”Det är såhär det är att vara Bajare”

Bild

 

 

Jag läste på någon webtidning att ”Det är såhär det är att vara Bajare”. Och jag läste reaktionerna på uttalandet över Bajenlands virtuella delar. 

Klart att reaktionerna kommer. Att försöka kidnappa loserromantiken (skälen till detta kan jag bara spekulera i) just dagen efter detta totala haveri… det var inte precis tajming, det. När klacken har gått loss på alla positiva låtar med ironiska förtecken och SöderBröder vänder uppochned på banderollen, då är det inte läge att flina och säga ”såhär är det”. 

Det KAN vara. Men det ÄR inte. 

Att vara gladbajare är INTE samma sak som att vara förlustfetischist. NÄR, oh, NÄR ska detta stå klart överallt? 

För mej fungerar gladbajenepitetet litet som en schysst sockerkurva i kroppen. Man tappar inte topplocket efter en snedspark på planen. Man lämnar inte laget när det förlorar tre matcher i rad. Eller när det står på MINUS EN POÄNG under de senaste sju omgångarna. Och man hanterar det med en sorts bitter ironi, tar en öl till och säger nåt om ”tvåa i matchen, i alla fall”. Men man menar det inte. 

Jag möter många människor som förstår det här, men ännu fler med poletten fast någonstans halvvägs. 

Småkillarna och småtjejerna som växer upp i Bajen laddar inte för ett liv av torskar. Tro mig. De laddar för måljubel på Söderstadion. De laddar för sånger framför klacken efter att ha besegrat Malmö trots Juniors skott från halva plan och påföljande provokationer mot klacken. Tränarna uppfostrar inte några förlorare. De uppfostrar ungar med drömmar om proffskontrakt. 

Sedan KAN vi ju förlora. The Gods know that by now. Det KAN hända att en trupp ställer ut dojorna, till och med slarvigt knutna. Det hände mot Trelle 04, mot Gefle 05 vilketvialdrigglömmer och så vidare. 

Men det är ingen i Bajenleden som anser att torsk är ett normaltillstånd. Det lär vara få som verkligen ser fram emot ”att lägga ner hela skiten och starta om i sjuan för att göra det på riktigt”. 

Det Kan vara att vara bajare att torska mot ett lag med flyt i Superettan. Men det SKA inte vara att vara bajare att misslyckas med Superettans starkaste och dyraste trupp. Och ingen som befinner sig i organisationen på nivån lagkapten i p9:or och uppåt, ska någonsin försöka inbilla någon annan att förlorandet är ett normaltillstånd. 

Vi är antagligen bäst i Sverige på att knyta nävarna i byxfickan och beställa in en bira till, när det svider. Men ta inte fel på vinnarinstinkten som ändå finns där. Missta inte lojalitet för boskapsanda. Gör. Inte. Det. 

Att vara Bajare är glädje, sång på läktaren, tryck runt arenan, energi och uttömning, det är snyggt spel, det är att ta bollen, gå framåt och förbi eller rakt genom motståndarkeepern med bollen. Det är att VINNA matcher, att ibland råka ut för en torsk som hanteras på romantiskt sätt. Att vara Bajare är att vara smart, att säga ”tjeena” och spela snusdum, för att sedan åka hem och salta rörböjarnotan, eller att hålla huvudet högt bland plastapor på Stureplan som tror att Nya Söderstadion är en hemmaarena.

Att vara Bajare är inte att uppmuntra inbördeskrig som skulle få Mellanöstern att sätta sig i skolbänken, att gå och bära på personliga vendettor under tio års tid, att tappa skallen på medlemsmöten, att fajtas med andra bajare, att lägga bomber utanför arenor, att sträva efter ”position” snarare än ”åstadkommande”, att bajsa i bortabussar eller sprida dynga i forum. 

Kolla in grabbarna i det legendariska ”Hammarby High-Five” här ovan. HERRAR på TÄPPAN (med fanan i topp). Det är SÅNA som är Hammarby.  I alla åldrar, av alla kön. 

 

Annonser
Categories: Uncategorized | Etiketter: , , , , , , ,

Inläggsnavigering

Kommentarer inaktiverade.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: