Sommaren då papperstidningen dog

Under sommaren har vi avslutat våra pappersprenumerationer på de tre morgontidningar som vi glufsat i oss dagligen sedan 198 … äh, det är nog preskriberat.

Hur det kommer sig? Ja, det var inget snabbt eller enkelt beslut. En erosion över tid, liksom.

Traditionens makt är stor. Man har minnen av stunderna i pappas och mammas dubbelsäng där jag följde Fantomen, allsvenskan och annat i dåvarande husorganet VLT. Man flyttade till Stockholm och skaffade Svenskan i stället för lösskägg, för att verka litet vuxnare. Och så kom personalförmånerna. Djävlar! Ett tag hade vi SvD, DN, Finanstidningen, DI och Financial Times rakt ned i brevlådan. Och dagliga träningspass med fullpackade returpapperspåsar till insamlingen.

Men för några år sedan kom paddorna in i familjen. Ett tag funkade de bara som typ storskärm för mail och Facebook. Sedan ramlade jag in i Kindlevärlden. Att skamlöst få tillbringa timmar i bokhandeln; mitt i natten, naken och fortfarande mellan lakanen blev en för svår frestelse och numera går merparten av det som känns som snabbmatslitteratur via Whispernet över Atlanten rakt ner i bingen. Men det skall understrykas, jag köper i alla fall lika mycket som genomsnittet av Akademibokhandelns sk storkonsumenter även i vanlig bokhandel. För att jag vill, kan och måste. Tranströmers samlade gör sig icke på skärm.

Men så var det det här med tidningarna. Sommaren tillbringades på det oftast väluppkopplade torpet. Och eftersom vi är så ovilliga att bestämma oss för var vi ska vara härnäst, fixar vi ingen eftersändning av papperstidningarna. Och då kommer paddorna fram igen. ”Hade vi inte en digital prenumeration någonstans?”

Jo, det ingår ju i alla våra prenumerationer. Tjing, tjång, så fanns samtliga digitalupplagor där. Och upplevelsen fångade oss direkt.

Det var trevligt, när sonen vägde ungefär 90 kilo mindre än idag, att gå med honom på axlarna och hämta tidningen vid brevlådan på landet 1.5 kilometer fram och tillbaka. Och ärligt talat, när han vaknade, vid fem på morgonen på den tiden, fanns inte så mycket annat att göra av dagen än ta en mysig promenad. Fair enough. Men nu?

Det tar några sekunder att få ner tidningen i paddan och börja läsa. Och när vi väl läste…

Pad-upplevelsen är ju vida vassare än papperstidningen. Bilderna blir så mycket tydligare, och zoombara. Texterna vilar bättre och kan läsas en och en om man så önskar. Vi kan läsa samma delar samtidigt.

Och vi behöver inte bidra till de urbana skogarna mer än vi gör ändå som innehavare av reklamutskicksvänlig brevlåda i ett mörkblått postnummerområde.

(På sikt, det här är helt personligt, kanske vi slipper rasslet från distributionscentralen 02.15 varje morgon på Tjärhovsgatan. Ekot går djävligt bra från marknivån mellan vårt hus och hantverkshusets väggar. Slammerislammer. Men nu vet vi: deras tid är räknad.)

Sedan är vi ju redan i paddmiljö, så när Strage skriver sej löddrig om Watain, togglar vi till Spotify och drar igång den nya ”plattan”. Som ju är ”platta” på samma sätt som den ”tidning” vi läser är ”tidning”. Och på samma sätt som vi ser mer och mer teve på play via paddor eller dator, och allt mindre via antennen som ändå aldrig funkar pga gott om asplöv på vägen från huvudmasten.

När kommer Mag-ify? En prenumeration för alla digitalutgåvor? ”Access, not ownership” måste ju funka lika bra där. Jag vill ha DN, Svenskan, DI, VLT, Down Beat, Blues Review, Sweden Rock Magazine, Close-up, Orkesterjournalen och en skrälldus gitarr- och biltidningar. I tidningsformat, så att jag känner igen mej. Även om det gärna får röra på sig och låta också.

Men det här blev alltså sommaren som 2000-talet inträdde även här.

Farväl, papperstidning. Hälsa ångmaskinerna, tablå-tv, Hylands hörna och Nokia 6150 i uppfinningshimlen.

Annonser
Categories: Uncategorized

Inläggsnavigering

Kommentarer inaktiverade.

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: