En Fant-astisk roman. Och en kommersiell succé

Ibland hampar det sej så att man läser två författare, som bygger sina verk på helt olika idéer, i följd.  Mikael Fants senaste ”Vattnet i mars” har jag hållit på med ganska länge, men just denna hängmattelämpade semestervecka var det plötsligt dags att läsa ut den. Och Camilla Läckbergs ”Olycksfågeln”? Skam till sägandes tillhör jag de proppmätta åsiktsfontäner som inte ofta, men dock, slängt mej med trivialtyckande om hennes verk utan att ha läst någonting. Förrän nu, alltså.

Micke Fant är en kompis. Vi lärde känna varandra på några fester på Piratförlaget när vi bägge lanserat våra första böcker där. När sedan Bajen kom på tal och vi tyckte likadant om den saken var det ganska lätt att umgås. Camilla Läckberg har jag träffat ett par gånger hos en gemensam bekant, men jag kan inte påstå att jag har någon särskild relation till henne. En litet ojämn kamp där på just den punkten. Men jag skulle förstås aldrig drömma om att låta mej färgas och korrumperas av detta. Jag har många författarvänner och det är inte alla som läses eller recenseras här.

Men nu blev brytningen mellan den kommersiella deckarunderbautasuccékvinnan och den finlirande skönanden så stark att jag blev tvungen att skriva av mej.

Man börjar alltid med en hypotes. Vad hade jag förväntat mej? Fant: en ännu bättre skönlitterär roman än debuten ”Grundläggande genetik” – flytande språk, sköna dialoger, litet introverta funderingar och en genomarbetad intrig, kanske. Läckberg: här var jag på jakt efter formeln. Vad är det som gör att böckerna säljer som starköl på Söderstadion samtidigt som alla kritiker häcklar henne för romanernas totala kvalitetsbrist? Jag förväntade mej, kort sagt, ingenting speciellt kvalificerat ur litterär synvinkel. Däremot en engagerande läsning för avslappnade breddläsare. Det är ju i den målgruppen som hon säljer.

Det är när man läser romanerna i tät följd som skillnaden blir …brutal. På så många sätt. ”Vattnet i mars” är bland det bästa jag någonsin läst av en svensk författare. Och romanen är vass på så många nivåer att jag blöder ymnigt när jag läst färdigt. När jag läser Läckberg får jag andra sorters ahaupplevelser.

 

En bekanting som är kvalificerad retoriker läste för en tid sedan ett gäng deckare och kritiserade dem ur ”retorisk” synvinkel. Och då bland annat ur perspektivet ”vem vill författaren tilltala med sitt verk med tanke på det språk han/hon väljer?” Det blev ett bra snack och för mej en veritabel ögonöppnare.

 

Läckberg är breddmarknadshantverkare. Jag ser få formuleringar i ”Olycksfågeln” som gör intryck av att ha värkts fram. Om ens någon. Språket flyter, det är enkelt, lätt att tugga i sej och effektivt som en dansbandskväll med poppiga övertoner.

Fant är – som skribent – jazzmusiker. Eller möjligen progressiv hårdrockare. Hans prosa är levande, originell, välpolerad och så pricksäker att man vrider sej i hängmattan.

En ojämn match, på det hela taget.

Dialogerna? Fant ger minst en egen röst åt varje romankaraktär. Det är inre monologer,  dialoger och intrikata små gestaltningar på varje sida. Läckberg är ganska monoton och inte sällan svensk teveserie-tydlig, på ett hackigt och övertydligt sätt. Här låter alla personer likadant. Om de inte är castade som bimbo eller dryg kommunpamp, i vilka fall de får väldigt därför-avsedda, klichénära språkbruk.

Gestaltning? Fant: ja, oerhört, sinnrikt och snitsigt. Jag älskar scenen där den unge mannen skrubbar potatis och betraktar uppgörelsen mellan tre systrar under köksbestyren. Läckberg håller sej till upplysningar av typen ”han stirrade argt på henne”.

Intrigen? Spänningsromanen har en fix och färdig formel: en miljö etableras. Någonting händer. Författaren lämnar ett par tydliga (men tidigt i romanen obegripliga) ledtrådar. Sedan pågår en utredning och i de sista trettio procenten är det ”slutstrid” i stigande tempo. Fant gör som han vill. Han betraktar ett år i en släkt ur ett gäng olika släktingars perspektiv och en miljon till den som kan standardisera hans formula och replikera det i fler liknande romaner. Där Läckberg skriver som ritade hon upp ett kretskort för en hemmabyggd förstärkare  , är en studie av Fants intrig som att försöka titta på ett iPhonechip i mikroskop. 

 

Karaktärerna i romanerna? Jag tror att jag skulle känna igen åtminstone en handfull av personerna i ”Vattnet i mars” om jag hamnade bredvid dem på ett fik i Göteborg eller på en norrlandskrog. Jag skulle känna igen språkbruk, personligheten och säga – ”Tjena, jag läste om dej i Fants senaste”. Läckberg? Not so much.

Ja, du hör ju. Det är en väldigt ojämn match, det här. Om det nu är någon match. Den jämförande diskussionen skymmer förstås ett extremt viktigt faktum. Fant och Läckberg är två oerhört skickliga hantverkare i varsin väsensskild nisch. Fant skriver – tror jag – för att vara unik. Fant. Läckberg skriver för att vara universell. Av marknadsstrategierna runt de bägge författarna att döma, skulle jag kanske kunna kliva på i analysstrumporna och påstå att Fant skriver för att hans böcker – väl lästa – ska vara oändligt hågkombara och nästan bli en del av läsarens själ. Läckberg skriver målmedvetet, för att så många som möjligt ska känna igen sej – och henne som författarvarumärke – och traska vidare i serien.  Läckberg är Lasse Stefanz när hon är som bäst. Fant är Fant.

Jag tog nästan ett halvår på mej för att läsa Vattnet i mars. Hade den som bredvidläsning i små doser och njöt av varje kapitel, väl medveten om bokens ändlighet och hur lång tid det tar för Micke att få ur sej en bok. ”Olycksfågeln” brände jag på ett par kvällar. Vilket i sig är en del av dess kvalitet. Vattnet i mars är en roman som roar och oroar; skapar en långvarig relation till sin läsare. Olyckfågeln häller i läsaren en tredjedels lådvinbox som förspel och smäller på i tevesoffan så att chips och tacoskal flyger innan det är dags att dra den om squash. Ibland söker man det ena, ibland söker man det andra.

 

 

 

Annonser
Categories: Uncategorized

Inläggsnavigering

Kommentarer inaktiverade.

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: