Monthly Archives: augusti 2013

”Det är såhär det är att vara Bajare”

Bild

 

 

Jag läste på någon webtidning att ”Det är såhär det är att vara Bajare”. Och jag läste reaktionerna på uttalandet över Bajenlands virtuella delar. 

Klart att reaktionerna kommer. Att försöka kidnappa loserromantiken (skälen till detta kan jag bara spekulera i) just dagen efter detta totala haveri… det var inte precis tajming, det. När klacken har gått loss på alla positiva låtar med ironiska förtecken och SöderBröder vänder uppochned på banderollen, då är det inte läge att flina och säga ”såhär är det”. 

Det KAN vara. Men det ÄR inte. 

Att vara gladbajare är INTE samma sak som att vara förlustfetischist. NÄR, oh, NÄR ska detta stå klart överallt? 

För mej fungerar gladbajenepitetet litet som en schysst sockerkurva i kroppen. Man tappar inte topplocket efter en snedspark på planen. Man lämnar inte laget när det förlorar tre matcher i rad. Eller när det står på MINUS EN POÄNG under de senaste sju omgångarna. Och man hanterar det med en sorts bitter ironi, tar en öl till och säger nåt om ”tvåa i matchen, i alla fall”. Men man menar det inte. 

Jag möter många människor som förstår det här, men ännu fler med poletten fast någonstans halvvägs. 

Småkillarna och småtjejerna som växer upp i Bajen laddar inte för ett liv av torskar. Tro mig. De laddar för måljubel på Söderstadion. De laddar för sånger framför klacken efter att ha besegrat Malmö trots Juniors skott från halva plan och påföljande provokationer mot klacken. Tränarna uppfostrar inte några förlorare. De uppfostrar ungar med drömmar om proffskontrakt. 

Sedan KAN vi ju förlora. The Gods know that by now. Det KAN hända att en trupp ställer ut dojorna, till och med slarvigt knutna. Det hände mot Trelle 04, mot Gefle 05 vilketvialdrigglömmer och så vidare. 

Men det är ingen i Bajenleden som anser att torsk är ett normaltillstånd. Det lär vara få som verkligen ser fram emot ”att lägga ner hela skiten och starta om i sjuan för att göra det på riktigt”. 

Det Kan vara att vara bajare att torska mot ett lag med flyt i Superettan. Men det SKA inte vara att vara bajare att misslyckas med Superettans starkaste och dyraste trupp. Och ingen som befinner sig i organisationen på nivån lagkapten i p9:or och uppåt, ska någonsin försöka inbilla någon annan att förlorandet är ett normaltillstånd. 

Vi är antagligen bäst i Sverige på att knyta nävarna i byxfickan och beställa in en bira till, när det svider. Men ta inte fel på vinnarinstinkten som ändå finns där. Missta inte lojalitet för boskapsanda. Gör. Inte. Det. 

Att vara Bajare är glädje, sång på läktaren, tryck runt arenan, energi och uttömning, det är snyggt spel, det är att ta bollen, gå framåt och förbi eller rakt genom motståndarkeepern med bollen. Det är att VINNA matcher, att ibland råka ut för en torsk som hanteras på romantiskt sätt. Att vara Bajare är att vara smart, att säga ”tjeena” och spela snusdum, för att sedan åka hem och salta rörböjarnotan, eller att hålla huvudet högt bland plastapor på Stureplan som tror att Nya Söderstadion är en hemmaarena.

Att vara Bajare är inte att uppmuntra inbördeskrig som skulle få Mellanöstern att sätta sig i skolbänken, att gå och bära på personliga vendettor under tio års tid, att tappa skallen på medlemsmöten, att fajtas med andra bajare, att lägga bomber utanför arenor, att sträva efter ”position” snarare än ”åstadkommande”, att bajsa i bortabussar eller sprida dynga i forum. 

Kolla in grabbarna i det legendariska ”Hammarby High-Five” här ovan. HERRAR på TÄPPAN (med fanan i topp). Det är SÅNA som är Hammarby.  I alla åldrar, av alla kön. 

 

Categories: Uncategorized | Etiketter: , , , , , , ,

VI VILL SE: AEG!

Bild

Ingen som såg matchen igår kan ju vara riktigt nöjd.  Jag kommer envist att hävda att vi gjorde det bättre än mot Ljungskile, och att mycket hade kunnat hända om vi fått in första nicken, eller inte fått offsidebaljan bortdömd. Men när röken skingrades, var det bara Lallet som fick godkänt. Lallet, som knappt nuddade konstgräset under uppvärmingen när han flög mellan övningarna, och som ville så mycket att han ständigt hotade att imploderingsknyta sig i en råbandsknop under matchens skiftningar. Lallet som inte slutade springa, som ger Flygfotogen-Grillbrikett-dieten ett skäggigt, optimistiskt ansikte. Vårt spelande fan.

Men resten? I halvtid messade jag en kille som nog fick många såna mess och frågade om han skulle vara nöjd med 80 kronor kilot i transfersumma för spelarna i truppen. Det är vad man betalar för slaktad älg i större kvantiteter, nämligen, och det var ju som slaktad älg försvaret betedde sig inför samtliga mål.

Men den här bloggranten handlar inte om det. Den handlar om vad vi gör nu. Jag har aldrig under min tid som närmare Bajenbetraktare varit med om så litet falangsnack, så få som påstår sig ha ”lösningen” i termer av ”men vafan, de ä ju b’att avgå och typ..” och så många som säger saker av typen ”Jag hoppas att några kloka personer sätter sig ner och tänker igenom det här nu… ”

Det verkar alltså som att jordmånen är god för att äntligen odla det bajen som vi trott oss göra länge men faktiskt inte lyckats med.  Och hur gör vi det?

Prio ett måste vara att hålla A-laget kvar i Superettan. Det tror jag – kalla mej gladbajare om du orkar och måste – att vi går i land med. Inte självklart, inte på gamla meriter, inte på att vårt matchställ är snyggare än alla andra eller någonting annat utanför planen utan därför att det inte kan vara möjligt att lira så många fler plattmatcher (javisst, avdelningen Famous Last Words, men det måste vara så. Det. Måste. Vara. Så. )

Och jag håller med Flibbens utmärkta krönika om att vi MÅSTE gå vidare i Svenska Cupen. Om A-laget har någon skyldighet – förutom att hålla sig kvar i Superettan – är det att fixa gruppspelet. Annars blir det Scanbussen från matchen. 80 kronor kilot….

Jag tror också att vi redan nu bör uppskatta det som görs i de yngre årskullarna och se vad som fungerar och inte, och försöka hålla stilen även framöver. Som gammal knattetränare kan jag se mängder av kvalitetslyft i ungdomsverksamheten och det verkar av medaljskördarna att döma som om den delen är på rätt väg.

Nästa prio är framtiden – sportsligt i första hand och ekonomiskt i andra hand. Vi kan se att vi misslyckats sportsligt. Där MÅSTE förändringar ske på ett övergripande plan. Hur vi har lyckats ekonomiskt/administrativt? I min värld är juryn fortfarande ute i den frågan. Vilket inte betyder att jag tycker att någon, egentligen, i ledande ställning eller styrelse har frikort från ansvar för hur de senaste åren artat sig.

Men vad vill vi då? Sommarens krav på att handla ”snabbt” är för mej överspelade. Förbannade djävla tåg att alltid gå vid samma tid år efter år.

Nu handlar det om att vi som ”ägare” dvs fansen och ….AEG sätter oss ner och – utan att slösa tid, men utan att hafsa – hittar en lösning på styrningen av klubben som verkar hålla, som vi kan lova att stå för framöver – ALLA –  och som kan få dra igång sitt arbete omgående. Vi kan ifrågasätta många saker, men varför inte genomlysa hela styrningen av klubben? Varför väljer vi en FF-styrelse men saknar inflytande på vem som ska representera den i AB-styrelsen? Ska verkligen föreningens representanter i AB’t vara FF-styrelseledamöterna? Finns det skillnad i kompetens när det gäller att sköta ungdomsfotboll och A-lagsverksamhet?

Det sägs från många håll att många fangrupperingar ser ungefär likadant på det här. Det är bra. Men vi glömmer en viktig gruppering. AEG.

VAD VILL AEG egentligen?

De räddade oss i höjd med SM-guldet och har hållit oss under armarna även på senare tid. Det var fansen via Söderkisar/Bajenborgen och några privata investerare som tillsammans med AEG skickade in pengarna som fick klubben att överleva för bara några år sedan. AEG krävde då att vi slantade själva för att dom skulle ställa upp, men ställde upp, de gjorde de. Man får inte glömma det, även om det givetvis är kaffepengar för den amerikanska underhållningsgiganten.

Men nu, när den nya arenan är i säcken, vad vill dom då? Jag anser att det är skamligt, nonchalant och fräckt att ingen representant för AEG kunnat kommunicera i de här frågorna med medlemmarna. Och då menar jag inte Globen-VD’s aningslösa utspel, utan en amerikan i rimligt beslutsfattande ställning. Om vi medlemmar och AEG nu faktiskt äger den här verksamheten tillsammans, varför kan de inte visa sig och ta diskussionen? I ett noterat aktiebolag skulle ju alla ägare samlats till en bolagsstämma – och det gör det ju också i AB’ts fall, men då är det återigen bara ägarrepresentanter som får rum runt kanslikonferensbordet. Självklart borde Chris Klein eller någon på samma nivå kunna komma till ett extrainsatt föreningsmöte – ge oss gesten i att åsidosätta det formella i att det här har med ”föreningen” att göra – och ta tag i skiten.

AEG kan bara vinna på att ha en dialog med breddmedlemmarna. Vi slipper demonifiera de ansiktslösa kapitalisterna och nog fan måste vi kunna få en samsyn kring att och hur vi vill föra klubben upp i Allsvenskan igen.

Categories: Uncategorized

Sommaren då papperstidningen dog

Under sommaren har vi avslutat våra pappersprenumerationer på de tre morgontidningar som vi glufsat i oss dagligen sedan 198 … äh, det är nog preskriberat.

Hur det kommer sig? Ja, det var inget snabbt eller enkelt beslut. En erosion över tid, liksom.

Traditionens makt är stor. Man har minnen av stunderna i pappas och mammas dubbelsäng där jag följde Fantomen, allsvenskan och annat i dåvarande husorganet VLT. Man flyttade till Stockholm och skaffade Svenskan i stället för lösskägg, för att verka litet vuxnare. Och så kom personalförmånerna. Djävlar! Ett tag hade vi SvD, DN, Finanstidningen, DI och Financial Times rakt ned i brevlådan. Och dagliga träningspass med fullpackade returpapperspåsar till insamlingen.

Men för några år sedan kom paddorna in i familjen. Ett tag funkade de bara som typ storskärm för mail och Facebook. Sedan ramlade jag in i Kindlevärlden. Att skamlöst få tillbringa timmar i bokhandeln; mitt i natten, naken och fortfarande mellan lakanen blev en för svår frestelse och numera går merparten av det som känns som snabbmatslitteratur via Whispernet över Atlanten rakt ner i bingen. Men det skall understrykas, jag köper i alla fall lika mycket som genomsnittet av Akademibokhandelns sk storkonsumenter även i vanlig bokhandel. För att jag vill, kan och måste. Tranströmers samlade gör sig icke på skärm.

Men så var det det här med tidningarna. Sommaren tillbringades på det oftast väluppkopplade torpet. Och eftersom vi är så ovilliga att bestämma oss för var vi ska vara härnäst, fixar vi ingen eftersändning av papperstidningarna. Och då kommer paddorna fram igen. ”Hade vi inte en digital prenumeration någonstans?”

Jo, det ingår ju i alla våra prenumerationer. Tjing, tjång, så fanns samtliga digitalupplagor där. Och upplevelsen fångade oss direkt.

Det var trevligt, när sonen vägde ungefär 90 kilo mindre än idag, att gå med honom på axlarna och hämta tidningen vid brevlådan på landet 1.5 kilometer fram och tillbaka. Och ärligt talat, när han vaknade, vid fem på morgonen på den tiden, fanns inte så mycket annat att göra av dagen än ta en mysig promenad. Fair enough. Men nu?

Det tar några sekunder att få ner tidningen i paddan och börja läsa. Och när vi väl läste…

Pad-upplevelsen är ju vida vassare än papperstidningen. Bilderna blir så mycket tydligare, och zoombara. Texterna vilar bättre och kan läsas en och en om man så önskar. Vi kan läsa samma delar samtidigt.

Och vi behöver inte bidra till de urbana skogarna mer än vi gör ändå som innehavare av reklamutskicksvänlig brevlåda i ett mörkblått postnummerområde.

(På sikt, det här är helt personligt, kanske vi slipper rasslet från distributionscentralen 02.15 varje morgon på Tjärhovsgatan. Ekot går djävligt bra från marknivån mellan vårt hus och hantverkshusets väggar. Slammerislammer. Men nu vet vi: deras tid är räknad.)

Sedan är vi ju redan i paddmiljö, så när Strage skriver sej löddrig om Watain, togglar vi till Spotify och drar igång den nya ”plattan”. Som ju är ”platta” på samma sätt som den ”tidning” vi läser är ”tidning”. Och på samma sätt som vi ser mer och mer teve på play via paddor eller dator, och allt mindre via antennen som ändå aldrig funkar pga gott om asplöv på vägen från huvudmasten.

När kommer Mag-ify? En prenumeration för alla digitalutgåvor? ”Access, not ownership” måste ju funka lika bra där. Jag vill ha DN, Svenskan, DI, VLT, Down Beat, Blues Review, Sweden Rock Magazine, Close-up, Orkesterjournalen och en skrälldus gitarr- och biltidningar. I tidningsformat, så att jag känner igen mej. Även om det gärna får röra på sig och låta också.

Men det här blev alltså sommaren som 2000-talet inträdde även här.

Farväl, papperstidning. Hälsa ångmaskinerna, tablå-tv, Hylands hörna och Nokia 6150 i uppfinningshimlen.

Categories: Uncategorized

På spaning efter en slumrande jätte

Vi har det litet marigt nu i Bajen. Vad är det egentligen vi supportrar vill? Vad kan vi åstadkomma och hur gör vi det?

Det finns ett enkelt svar på alla dom där frågorna. I alla fall den första. Vi vill se ett Hammarby som lirar schysst fotboll i högsta serien, är med i snacket om medaljer och får en och annan tur ut i Europa. I våra våtaste drömmar vill vi förstås se fler SM-guld och Bajen i slutspel i Champions League.

Om man ska göra det hela mer detaljerat, tror jag att de flesta fans vill se en bred och både romantiskt lycksalig och sportsligt framgångsrik knatte- och ungdomsverksamhet där spelglädje och grönvit tråd leder fram till A-lagsspel för de mest vältränade och talangfulla. (Samt glada minnen för de som likt alla mina 95:or utom en försvinner ur klubben) Jag tror att vi vill se en välskött rörelse rent ekonomiskt, som tjänar pengar på att utveckla talang och sälja biljetter, sponsoravtal och merch. Och jag är väldigt säker på att vi kräver att allt detta sker med den unika känsla som är Hammarby, utan att kortsiktiga ekonomistiskt drivna idéer tillåts pressa tillbaks fansen och allt det som är Bajen.

Ingenting av allt det här är egentligen teoretisk-kärnfysiksvårt att fixa.  Två argument:

Åtvidaberg är en ort med nästan en femtedel så många innevånare som Katarina Församling på Södermalm. Nästan. En. Femtedel.  Åtvid lirar i Allsvenskan.

Borås är en liten ort mitt i Knalleland med ganska exakt lika många innevånare som Södermalm. Där går det också ganska hyggligt. Ganska. Nog är det litet kul att se sitt favvolag möta Celtic? Jag skulle säga att det är bra mycket roligare än att möta Ljungskile. Även om man i bägge fallen torskar med 0-1.

Men hur fixar vi det här? Vi har ju ett lag, en organisation och en verklighet som inte bara kan kopplas bort, samtidigt som vi egentligen har en hel del tillgångar som vi uppenbarligen inte får full nytta av, till exempel:

* Sveriges bästa fans med en aldrig sinande vilja att ställa upp för klubbmärket

* En trupp med många – var och en för sig – duktiga spelare

* En arena som nog blir bra så småningom, med bättre möjligheter än någonsin att staga upp ekonomin.

Trivialreceptet för åtgärder när jag läser forumen är tvådelat

* Avgå alla. Eller åtminstone de flesta.

* Gör precis tvärtom mot tidigare.

På det organisatoriska planet (ledning och styrelse, aka ”alla” aka ”pajasarna”) hade vi ett tag en ledning som sköt från höften och skötte laget som om det vore en upplyst despoti. När det inte fungerade, satsade vi på en organisation som prioriterade ordning och reda. När den organisationen så småningom visade sig inte riktigt leverera det, bytte vi ut delar av ledningen och delar av styrelsen och så småningom fler delar av styrelsen, hela styrelsen och hela ledningen. Glasklart, inte sant?

När det gäller det sportsliga levde vi först över våra tillgångar, sedan sparade vi nästan ihjäl oss men satsade på någon form av rutinerade budgetspelare som sedan ratades till förmån för best-of-HTFF som sedan ratades till förmån för litet dyrare och så småningom riktigt högklassiga rutinerade spelare.

Ser man till avgörande stunder i vår närhistoria handlar HELA vår existens just nu om två djävligt rättvisa och tursamma omständigheter: att vi lyckades sälja Linus Hallenius för en hyggligt hutlös summa, och att Hopf lirade fram Bojan till det avgörande målet mot Ängelholm; händelser som i finansvärlden kallas för ”Svarta Svanar” på grund av sin osannolikhet. Supportar via Söderkisar och Bajenborgen, finanspersoner och AEG har också lagt räddningsplankor över diverse ekonomiska kläggigheter. Man undrar också var vi stått om inte PEAB av någon lycksalig försyn försenats i bygget. Är stillaståndet på Nespressomaskinen på kansliet en indikation på någonting? Kremlologerna tvistar.

Men vart går vi härifrån?

Klart att vi har skäl att vara missnöjda med tabelläget och det är ett symptom på att någonting i kedjan inte fungerar.

Såhär ser kedjan ut:

Vi supportrar väljer föreningsstyrelsen – som verkar göra ett utomordentligt jobb med att utveckla och administrera ungdomsfotbollen, inte minst tack vare den rävsluge, storhjärtade eldsjälen Ovve Andersson, framgångsrik -94 och 97-tränare, ungdomsansvarig med mera.  Föreningsstyrelsen utser sedan sina representanter till AB-styrelsen (Hertzell, Yxkull, Lars Nilsson och Jensa G) samtidigt som AEG får tre och investerarna en (Martin Nilsson) .

I den bästa av alla världar ska styrelserna innehålla personer med bred erfarenhet av sportekonomi, entreprenörskap, juridik, sponsringsfrågor, lobbying och elitfotboll på hög nivå – med kontaktnät som matchar det. En setup för fotbollsföreningen, en setup – som i mina ögon inte självklart behöver innehålla någon gemensam person med IF FF-styrelsen – för aktiebolaget.

AB-styrelsen utser sedan i sin tur VD, Sportchef och huvudtränare. Och resten är, formellt sett , upp till dessa tre.

Det fina med den här kråksången – 51%-regeln som det kämpas för i organisationssverige – är just att det är vi supportrar som äger hela framtiden. Vi utser vår föreningsstyrelse och dess representanter bestämmer (med sin röstövervikt) över AB-styrelsen.

Frågan är vad vi gör med vår makt.

Det krävs i runda slängar 100 personer med samma vilja på ett årsmöte för att genomföra en förändring. För den som har talets gåva, en matsked utstrålning och kunskaper om nätverkandets grunder är det en enkel match att ordna. Kalle-Anka-partiet fick sammanlagt 170 röster i det senaste riksdagsvalet, om man säger så.

Men, och här är egentligen kärnfrågan:

VEM tänker brett och konstruktivt kring Hammarbys framtid? Vem sammanställer alla goda idéer och paketerar dem? Var formuleras strategierna? Var debatteras de? Hur breddar vi nätverket så att vi verkligen lockar in de smartaste människorna med Bajenhjärta i världen till våra styrelser och ledningar? (Och får dem att fortsätta, trots att de i samma stund som de accepterar och väljs in till sina uppdrag omvandlas till Pajasar i forumterminologin och hamnar på listan för 40 könsordsmail om dagen vid minsta avvikelse från den ”rätta” vägen.)

Det snackas vitt och brett och tycks ännu bredare.  Bara Bajare, Svenska Fans, Bajen Fans styrelse och olika forum,  i de befintliga FF- och AB-styrelserna, på kansliet, bland investerare, i korvkön, och diverse valberedningar, samt på hemvägen från bortamatcher.

Men när knyter vi egentligen ihop säcken? När diskuterar vi öppet och konstruktivt utan personliga motsättningsdimmor och falangtjat, underbordetstrategier, tyckmycken amatörism (min polare leder konsums charkdisk i Skärpan och han ä en jävel på å sälja) och gammalt oförlöst groll?

Gregg var en djävel på retorik. Ovanligt duktig, tror jag, även för att vara fotbollsspelande amerikan. Och när han kallar Hammarby för en ”slumrande jätte” har han naturligtvis en drös med avsikter med ett sånt uttalande, främst att få ett schysst eftermäle i Bajenkretsar. (Ingenting att klandra honom för, alls, och det närmaste halvåret kommer att utvisa om det omedelbart blev så djävla mycket bättre utan honom som vi trodde och hoppades.)

Men jag tror också att Hammarby är en slumrande jätte. Jag är helt säker på det.

Vi har, vaddå? 500 000 sympatisörer i Storstockholm? Vi har närmare 10 000 reggade, pröjsande medlemmar i Bajen Fans? Vi har fixat grejor som Bajen Aid, Forza3000, Söderkisar, Supportrarnas Matchprogram   , kultbokprojektet (som jag själv är en del i)  Söderstadion Forever  och naturligtvis, viktigast, STÄMNINGEN på varje match, hemma som borta och den unika familjekänslan bland Bajare både på Söder och andra ställen där vi samlas. Jag har påpeka det förut, men det tål att upprepas: att man kan göra ett myshumorteveprogram av vår klubbkänsla måste vara närmast världsunikt.

Vi är, kort sagt, djävligt stora och starka när vi verkligen samlar oss. Vi må vara mindre, och på en mindre ”marknad” än till exempel Bayern München, men vi har en bra  bit att gå innan man kan påstå att vi utnyttjar hela den slumrande kraft som vi faktiskt besitter på ett samordnat sätt.

När gjordes senast ett riktigt brett strategiarbete för klubbens räkning? Jag skulle vilja se en samling i Bajenland där vi utgår ifrån våra styrkor, vår plats i seriesystemet och den ekonomi som finns, förstås, men där vi i övrigt har ett vitt papper.

Hur är de framgångsrika klubbarna organiserade? Var finns de internationella exemplen på klubbar som överträffat sina konkurrenter i ”resursutnyttjande”  ur sportslig synvinkel? Vilka är bäst i klassen på sponsring och reklam UTAN att tafsa på klubbmärket? Var hittar vi smarta och långsiktiga finansiärer om sådant behövs? Hur kan allt detta plockas hem och översättas till Bajenanda? Och, faktiskt, hur kan vi på bästa sätt utnyttja de amerikanska delägarna till någonting annat än syndabockar för allt som är kefft?

Och naturligtvis: vad säger våra nuvarande styrelser och ledningar och delägare om saken? På vilka sätt följer och följer vi inte vilken plan för den långa och korta sikten? Jag sitter verkligen inte här för att döma någon ohörd.

Jag skrev – ett av de två mest lästa inläggen på den här bloggen någonsin – en liten uppläxning av Kennedy häromdagen. Och även om jag fortfarande tycker att vår hjälte ska snacka mindre och smartare med journalister och lägga mer fokus på att sätta alla frisparkar och hörnor i mål, eller på pannan eller foten på lämplig målgörare håller jag med honom om en sak.

Hur KUL är det att möta Ljungskile?

Och då är det såhär, att Kennedy må vara kung över högerkanten (eller det centrala mittfältet, när han utnyttjas rätt och är i form) men det är faktiskt VI som har makten att påverka allting som sker utanför planen.   (Och ja, om truppen vill påverka sina förutsättningar, är dom många nog att vara nästan en tredjedel av en majoritet på ett föreningsmöte, så what goes around comes around)

Om du har läst ända hit är du Bajare nog att komma med förslag: HUR kan vi inför kommande säsonger – vi äger ju aldrig Bajen, vi förvaltar det bara för kommande generationer – åstadkomma det här på bästa sätt?

Full fart fram och tillbaka i #Bajen

Vi har det litet marigt nu i Bajen. Vad är det egentligen vi supportrar vill? Vad kan vi åstadkomma och hur gör vi det?

Det finns ett enkelt svar på alla dom där frågorna. I alla fall den första. Vi vill se ett Hammarby som lirar schysst fotboll i högsta serien, är med i snacket om medaljer och får en och annan tur ut i Europa. I våra våtaste drömmar vill vi förstås se fler SM-guld och Bajen i slutspel i Champions League.

Om man ska göra det hela mer detaljerat, tror jag att de flesta fans vill se en bred och både romantiskt lycksalig och sportsligt framgångsrik knatte- och ungdomsverksamhet där spelglädje och grönvit tråd leder fram till A-lagsspel för de mest vältränade och talangfulla. (Samt glada minnen för de som likt alla mina 95:or utom en försvinner ur klubben) Jag tror att vi vill se en välskött rörelse rent ekonomiskt, som tjänar pengar på att utveckla talang och sälja biljetter, sponsoravtal och merch. Och jag är väldigt säker på att vi kräver att allt detta sker med den unika känsla som är Hammarby, utan att kortsiktiga ekonomistiskt drivna idéer tillåts pressa tillbaks fansen och allt det som är Bajen.

Ingenting av allt det här är egentligen teoretisk-kärnfysiksvårt att fixa.  Två argument:

Åtvidaberg är en ort med nästan en femtedel så många innevånare som Katarina Församling på Södermalm. Nästan. En. Femtedel.  Åtvid lirar i Allsvenskan.

Borås är en liten ort mitt i Knalleland med ganska exakt lika många innevånare som Södermalm. Där går det också ganska hyggligt. Ganska. Nog är det litet kul att se sitt favvolag möta Celtic? Jag skulle säga att det är bra mycket roligare än att möta Ljungskile. Även om man i bägge fallen torskar med 0-1.

Men hur fixar vi det här? Vi har ju ett lag, en organisation och en verklighet som inte bara kan kopplas bort, samtidigt som vi egentligen har en hel del tillgångar som vi uppenbarligen inte får full nytta av, till exempel:

* Sveriges bästa fans med en aldrig sinande vilja att ställa upp för klubbmärket

* En trupp med många – var och en för sig – duktiga spelare

* En arena som nog blir bra så småningom, med bättre möjligheter än någonsin att staga upp ekonomin.

Trivialreceptet för åtgärder när jag läser forumen är tvådelat

* Avgå alla. Eller åtminstone de flesta.

* Gör precis tvärtom.

På det organisatoriska planet (ledning och styrelse, aka ”pajasarna”) hade vi ett tag en ledning som sköt från höften och skötte laget som om det vore en upplyst despoti. När det inte fungerade, satsade vi på en organisation som prioriterade ordning och reda. När den organisationen så småningom visade sig inte riktigt leverera det, bytte vi ut delar av ledningen och delar av styrelsen och så småningom fler delar av styrelsen, hela styrelsen och hela ledningen. Glasklart, inte sant?

När det gäller det sportsliga levde vi först över våra tillgångar, sedan sparade vi nästan ihjäl oss men satsade på någon form av rutinerade budgetspelare som sedan ratades till förmån för best-of-HTFF som sedan ratades till förmån för litet dyrare och så småningom riktigt högklassiga rutinerade spelare.

Ser man till avgörande stunder i vår närhistoria handlar HELA vår existens just nu om två djävligt rättvisa och tursamma omständigheter: att vi lyckades sälja Linus Hallenius för en hyggligt hutlös summa, och att Hopf lirade fram Bojan till det avgörande målet mot Ängelholm; händelser som i finansvärlden kallas för ”Svarta Svanar” på grund av sin osannolikhet. Supportar via Söderkisar och Bajenborgen, finanspersoner och AEG har också lagt räddningsplankor över diverse ekonomiska kläggigheter. Man undrar också var vi stått om inte PEAB av någon lycksalig försyn försenats i bygget. Är stillaståndet på Nespressomaskinen på kansliet en indikation på någonting? Kremlologerna tvistar.

Men vart går vi härifrån?

Klart att vi har skäl att vara missnöjda med tabelläget och det är ett symptom på att någonting i kedjan inte fungerar.

Såhär ser kedjan ut:

Vi supportrar väljer föreningsstyrelsen – som verkar göra ett utomordentligt jobb med att utveckla och administrera ungdomsfotbollen, inte minst tack vare den rävsluge, storhjärtade eldsjälen Ovve Andersson, framgångsrik -94 och 97-tränare, ungdomsansvarig med mera.  Föreningsstyrelsen utser sedan sina representanter till AB-styrelsen (Hertzell, Yxkull, Lars Nilsson och Jensa G) samtidigt som AEG får tre och investerarna en (Martin Nilsson) .

I den bästa av alla världar ska styrelserna innehålla personer med bred erfarenhet av sportekonomi, entreprenörskap, juridik, sponsringsfrågor, lobbying och elitfotboll på hög nivå – med kontaktnät som matchar det. En setup för fotbollsföreningen, en setup – som i mina ögon inte självklart behöver innehålla någon gemensam person med IF FF-styrelsen – för aktiebolaget.

AB-styrelsen utser sedan i sin tur VD, Sportchef och huvudtränare. Och resten är, formellt sett , upp till dessa tre.

Det fina med den här kråksången – 51%-regeln som det kämpas för i organisationssverige – är just att det är vi supportrar som äger hela framtiden. Vi utser vår föreningsstyrelse och dess representanter bestämmer (med sin röstövervikt) över AB-styrelsen.

Frågan är vad vi gör med vår makt.

Det krävs i runda slängar 100 personer med samma vilja på ett årsmöte för att genomföra en förändring. För den som har talets gåva, en matsked utstrålning och kunskaper om nätverkandets grunder är det en enkel match att ordna. Kalle-Anka-partiet fick sammanlagt 170 röster i det senaste riksdagsvalet, om man säger så.

Men, och här är egentligen kärnfrågan:

VEM tänker brett och konstruktivt kring Hammarbys framtid? Vem sammanställer alla goda idéer och paketerar dem? Var formuleras strategierna? Var debatteras de? Hur breddar vi nätverket så att vi verkligen lockar in de smartaste människorna med Bajenhjärta i världen till våra styrelser och ledningar? (Och får dem att fortsätta, trots att de i samma stund som de accepterar och väljs in till sina uppdrag omvandlas till Pajasar i forumterminologin och hamnar på listan för 40 könsordsmail om dagen vid minsta avvikelse från den ”rätta” vägen.)

Det snackas vitt och brett och tycks ännu bredare.  Bara Bajare, Svenska Fans, Bajen Fans styrelse och olika forum,  i de befintliga FF- och AB-styrelserna, på kansliet, bland investerare, i korvkön, på Årsta och diverse valberedningar, samt på hemvägen från bortamatcher.

Men när knyter vi egentligen ihop säcken? När diskuterar vi öppet och konstruktivt utan personliga motsättningsdimmor och falangtjat, underbordetstrategier och gammalt oförlöst groll?

Gregg var en djävel på retorik. Ovanligt duktig, tror jag, även för att vara fotbollsspelande amerikan. Och när han kallar Hammarby för en ”slumrande jätte” har han naturligtvis en drös med avsikter med ett sånt uttalande, främst att få ett schysst eftermäle i Bajenkretsar. (Ingenting att klandra honom för, alls, och det närmaste halvåret kommer att utvisa om det omedelbart blev så djävla mycket bättre utan honom som vi trodde och hoppades.)

Men jag tror också att Hammarby är en slumrande jätte. Jag är helt säker på det.

Vi har, vaddå? 500 000 sympatisörer i Storstockholm? Vi har närmare 10 000 reggade, pröjsande medlemmar i Bajen Fans? Vi har fixat grejor som Bajen Aid, Forza3000, Söderkisar, Supportrarnas Matchprogram   , kultbokprojektet (som jag själv är en del i)  Söderstadion Forever  och naturligtvis, viktigast, STÄMNINGEN på varje match, hemma som borta och den unika familjekänslan bland Bajare både på Söder och andra ställen där vi samlas. Jag har påpeka det förut, men det tål att upprepas: att man kan göra ett myshumorteveprogram av vår klubbkänsla måste vara närmast världsunikt.

Vi är, kort sagt, djävligt stora och starka när vi verkligen samlar oss. Vi må vara mindre, och på en mindre ”marknad” än till exempel Bayern München, men vi har en bra djäkla bit att gå innan man kan påstå att vi utnyttjar hela den slumrande kraft som vi faktiskt besitter på ett samordnat sätt.

När gjordes senast ett riktigt brett strategiarbete för klubbens räkning? Jag skulle vilja se en samling i Bajenland där vi utgår ifrån våra styrkor, vår plats i seriesystemet och den ekonomi som finns, förstås, men där vi i övrigt har ett vitt papper.

Hur är de framgångsrika klubbarna organiserade? Var finns de internationella exemplen på klubbar som överträffat sina konkurrenter i ”resursutnyttjande”  ur sportslig synvinkel? Vilka är bäst i klassen på sponsring och reklam UTAN att tafsa på klubbmärket? Hur kan allt detta plockas hem och översättas till Bajenanda? Och, faktiskt, hur kan vi på bästa sätt utnyttja de amerikanska delägarna till någonting annat än syndabockar för allt som är kefft?

Jag skrev – ett av de två mest lästa inläggen på den här bloggen någonsin – en liten uppläxning av Kennedy häromdagen. Och även om jag fortfarande tycker att vår hjälte ska snacka mindre och smartare med journalister och lägga mer fokus på att sätta alla frisparkar och hörnor i mål, eller på pannan eller foten på lämplig målgörare håller jag med honom om en sak.

Hur KUL är det att möta Ljungskile?

Och då är det såhär, att Kennedy må vara kung över högerkanten (eller det centrala mittfältet, när han utnyttjas rätt och är i form) men det är faktiskt VI som har makten att påverka allting som sker utanför planen.   (Och ja, om truppen vill påverka sina förutsättningar, är dom många nog att vara nästan en tredjedel av en majoritet på ett föreningsmöte, så what goes around comes around)

Om du har läst ända hit är du Bajare nog att komma med förslag: HUR kan vi inför kommande säsonger – vi äger ju aldrig Bajen, vi förvaltar det bara för kommande generationer – åstadkomma det här på bästa sätt?

Categories: Uncategorized

En Fant-astisk roman. Och en kommersiell succé

Ibland hampar det sej så att man läser två författare, som bygger sina verk på helt olika idéer, i följd.  Mikael Fants senaste ”Vattnet i mars” har jag hållit på med ganska länge, men just denna hängmattelämpade semestervecka var det plötsligt dags att läsa ut den. Och Camilla Läckbergs ”Olycksfågeln”? Skam till sägandes tillhör jag de proppmätta åsiktsfontäner som inte ofta, men dock, slängt mej med trivialtyckande om hennes verk utan att ha läst någonting. Förrän nu, alltså.

Micke Fant är en kompis. Vi lärde känna varandra på några fester på Piratförlaget när vi bägge lanserat våra första böcker där. När sedan Bajen kom på tal och vi tyckte likadant om den saken var det ganska lätt att umgås. Camilla Läckberg har jag träffat ett par gånger hos en gemensam bekant, men jag kan inte påstå att jag har någon särskild relation till henne. En litet ojämn kamp där på just den punkten. Men jag skulle förstås aldrig drömma om att låta mej färgas och korrumperas av detta. Jag har många författarvänner och det är inte alla som läses eller recenseras här.

Men nu blev brytningen mellan den kommersiella deckarunderbautasuccékvinnan och den finlirande skönanden så stark att jag blev tvungen att skriva av mej.

Man börjar alltid med en hypotes. Vad hade jag förväntat mej? Fant: en ännu bättre skönlitterär roman än debuten ”Grundläggande genetik” – flytande språk, sköna dialoger, litet introverta funderingar och en genomarbetad intrig, kanske. Läckberg: här var jag på jakt efter formeln. Vad är det som gör att böckerna säljer som starköl på Söderstadion samtidigt som alla kritiker häcklar henne för romanernas totala kvalitetsbrist? Jag förväntade mej, kort sagt, ingenting speciellt kvalificerat ur litterär synvinkel. Däremot en engagerande läsning för avslappnade breddläsare. Det är ju i den målgruppen som hon säljer.

Det är när man läser romanerna i tät följd som skillnaden blir …brutal. På så många sätt. ”Vattnet i mars” är bland det bästa jag någonsin läst av en svensk författare. Och romanen är vass på så många nivåer att jag blöder ymnigt när jag läst färdigt. När jag läser Läckberg får jag andra sorters ahaupplevelser.

 

En bekanting som är kvalificerad retoriker läste för en tid sedan ett gäng deckare och kritiserade dem ur ”retorisk” synvinkel. Och då bland annat ur perspektivet ”vem vill författaren tilltala med sitt verk med tanke på det språk han/hon väljer?” Det blev ett bra snack och för mej en veritabel ögonöppnare.

 

Läckberg är breddmarknadshantverkare. Jag ser få formuleringar i ”Olycksfågeln” som gör intryck av att ha värkts fram. Om ens någon. Språket flyter, det är enkelt, lätt att tugga i sej och effektivt som en dansbandskväll med poppiga övertoner.

Fant är – som skribent – jazzmusiker. Eller möjligen progressiv hårdrockare. Hans prosa är levande, originell, välpolerad och så pricksäker att man vrider sej i hängmattan.

En ojämn match, på det hela taget.

Dialogerna? Fant ger minst en egen röst åt varje romankaraktär. Det är inre monologer,  dialoger och intrikata små gestaltningar på varje sida. Läckberg är ganska monoton och inte sällan svensk teveserie-tydlig, på ett hackigt och övertydligt sätt. Här låter alla personer likadant. Om de inte är castade som bimbo eller dryg kommunpamp, i vilka fall de får väldigt därför-avsedda, klichénära språkbruk.

Gestaltning? Fant: ja, oerhört, sinnrikt och snitsigt. Jag älskar scenen där den unge mannen skrubbar potatis och betraktar uppgörelsen mellan tre systrar under köksbestyren. Läckberg håller sej till upplysningar av typen ”han stirrade argt på henne”.

Intrigen? Spänningsromanen har en fix och färdig formel: en miljö etableras. Någonting händer. Författaren lämnar ett par tydliga (men tidigt i romanen obegripliga) ledtrådar. Sedan pågår en utredning och i de sista trettio procenten är det ”slutstrid” i stigande tempo. Fant gör som han vill. Han betraktar ett år i en släkt ur ett gäng olika släktingars perspektiv och en miljon till den som kan standardisera hans formula och replikera det i fler liknande romaner. Där Läckberg skriver som ritade hon upp ett kretskort för en hemmabyggd förstärkare  , är en studie av Fants intrig som att försöka titta på ett iPhonechip i mikroskop. 

 

Karaktärerna i romanerna? Jag tror att jag skulle känna igen åtminstone en handfull av personerna i ”Vattnet i mars” om jag hamnade bredvid dem på ett fik i Göteborg eller på en norrlandskrog. Jag skulle känna igen språkbruk, personligheten och säga – ”Tjena, jag läste om dej i Fants senaste”. Läckberg? Not so much.

Ja, du hör ju. Det är en väldigt ojämn match, det här. Om det nu är någon match. Den jämförande diskussionen skymmer förstås ett extremt viktigt faktum. Fant och Läckberg är två oerhört skickliga hantverkare i varsin väsensskild nisch. Fant skriver – tror jag – för att vara unik. Fant. Läckberg skriver för att vara universell. Av marknadsstrategierna runt de bägge författarna att döma, skulle jag kanske kunna kliva på i analysstrumporna och påstå att Fant skriver för att hans böcker – väl lästa – ska vara oändligt hågkombara och nästan bli en del av läsarens själ. Läckberg skriver målmedvetet, för att så många som möjligt ska känna igen sej – och henne som författarvarumärke – och traska vidare i serien.  Läckberg är Lasse Stefanz när hon är som bäst. Fant är Fant.

Jag tog nästan ett halvår på mej för att läsa Vattnet i mars. Hade den som bredvidläsning i små doser och njöt av varje kapitel, väl medveten om bokens ändlighet och hur lång tid det tar för Micke att få ur sej en bok. ”Olycksfågeln” brände jag på ett par kvällar. Vilket i sig är en del av dess kvalitet. Vattnet i mars är en roman som roar och oroar; skapar en långvarig relation till sin läsare. Olyckfågeln häller i läsaren en tredjedels lådvinbox som förspel och smäller på i tevesoffan så att chips och tacoskal flyger innan det är dags att dra den om squash. Ibland söker man det ena, ibland söker man det andra.

 

 

 

Categories: Uncategorized

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.