Monthly Archives: februari 2014

Biljournalistiken och Bossen.

Dagens Industris motorskribent, den bilkunnige Håkan Matson, som är för fläktremsjournalistiken vad Andres Lokko är för musikkritiken, dristar sig idag till att göra jämförelser mellan en konceptbil från Volvo (med tydliga drag av P1800) och Bruce Springsteens musikkarriär. Slutsatsen blir – visserligen litet försåtligt svävande i formuleringen, men dock – att ”den konstnärliga storhetstiden i båda fallen ser ut att ha nåtts för drygt 40 år sedan och att så litet spännande verkar ha hänt sedan dess”.  Matson skriver visserligen att det ”inte nödvändigtvis” är ett problem att Springsteens fans blir hänförda av ”Lost in the flood” på Ullevi 2012 trots att låten är från debutalbumet 1973. Fler svävande jämförelser mellan biltillverkaren och Bruce Springsteen görs. Är dom tillspetsade för att väcka känslor kring en bilspalt eller är dom helt enkelt okunniga?

Jag blir faktiskt litet irriterad. På flera olika nivåer.

För det första: vari ligger egentligen Springsteens storhet?

För det andra: kan man hävda att Springsteen hade sin musikaliska storhetstid i början av sjuttiotalet och att ”så litet spännande har hänt sedan dess” ?

Med undantag för ”Tom Joad”-turnen 95 och ”Devils & Dust”-turnen 05 har jag sett minst en konsert på varje Springsteenturné sedan Hovet 1981, och jag har en ganska hygglig samling med bootlegs, både från alla konserter jag bevistat (undantag: Shea Stadium på ”Rising”-turnen) och andra som jag inte sett.

Även en bilskribent på en dagstidning har förstås rätt till sin subjektiva upplevelse och åsikt. Men den får han i sådana fall behålla för sig själv när han går utanför sin professionella kompetens och gör sig till kulturjournalist. Det är ju nämligen såhär, att Springsteens totala artisteri – låtskapande och liveuppträdanden i kombination – snarast har utvecklats över åren. Att påstå att ”ingenting spännande” har hänt i Springsteens låtskriveri sedan debutplattan ser jag som en bisarr tillspetsning. Hur ser Matson på ”The River” ? ”Nebraska” ? ”The Rising” ? Och om vi jämför den unge, entusiastiske liveartisten från maj 1981 med till exempel Ullevi 2012 (andra kvällen, jag var också där när han drog igång ”Lost in the flood”, och jag har den på CD från Crystal Cat och det var en djävligt spännande version, som så ofta omgärdad av spelad osäkerhet i bandet och arrangemanget) så är det en nyskapande, djärv och samtidigt stabilt levererande artist som vi nu upplever. Springsteen har naturligtvis haft sina kreativa svackor, men i min bok står de som svackor, inte ett sakta utdöende konstnärsskap, och äger rum i höjd med den personliga krisen omkring ”Tunnel of love” och dubbelalbumen Lucky Town/Human Touch. Inte heller Human-Touch-konserten på Globen den 17 juni 1992 var sådär fantastisk som de flesta brukar vara.

Vid 65 års ålder jobbar Springsteen hårdare än någonsin med att experimentera med nya uttryck, formulera textrader som berör och är angelägna här och nu. Var och en som tar sig samma tid att tränga in i det nya materialet förstår vad jag menar.

Nej, jag blir egentligen inte irriterad. Jag blir sorgsen –  över att Matson tycker sig ha rätten att okunnigt, svepande och trubbigt behandla Springsteens gärning som någonting man kryddar en säkerligen i övrigt välgenomtänkt Volvoartikel med.

Update: Efter att ha mailväxlat några vändor med Matson har jag lärt mig att han med ”tidigt sjuttiotal” ber att få inkludera även ”Born To Run” (1975) och (med litet god vilja) ”Darkness on the Edge of Town” (1978)  ”men sedan blev det mindre bra”. Dock gillar han ”High Hopes” mer än kritikerna. Min slutsats, att Matsons Springsteenkritik inte pallar ett rudimentärt krocktest, kvarstår nog. 

 

Annonser
Categories: Uncategorized

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.