#beach2064 del 1.

En bantningsblogg med Bajen, Bok och Bluesinslag? Kanske. Eller bara ett sätt att skriva ner vad som händer i syfte att peppa sig själv och andra? 

Det där med att vara i form är någonting relativt. Inför sommaren 1992 när jag var nykläckt pappa åt den väna lilla dottern, gjorde jag ett osannolikt formfrest och tappade vikt, sprang marathon och fortsatte att kuta hela bäbissommaren. Min matchvikt var då lååååångt under dagens, men när jag ser på bilderna blir jag inte riktigt avundsjuk på den i och för sig strömlinjeformade, men hopplöst klena gossen. Maran det året var min första på riktigt och jag vill minnas att jag sprang den på någonstans runt 4.40. En okej tid. För fyra år sedan sprang jag senast maran. Den gången arton kilo tyngre än under premiären och loppet gick på 5.10, knappt. Men skillnaden? Jag hade full kontroll och stor glädje när jag sprang. Fat but fit, konstaterade jag då. Och det har jag levt på ett tag. 

Men sedan kommer man till den där punkten som Tim Ferris i fyratimmarskroppen kallar för ”The Harajuku Moment” när man inser vad som hänt sedan sist och att Någonting. Nu. Måste. Göras. Översatt till svenska kanske det blir ”Herrejösses-stunden”. 

Efter att ha ruvat på både det ena och det andra föll valet på iTrim. Vänner med gott omdöme och ett fördelaktigt yttre har testat och klarat sig fantastiskt väl, så varför inte jag? Tajmingen med kalas varje helg, bokmässor, releasepartyn – inklusive, patetiskt nog, mitt eget med vännerna Ralph och Claes för Köttbullsboken och diverse trevliga utlandsresor är milt sagt inoptimal, men skärskådar jag kalendern för det senaste året går det avgjort inte att hitta EN enda period när tolv veckors svält på frivillig basis skulle vara önskvärt ur just den aspekten. 

Varför iTrim? Jag lockas av det definitiva. Tolv veckor. No shit. Och en balanserad syn på vad som skall komma därefter. Ligger ganska nära hemmet. Trevligt bemötande. 

Metoden så: tre veckor på 600 kalorier om dagen. Därefter 900 kalorier om dagen i upp till nio veckor eller tills målvikten är nådd. Det är mer än supermodellerna på Manhattan äter, men faktiskt något mindre än hälften av vad man fick i koncentrationslägren. Ingen jämförelse i övrigt. 

Samtidigt: träning. På ett gym som för denne bredbente gubbe är hopplöst omanligt. Inget stånk. Inga fria vikter. Men, skulle det visa sig i morse, djävligt effektivt. Trettio minuter i en cirkel med tio maskiner och tio pulsövningar är oväntat uttömmande. Även om man då har levt på kalorinivå kanariefågel i fyra dagar nu. 

Japp. Fyra dagar. Började i torsdags morse med en gröt. Sedan en shake till lunch, en shake till mellis och en påse soppa till middag. Plågsamt. Fredagen var hård. När tjejerna på kontoret läppjade på sin kalla fredagsöl skålade jag i blåbärsshake. Oh, the pain. Fredagsmys på en skål kycklingsoppa var oväntat lättlagat, men i övrigt ingenting att skriva hem om. Bulldogsvalpen tittade bittert på oss och undrade var all den goda maten han brukar tjåla om tagit vägen. En olycka kommer sällan ensam, tycktes han säga. 

Det tar en minut att laga maten. Max. Eller sex nanosekunder när man öppnar en shake. Och det tar så kort tid att man måste ta små tuggor på värsta överklassmanér med händerna i knäet efter varje tugga-släsch-klunk för att överhuvudtaget hinna äta mat tillsammans. 

Just det. Jag gillar ju att laga mat. Det gör jag inte heller på tolv veckor, vilket är nästan tråkigare än att inte äta den. Men inte så tråkigt att jag tänker laga djävligt god mat och sedan servera den till ungdomarna. Inte SÅ tråkigt. 

Igår var vi på Söderstadion och såg Bajen lira. Bajen Bars och Rakade… 

Bars. Inte Bärs. 

Bars. Man kan inte ha med sig en shake in på Söderstadion. Men att smuggla in en Powerbar lät sig göras. 

Ska vi ta en bärs efteråt? 

Nej en bars. 

Är det synd om mig? Inte ett jota. Tänk om det här fungerar? Om jag kan återställa tolv år av sakta förfall på tolv veckor? Just nu lever jag ju. Trots modell/fånge-dieten. Jag kommer att klara de första tre veckorna utan större problem, verkar det. 

Önska mig lycka till. 

Jasså? Hur det går? Jotack. 85.9 står det på vågen. Målet är 73. Nu kör vi. 

Annonser
Categories: #beach2064 | Etiketter:

Inläggsnavigering

Kommentarer inaktiverade.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: