Monthly Archives: september 2014

#beach2064 del 22: Bokmässa

Nu blir det att gå upp i kalorikonsumtion, men med förnuft. Det är hela målet för viktkampanjen under bokmässan. Jag tänker mig att bete mig ungefär som med ”varierat” metoden; har laddat upp med bars och smoothies för allting som sker dagtid, vilket lämnar rum kvällstid för …riktig mat. Det ska bli mycket trevligt att få tugga saker igen, det måste jag säga.

1.7 kg kvar till nästa delmål.

4.7 kg kvar till slutmålet, som även innefattar ett 5 cm ytterligare minskat midjemått.

Man får inte heller glömma att glädjas åt att det just idag är fem veckor sedan jag började. Vi skriver -13.4 kg i handlingarna och ca -13 cm i midjemått.

Ett glatt praktiskt problem med allt detta är att jag nu är inte på sista hålet på fyra bälten samtidigt. Fram med hålgörartången härnäst, alltså.

Återkommer efter helgen.

Annonser
Categories: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064, del 21 ”Ska du verkligen ha den där stora skjortan?”

Så det kan bli! I lördags var det föreläsningsdags. En hel sal full av målmedvetna, livserfarna författaraspiranter – 150 personer – på en författarklinik arrangerad av Ann Ljungberg. Man tänker naturligtvis på vad man ska säga, men när det är gjort och repeterat, är ju frågan hur man förpackar saken. Min uppgift var att berätta om hur man som författaraspirant ska närma sig förlag och hur man skall känna stolthet över sitt manus och faktiskt VÄLJA vilka förlag som får chansen att välja en.

Plats för ett något seriösare utseende, och för att liksom understryka detta (tänkte jag) valde jag ut den där slimfitskjortan som jag också plockade ned åt vår skjortbristlidande utlandsgäst till nyår. Den gick på, jag promenerade ut framför spegeln och fick kommentaren från C ”Ska du verkligen ha den där stora skjortan?”

Jag framhärdade. Och på fotona från evenemanget ser man – faktiskt – att skjortan är litet stor. Glädje!

Nu handlar det litet om vart jag ska härnäst. På två vis. Jag är inte framme än, och jag måste ha en strategi för hur jag når målet. Har man satt det, ska man nå det. För det andra går jag nu in i en period som jag hela tiden har insett att jag INTE tänker fasta bort. Denna vecka är det bokmässa och om två veckor åker jag och pokerpolarna till New Orleans. Om jag tänker sitta på ”The Spotted Cat” och dricka VLC-smoothies? Nix.

Men det gäller att inte bete sig som en hillbilly i den här situationen. Vad kan jag göra för att ta mig igenom så kalorisnålt som möjligt utan att tappa glädjen?

Jag bokade ett möte med min otroligt kloka iTrimrådgiverska och snackade igenom situationen. Min slutsats efter att ha vridit och vänt på tankarna sedan dess är att jag går upp på ”Varierat” under bokmässan. Att inte käka någon speciellt stor frukost och bara det nödvändigaste till lunch, det hör liksom till. Så det blir inget problem. Och allt jag behöver göra därefter är att tänka ”handflata”. Och detta är – vid sidan av klassiskt gitarrspel – första situationen som jag är i och behöver vara genuint ledsen över att ha relativt små, nästan litet magra händer. Till och med det klassiska konsertpianot gick ju bra på den tid det begav sig. Men att käka köttbitar som kan misstas för frimärken? Well, so be it. Protein, grönsaker (och ett då- och då-igt glas ljummet rödvin, jag har inte gått i kloster) here we come! Ölpremiären får emellertid anstå tills vi sätter fot på Lousiansk mark.

Och viktnedgången, då? Jotack. Den har planat ut, märkligt vore det annars. I synnerhet med gymträningen i åtanke. Men den har fortsatt, även under helgen och vi noterar nu 2.4 kilo kvar till nästa delmål och 5.4 kilo kvar till Det Stora (lilla) Slutmålet. Just denna morgon kunde jag klappa mig på axeln och konstatera att jag vägde 1 kilo mindre än jag gjort som lägst på fem år. Det måste räknas.

Categories: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064, del 20. Att hänga i och hänga i.

Nu har vi kommit till en punkt där motivationen verkligen skulle kunna svikta. Viktnedgången har stannat av och jag noterar i spegeln att jag fått en dramatisk effekt av viktkampanjen hittills.

Vad det är som händer? Det undrar jag också. Den här veckan har levererat en viktminskning på sammanlagt fem hekto, varav fyra från söndag till måndag och ETT hekto sedan dess.

Men jag har förstås en gissning (var ju inne på den i mitt förra inlägg också) och det är att gymmandet nu börjar få effekt. Man ersätter fettceller med tyngre muskler. Och musklerna binder vatten.

Men det är ju samtidigt himla otrevligt, på ett sätt. Min fina viktkurva, inte får den väl plana ut?

Nu analyserar jag målen. Vad vill jag egentligen?

Svaret är egentligen ganska enkelt. Bort med fettet. Om jag väger 80 eller 70 är egentligen hyggligt ointressant, om jag bara kan ha de kläder jag vill och känna mig på. Och fettet fortsätter att rinna av, så måste det bara vara. Dagens skjorta har jag inte varit i närheten av på mången dag; jag älskade den en gång, men var faktiskt på väg att kasta den när den inte ens gick på typ ARMARNA till nyårsfesten (ja, jag provade den bara på ”skoj” men ändå) . Och nu: som påsprayad, utan att strama.

Så, finansanalytiker som jag ändå är till skolningen, får jag helt enkelt leta upp ett nytt sätt att mäta mig på.

Eller vad säger du?

Categories: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064, del 19: Vad skulle jag kunna göra mer?

Efter gårdagens lilla matematikövning ville hjärnan inte slå av. Frågan som bearbetades var: kunde jag göra mer för att tappa vikt snabbare?

Ett enkelt svar är: nej.

Det utvecklade svaret är: i vart fall inte på något meningsfullt sätt.

Med den typen av rejält negativ näringsbalans som jag redan har, är ju alternativen som står till buds att

* idrotta hårdare än jag redan gör. MER än fem pass i veckan? Vad är egentligen rimligt ovanpå det? En halvtimmes promenad extra varje dag? Klarar jag det? Jodå. Och det ger säkert ytterligare 1400 kalorier i förbrukning per vecka.

* äta mindre. Vad är mindre än 600 kalorier per dag? Noll, kanske? Okej.

Jag antar anbudet. Det ökar mitt energiunderskott med 800 kalorier om dagen. Det innebär att det tar mig nio dagar att tappa ytterligare ett kilo fett. För det är ju fettet som räknas. Så på dessa 27 dagar, skulle jag – teoretiskt, och hyggligt absurdt – kunnat tappa ytterligare TRE kilo fett. Utan mat överhuvudtaget och ytterligare 3.5 timmars träning i veckan.

Nä. Inte så rimligt, va?

Nu är det tid för nästa utmaning. Att hantera märkliga utfall rent mentalt. Har nu stått still på vågen två dygn i streck. Lutar mig tillbaks och litar på metoden. Funderar över om det just nu kan pågå ett byte av fett mot muskler, nu när gymträningen (en timme maskiner och fria vikter måndag, onsdag, fredag) uppenbarligen börjar ta. Vad tror du?

6.6 kilo kvar till slutlig målvikt. 3.6 till nästa viktdelmål. På fredag är det dags att testa *de där* brallorna igen. Kanske har midjan ett eget race? Mycket tyder på det.

Categories: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064 del 19, den obevekliga matematiken

Gruppmöte igår på iTrim, och därmed invägning. Av min viktminskning, meddelar den avancerade vågen, är 7,5 kg fett. Vad kan man dra för slutsatser av det? Jo, att min energibalans (intag – förbränning) varit negativ med drygt 50 000 kalorier sedan den 20 augusti. Tjugosju dagar som skakade Sverige, kan man säga. Eftersom jag vet exakt vad jag langat in: 600 kalorier om dagen, kan man dra slutsasen att min livsstil förbrukar ungefär 2450 per dygn. Ej att förväxla med viloförbränningen, utan som ett mått på hur jag fungerar när jag i genomsnitt går sådär 8000 steg om dagen och därtill gymmar eller något, ca 3 gånger per vecka.

Det är intressant!

Gruppsamtalet igår handlade om mål, motivation och drivkrafter. Inget konstigt i det. Inga banbrytande ting kom fram som jag inte redan skrivit om här.

Men idag fick jag plötsligt en ny tanke. Motkrafter. Vad är det för tankar som hindrar den som har en positiv energibalans, dvs käkar för mycket, att fortsätta med det?

Samtalade med vännen N, som just fått påtagliga bevis på sin övervikt, och enades om att det är OFÖRMÅGAN att verkligen NJUTA av excesserna. Hurdå, undrar du?

I somras knövlade jag någotsånär regelbundet in tretusen friska kalorier i truten varje dag. Visst rörde vi på oss, men kanske inte vansinnigt mycket. Följden var enkel att se.

Frågan är: njöt jag egentligen av de där excesserna? Näe, inte på riktigt. Snarare var semestern ett sätt att slentrianfrossa. Även om allting var vällagat, uppskattat, så SKULLE det ju vara så.

Nu, när jag kan drömma om riktigt vällagade hamburgare om nätterna och längta till en normal kosthållning där jag kan laga mat och äta den regelbundet, inser jag hur slappt jag förhöll mig till tillvarons goda.

Om man uppskattar all mat man äter, och lever på upplevelsen litet längre än 24 timmar, räcker excesserna längre och kan därmed göras färre, och vips har vi löst hela energibalansfrågan.

Så tänker jag.

Mao: njut av lördagsmiddagen, men börja inte slentrianfrossa på tisdagskvällen.

Categories: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064, del 18 – whoooosh, där rök delmål 1.

Japp. Pang, sa det bara igår, så var jag igenom målbarriär ett för min vikt. Och i morse var ytterligare fyra hekto försvunna. Det betyder tre saker: jag har 3.6 kg kvar till nästa viktmål. Är lättare än jag varit sedan november 2011 och … med hänsyn tagen till den otrevliga valutgången… jag har tappat just de där 13% som järnrören fick i riksdagsvalet av min ursprungsvikt. Känner mig med ens litet …renare.

Categories: #beach2064 | Etiketter:

”Alla mina författande vänner”

IMG_1215

Jag läser inte bara manus. Jag nöjesläser också. Och bland det mest nöjsamma man kan läsa, är förstås vänners böcker. Ska man recensera sådant? Klart man ska. I detta fall – som i alla andra fall där jag recenserat någon jag känner – påpekar jag (härmed gjort) ju att recensionen är påverkad av min relation – så den nu ser ut – till författaren. Många recensenter, även i dagstidningarna, gör inte det. Just sayin’

Den första bok jag läste i högen ovan var Danny Wattins sannsaga. Danny och jag träffades första gången på Piratförlaget, men då hade jag redan läst den tokroliga ”Stockholmssägner”. Den speglade den gränslöst rolige Danny. Men han är ju så mycket mer, och i den gripande, roliga, sorgliga, välskrivna Herr Isakowitz Skatt, får vi möta tänkaren, kännaren och den judiskt ironiske Danny i en sann roadtripberättelse om hur han med fader och son söker efter en skatt som äldre släktning påstås ha grävt ned på tomten före flykten från nazisterna.  Gott om historiska tillbakablickar, gott om nutida skratt och på ett finstämt sätt som jag tycker hedrar Danny. Faktabaserad historia när den är som mest berörande, tycker jag. Och en självklar läsning för alla som vill ha en personlig vinkel på det senaste stora kriget i vår närhet.

Med en liten melodiradioövergång därmed över till förlagskollegan Dannys, Jan Guillou, som med ”Att inte vilja se” levererar sin fjärde del i serien om det stora århundradet. Den utspelar sig just i andra världskrigsmiljö och rör förstås judeförföljelserna på många (omdebatterade) vis. En spegling av den verklighet som Dannys förfäder levde och dog i, på så sätt. Jag har läst Guillou – med undantag för Arnsagan som aldrig hittade in i mig – sedan första Coq Rouge. Jag är klart impad av hans berättarröst, den allvetande yttre tredje personen. Och är man så djupt inne i ett författarskap, överser man med vissa saker. I den här romanen ser jag de främsta styrkorna i berättelsen om hur livet på gott och ont gick vidare i krigets skugga även i lilla Sverige. Känslomässigheten, relationsbeskrivningarna och karaktärsgestaltningarna blir aldrig särdeles djupa i någon Guillouroman. När de här får en stor del av utrymmet blir det litet långsammare än annars och karaktären blir mellanroman. Men jag känner å andra sidan många skribenter som skulle offra sin häst och sin ko för att någonsin få skriva berättelser på den här nivån. Så läs den om du redan är inne i serien, för böfvelen, och är du inte det, se till att bli det.

Någonting som man inte får lära sig mycket om i ”Att inte vilja se” är sorgen efter en avliden son. Viss ruelse uppstår och sedan åter till berättelsefåran. Någon som gör det så starkt att jag vrider mig i hängmattan, soffan och sängen, är Annika Koldenius i ”Vi var alltid beredda” där hon lämnar ut sin och familjens upplevelse på ett ohyggligt detaljerat sätt. Jag läste boken redan på manusstadiet och det här är en skildring som så oerhört välskrivet och känsloförmedlande lämnar bilder, idéer och tankar om det onämnbara kvar i alla läsares hjärnor. Jag läser boken och tackar Annika för någonting som jag kommer att bära med mig länge, länge. Man måste ju alltid ha en viss beredskap på att livet blir skit och om någon berättat för mig om det på ett hårdslående vis är det Annika.

I berättelsen om Annika och hennes familj finns ju också den diskrete, ofta tyste, maken, Jon. Honom har jag bara träffat några gånger. Men hans manlighet och hur den gestaltas i boken gör det enkelt att avrunda med Marcus Priftis ”Det Otäcka Könet” – en debattbok om manlighet i många dimensioner. Det är inte svårt alls att se kopplingen, faktiskt.

Marcus är en klok fan som med sin blotta gestalt – en fotbollsintresserad, storvuxen typ med ett utseende som säkert skrämmer någon, dessutom med förfäder utanför rikets gränser – representerar sin utgivning hittills på ett klockrent sätt. Hans första roman var en utvecklingsroman i fotbollsmiljö ”Gå på djupet”, med tydliga frön till allt som senare komma skulle. Det andra verket, den mycket (jag borde veta, jag gav själv ut den, ju) välskrivna diktsamlingen ”En käftsmäll är också beröring – dikter för riktiga män” rör sig också kring samma ämnen. Dikterna är för övrigt mycket mer finstämda och eftertänksamma än titeln och omslaget antyder. ”Främling” som gavs ut på Leopard skapade rejäl debatt  med sin raka och analytiska stajl och nu tar Marcus sig alltså an manligheten.

En debattbok om manlighet, alltså. En får-en-å-tänka-liksom-bok som alla som berörs av manlighetsuppfattningar i vardagen (det vill säga alla) borde fundera över. Det här är Priftis på topp: han tar inte direkt ställning för eller emot, han ställer sig vid sidan och petar och ifrågasätter, analyserar och beskriver. Jag gillar som bara den att han tar sig rätten att göra det här, han sliter frågan ur de militanta, skyttegravsgrävande feministernas spaltmeter- och mandathungriga klor och visar på både för- och nackdelar med manlighet. Om många läste den här boken, skulle debatten kunna föras konstruktivt och klyftigt och hjälpa oss arma människor att komma till rätta med könsmotsättningarna på ett vis som skulle gagna oss alla rejält.

Categories: Uncategorized

#beach2064 del 17

Ett halvkilo ytterligare borta från vågen. Och möjligen även från den som står ovanpå. Därmed återstår ett hekto till delmål 1. Och träningsveckan, experimentet som du kanske minns, med tre morgonpass på SATS och två pulspass på iTrim gick alldeles utmärkt, tack. Vaknade träningssugen strax efter åtta i morse. Träningssugen.

Att käka *HELA* 800 kalorier om dagen i stället för 600 känns nästan som ett överdåd. På ett sätt är det förstås patetiskt. Eller, nä, inte patetiskt, men underligt. På ett sätt säger det mig någonting om någonting när jag kan gå till sängs nästan litet däst efter att ha ätit en pastaliknande rätt med 200 kalorier i.

Det där med vita veckan för fjärde veckan i rad, förresten: bra skit. Jag brukade inte vakna bakis – alls, nästan – före satsningen heller, men det där snurret i pallet som indikerar att det åtminstone blev en kortpromenad längs vägen mot helvetet kvällen innan, saknar jag inte heller.

Klart att jag saknar friheten. Allt har sitt pris. Och precis som den här satsningen ger mig mängder av bra grejor, får jag förstås pröjsa här och där för det jag får. Inget är gratis. Att inte få hoppa in och testa den nya baren eller… DEN nya baren med mer än vatten känns litet fjompigt. När hundpromenaden för oss förbi små mysiga kvarterskrogar och vi hojtar ”delmål” ekar det ibland tomt.

Att inte göra det här, var aldrig ett alternativ. När jag ser bilder på mig från Grekland i sommaren blir jag nästan illa berörd. Tänk om jag varit kvar där, fy fan.

Eyes on the prize. Och Bajen tog tre poäng igår. På bortaplan. Trots underläge samt att jag bara drack vatten till matchen.

Categories: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064 del 16. Och nu då?

En av mina näringslivsidoler, den förnuftige och trevlige bankdirren Hans Dalborg, brukade använda uttrycket ”alltid glad, aldrig nöjd”.

Och ja. Jag är glad. Men får jag vara nöjd? Jag har ju en målvikt som ligger ett antal kilo söder om den punkt där jag nu befinner mig. Men ändå? Det har ju blivit schuukt mycket bättre på rekordtid?

När man för tredje dagen i rad provocerar gudarna genom att ta på sig en slimmad skjorta och inser att den sitter otajt är det ju faktiskt lätt att slå sig till ro. Och det får ju faktiskt inte hända.

Så jag experimenterade med motivationen och letade rätt på ett par brallor från way back when. Mycket riktigt. Jag har ett nytt mål. Det är ca 7 cm i midjemått kvar tills de passar.

Vi är igång igen.

För övrigt är det skitdumt att käka iTrims ”Chili sin carne” (200 kcal, min första tuggvänliga middag på tre veckor) samtidigt som man korrläser den fantastiska boken ”2112 – a tale of meat and metal”, avsnitten där In Flames-Peter och dito-Björn jämför sina chiligrytor. Skitdumt.

Men nu är vi igång igen.

Sex hg kvar till delmål 1.

7,6 kg kvar till det stora målet.

7 cm kvar till de eleganta brallorna.

Bara att bita ihop och ösa på.

Categories: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064 del 15 – examensdags!

Idag är sista dagen på VLCD. Tre veckor av att leva på nästan ingenting. Och nu minns jag det som att de första dagarna präglades av nyfikenhet och svält, de därpå kommande fem-sex av besatthet att ”göra rätt” och att jag sedan dess bara lutat mig tryggt mot min trevliga pyknikerkropp och dess stabila socker-humörkurva. Jag tror att jag är lyckligt lottad i det; blir aldrig sur eller jobbig (utöver det vanliga) pga för litet mat. 

Jag ställer mig på vågen och får en bonus. Ytterligare åtta hekto har försvunnit. Och lika många hekto kvar till delmål ett. Så långt nådde jag alltså på TRE veckor! 

Såhär: 10,3 kilo har försvunnit på tre veckor. Och inom tre dygn, skulle jag tippa (viktminskningen går trots allt i steg) är jag tillbaka på ”sjuttionånting”-vikt, där jag inte varit sedan november 2011. 

Grejen: om man är villig att underkasta sig disciplinen, kan man alltså åstadkomma det här på tre veckor. Tre. Veckor. 

Nedsidan: socialt krävande. Viss virrighet. Dålig andedräkt. Uthållighet kanariefågel. 

Men det sociala fungerar med strategin ”prata om det”. Virrigheten får kompenseras med struktur, göralistor och återigen att prata om det. Andedräkten… man gör vad man kan. Uthålligheten? Trots allt har jag redan tränat fyra pass (tidig morgon och kväll, SATS respektive iTrim, måndag och onsdag) den här veckan. 

Nå. Eftersom jag både är examinator och examinerad, ger jag mig själv, samt iTrims RIVSTART (programmet heter faktiskt så) en rungande femma, ett stort blinkande A. 

Härnäst alltså: kampen för viktdelmål 1. Innan man är där, är man inte där. 

Categories: #beach2064 | Etiketter:

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.