Fantastiskt, men felannonserat: Senaste nytt från planeten Pudelrock

imagehandler

Rocken – i alla dess former – lever. Knappt har man läst en dryg spalt i DN  om gitarrgudar, så reses en klagomur på att ”bredbenta rockare som Ralf” går vidare till final i melodifestivalen. Och sedan är det dags att se Rock of Ages.

Rock of Ages är en lättsmält, feel-good & sing alongmusikal med en kärlekshistoria i botten och den smetigaste och mest lätt-trallade rocken från 80-talet som bärande tema. Musikalen är lika bedårande som en hundvalp där den glatt gläfser runt i Chinateaterns lokaler. Tokigt, tokigt och roligt.

I filmen som kom för något år sedan, fanns en gnutta av poserande och allvar. Det kändes liiitet corny. Som om inte Tom Cruise var nog. Och därför måste man först och främst hylla briljansen i att i Stockholm iscensätta alltsammans med lokalanpassad ironi. Käftslängandet mellan Kee Marcello och Johan Rheborg är ju precis det som behövs för att informera publiken om att ”ja, vi vet att ni vet att vi vet att det här är ganska pajjigt. Men fan vad roligt vi har, eller hur? ” När samme Rheborg – som håller ihop föreställningen som en slags studentspexkomframochsäj – plockar fram Musicals for Dummies i slutet av första akten och hänvisar till grundreglerna för musikaluppbyggnad blir det ju dubbelskojigt. Vi inkluderas i ambitionen att underhålla oss själva. Det är det som musikalarbetarna själva kallar för att ”riva den fjärde väggen”. Den mot publiken.

Musikaliskt sitter alltsammans som en smäck i väggen. Det fungerar på alla nivåer, verkar det. Vår unga musikalstuderande älskar alltsammans. Mor i stugan rycks med. Och den hårdrocksinbitne fadren hittar ingenting att racka ner på. Kee Marcello är så vansinnigt stark i sin roll som sig själv, långt bortom vad någon flyhänt studiogitarrist skulle klarat, att matchen är spelad på förhand. Man älskar’t. Sången sedan. Med rutinerade stjärnor som Cans och Del Pilar måste det väl hålla mer än väl?

Mycket mer än väl. Men det är ju inte Cans och Del Pilar som lämnar de mest bestående intrycken av denna afton. De har mindre roller, och de mindre roliga sångpartierna. Och man får onekligen känslan av att de mer är inryckta just för sina varumärken än för sin förmåga att leverera just de här låtarna. Cans brinner till ordentligt vid ett tillfälle, nämligen ”The Final Countdown”. Där ut-Tempestar han nästan Joey Tempest.

Tittar man på affischen för föreställningen får man ett intryck av vilka stora namn som bär showen. Efteråt vet man bättre. Det är ju i själva verket tre av de som i marknadsföringen framstår som vattenbärare, som gör allting. Bruno Mitsogiannis som unge Drew, Mari Haugen Smistad som Sherrie och Peter Johansson som Stacee Jaxx är lysande! Kanske lockar deras namn ännu inga busslaster med stickade tröjor och blommiga kjolar, men att inte ge dem större utrymme och cred i marknadsföringen är egentligen ohederligt. För vilka röstresurser! Dessutom lyckas samtliga väl med att få balans mellan sleaze och oskuldsfullhet på samma sätt som det ju faktiskt var när det begav sig.

Vi har, kort sagt, en superkväll. Morgonen efter får man förstås läsa vad Svenskans Dan Backman tycker. Och jag undrar varför någon i SvD-organisationen tycker att det är värt att slösa utrymme på någonting så uppenbart utdömt på förhand. Jag menar, vad FAN? : ”mardrömslikt utdragen mellanakt i Melodifestivalen” ”lite mer Rheborg-lustigheter än man egentligen orkar med.” Backman avslutar sin till recension förklädda uppläxning i finkultur med en patroniserande klapp på huvudet för oss svagsinta: ”ingår man i målgruppen….blir det förstås en härlig kväll”.

Nej. Vill du se och höra någonting glatt som muntrar upp, underhåller och brinner, lägg pengarna på Chinateatern! Kostnaden för en prenumeration på Svenskan motsvarar fem och en halv biljett till Rock of Ages. Money well spent. I det ena fallet.

 

 

Annonser
Categories: Uncategorized

Inläggsnavigering

Kommentarer inaktiverade.

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: