”Alla mina författande vänner”

IMG_1215

Jag läser inte bara manus. Jag nöjesläser också. Och bland det mest nöjsamma man kan läsa, är förstås vänners böcker. Ska man recensera sådant? Klart man ska. I detta fall – som i alla andra fall där jag recenserat någon jag känner – påpekar jag (härmed gjort) ju att recensionen är påverkad av min relation – så den nu ser ut – till författaren. Många recensenter, även i dagstidningarna, gör inte det. Just sayin’

Den första bok jag läste i högen ovan var Danny Wattins sannsaga. Danny och jag träffades första gången på Piratförlaget, men då hade jag redan läst den tokroliga ”Stockholmssägner”. Den speglade den gränslöst rolige Danny. Men han är ju så mycket mer, och i den gripande, roliga, sorgliga, välskrivna Herr Isakowitz Skatt, får vi möta tänkaren, kännaren och den judiskt ironiske Danny i en sann roadtripberättelse om hur han med fader och son söker efter en skatt som äldre släktning påstås ha grävt ned på tomten före flykten från nazisterna.  Gott om historiska tillbakablickar, gott om nutida skratt och på ett finstämt sätt som jag tycker hedrar Danny. Faktabaserad historia när den är som mest berörande, tycker jag. Och en självklar läsning för alla som vill ha en personlig vinkel på det senaste stora kriget i vår närhet.

Med en liten melodiradioövergång därmed över till förlagskollegan Dannys, Jan Guillou, som med ”Att inte vilja se” levererar sin fjärde del i serien om det stora århundradet. Den utspelar sig just i andra världskrigsmiljö och rör förstås judeförföljelserna på många (omdebatterade) vis. En spegling av den verklighet som Dannys förfäder levde och dog i, på så sätt. Jag har läst Guillou – med undantag för Arnsagan som aldrig hittade in i mig – sedan första Coq Rouge. Jag är klart impad av hans berättarröst, den allvetande yttre tredje personen. Och är man så djupt inne i ett författarskap, överser man med vissa saker. I den här romanen ser jag de främsta styrkorna i berättelsen om hur livet på gott och ont gick vidare i krigets skugga även i lilla Sverige. Känslomässigheten, relationsbeskrivningarna och karaktärsgestaltningarna blir aldrig särdeles djupa i någon Guillouroman. När de här får en stor del av utrymmet blir det litet långsammare än annars och karaktären blir mellanroman. Men jag känner å andra sidan många skribenter som skulle offra sin häst och sin ko för att någonsin få skriva berättelser på den här nivån. Så läs den om du redan är inne i serien, för böfvelen, och är du inte det, se till att bli det.

Någonting som man inte får lära sig mycket om i ”Att inte vilja se” är sorgen efter en avliden son. Viss ruelse uppstår och sedan åter till berättelsefåran. Någon som gör det så starkt att jag vrider mig i hängmattan, soffan och sängen, är Annika Koldenius i ”Vi var alltid beredda” där hon lämnar ut sin och familjens upplevelse på ett ohyggligt detaljerat sätt. Jag läste boken redan på manusstadiet och det här är en skildring som så oerhört välskrivet och känsloförmedlande lämnar bilder, idéer och tankar om det onämnbara kvar i alla läsares hjärnor. Jag läser boken och tackar Annika för någonting som jag kommer att bära med mig länge, länge. Man måste ju alltid ha en viss beredskap på att livet blir skit och om någon berättat för mig om det på ett hårdslående vis är det Annika.

I berättelsen om Annika och hennes familj finns ju också den diskrete, ofta tyste, maken, Jon. Honom har jag bara träffat några gånger. Men hans manlighet och hur den gestaltas i boken gör det enkelt att avrunda med Marcus Priftis ”Det Otäcka Könet” – en debattbok om manlighet i många dimensioner. Det är inte svårt alls att se kopplingen, faktiskt.

Marcus är en klok fan som med sin blotta gestalt – en fotbollsintresserad, storvuxen typ med ett utseende som säkert skrämmer någon, dessutom med förfäder utanför rikets gränser – representerar sin utgivning hittills på ett klockrent sätt. Hans första roman var en utvecklingsroman i fotbollsmiljö ”Gå på djupet”, med tydliga frön till allt som senare komma skulle. Det andra verket, den mycket (jag borde veta, jag gav själv ut den, ju) välskrivna diktsamlingen ”En käftsmäll är också beröring – dikter för riktiga män” rör sig också kring samma ämnen. Dikterna är för övrigt mycket mer finstämda och eftertänksamma än titeln och omslaget antyder. ”Främling” som gavs ut på Leopard skapade rejäl debatt  med sin raka och analytiska stajl och nu tar Marcus sig alltså an manligheten.

En debattbok om manlighet, alltså. En får-en-å-tänka-liksom-bok som alla som berörs av manlighetsuppfattningar i vardagen (det vill säga alla) borde fundera över. Det här är Priftis på topp: han tar inte direkt ställning för eller emot, han ställer sig vid sidan och petar och ifrågasätter, analyserar och beskriver. Jag gillar som bara den att han tar sig rätten att göra det här, han sliter frågan ur de militanta, skyttegravsgrävande feministernas spaltmeter- och mandathungriga klor och visar på både för- och nackdelar med manlighet. Om många läste den här boken, skulle debatten kunna föras konstruktivt och klyftigt och hjälpa oss arma människor att komma till rätta med könsmotsättningarna på ett vis som skulle gagna oss alla rejält.

Annonser
Categories: Uncategorized

Inläggsnavigering

Kommentarer inaktiverade.

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: