vai spelar ungefär som om han parallellkopplat fingrarna med en elvisp”. Kanske är det jämförelserna mellan till exempel Eddie van Halen och ”dagens djupt fokuserade gitarrlirare”. Kanske är det strofen (om Van Halens monsterhit ”Jump”) ”Solot har ingenting med låten att göra. Det är liksom applicerat ovanpå musiken. Som ett klistermärke. Eddie van Halen spelade superfort och rekordsvårt”

Jag kan förstå journalisten. Han förstärker också sitt budskap genom att i sin bildbyline klä sig på ett sätt som antyder a) nära vänskap med ägaren av Hipstermeccat Pit Stop på Åsögatan b) en varm kärlek till rockabilly från norra Värmland c) både- och.

Alla som var med på åttiotalet (och man kan inte utesluta att journalisten var det, han ser ut att vara född på sjuttiotalet) har ett förhållande till gitarrhjältar – både verkliga och självutnämnda.  Jag avgudade dem och försökte spela som dom ibland, men hade väl då – handen på hjärtat – andra musikinstrument som sångröst, klassiskt piano och sånt, som förstaprioritering. Slitet med gitarrsolot i Judas Priests ”Breaking The Law” har lämnat bestående brosk på min själ.

Andra tröttnade säkert på att höra grabbarnas ständiga kapplirande, och några stod säkert i hörnet utan att begripa någonting. Några kom faktiskt en bit på vägen och skördade fina segrar på scenen med det.

Grejen är: ingen kom undan supergitarrübergudarna på den tiden.  Van Halen var den mest kommersiellt lyckade, men det finns ju många som i tider kunnat göra anspråk på titeln. Vår egen Yngwie Malmsteen, Steve Vai, Joe Satriani, John Petrucci, Michael Angelo Batio och allt vad dom heter.

Kulturen utvecklas ju såhär i alla möjliga sammanhang: Tekniken förfinas, uttrycket förstärks, ämnesvalet breddas och så utvecklas vi i monsterfart längs ett spår tills alla möjligheter tycks uttömda. Ta hårdrocken som exempel. Gitarrgudarna är EN del av den. Tramstomtar som Gwar – utklädda till troll i olika färger – är en annan. Marilyn Manson en tredje och norska kyrkobrännare en annan.

Somligt lyckas kommersiellt som Van Halen på tekniksidan och Kiss på uttryckssidan. Annat förblir en experimentverksamhet. ”Kiss gick bra. Vad händer om vi lägger på ännu mera smink? Rätt svar: Lordi. Ojdå – det blev visst schlagerparodi”

På samma sätt är det med gitarrgudarna. Det som gjorde Van Halen framgångsrikt var ju en mängd olika saker: (läs mer om dem i min och Pär-Jörgens Heavy Metal Management ) som tajming, nyhetsvärde OCH fantastiskt gitarrspel. Sedan dess har smågrabbar och småtjejer försökt ta alla de olika komponenterna i Van Halenkonceptet ett steg till. Ett av de spåren är de unga grabbar som tävlar på YouTube med snabbare versioner av ”Humlans Flykt”.

Ett annat spår är att försöka ta den monstruösa gitarrtekniken och fortsätta att utforska musikens gränser, med musiken, snarare än teknikonanin som främsta ambition. Då hamnar vi till exempel hos Freak Guitar – Mattias IA Eklundh, som är en av Sveriges största stjärnor, alltjämt alive and freaking out, på scener över hela världen. Hans besatthet vid att hänga in ännu en nästa grej, oavsett om det är europeisk konstmusik eller indiska traditioner, i sitt spel är både underhållande, fantastisk och viktig. Sedan tar han sig själv med en god portion ironi. En av sidorna på freakguitar-sidan heter naturligtvis ”Wanking”.

Grejen är denna: på samma sätt som teknikgitarristerna alltid utvecklats, ibland under ytan, ibland på toppen av kommersialismens parnasser, sedan tidernas begynnelse (Les Paul, Django Reinhardt…) kommer de att fortsätta. Att du inte ser dem just nu, innebär inte att fenomenet inte lever och mår utmärkt.

Var inte förvånad om nästa års melodifestival innehåller en gitarrgud med ännu ett galet 30-sekunders toksolo som får en ny generation ungar att låsa in sig på pojk och flickrummen until further notice.

Gitarristerna är inte undanskuffade, inte ”reducerade till subkultur” inte redo för någon ”monter” som journalisten föreslår. Kampen mot det dåliga, skeva, fulsnygga fortsätter. Och ingen går säker.

 

 

 

Annonser
Categories: Uncategorized

Inläggsnavigering

Kommentarer inaktiverade.

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: