Monthly Archives: oktober 2014

#beach2064, del 29 ”Kolhydratnormativitet”

Tåg på väg mot Göteborg. Runt mig sitter grönvita medbajare och smygkrökar, diskuterar matchen, historien och hur NÄRA men inte KLART allting är. Jag deltar med blandade känslor, eftersom jag ska göra två presentationer av höstböckerna på en extremt välbesökt bokhandlardag på Park Aveny samtidigt som den viktiga matchen utspelas femtonhundra meter därifrån. Ungefär en Kennedyfrispark bort.

Vagnsvärden kommer med frukost. Vi åker ju första klass.

Jag avböjer att ta bröd till frukostbrickan. Han skakar på huvudet:

”Du kommer att BEHÖVA brödet till din frukost” säger han och drar liksom en invärtes suck.

”Du, jag vet vad det ligger i hemliga lådan där” säger jag och pekar på det vita frukostpaketet. ”Det är lugnt”

Han går vidare.

I frukostpaketet ligger: djävligt välsockrad apelsinjuice, ca 1 dl. En miniskul (välsockrad) youghurt. Ett litet paket med skinka och ost. En smörförpackning.

Jag dricker mitt kaffe och äter min skinka på ost och undrar: på vilket sätt BEHÖVER jag brödet? Eller sockret i juicen?

1.7 kilo kvar till målet. Men på torsdag kväll bryter jag VLC-dieten oavsett. Varför? Flera orsaker, dom återkommer jag till i morgon.

Nu gäller tre poäng på bokscenen och tre poäng i matchen.

Categories: #beach2064, Bajen | Etiketter:

#beach2064, del 28. ”Out of gas”

Ibland händer det. På plussidan står att jag ju blivit av med mer än 16 kilo på kort tid. På nedsidan, märkte jag i morse, står att jag inte alltid har ork. Faktiskt. Efter ett hårt gympass – testade en ny metod med minicirklar i passet för att hålla intensiteten uppe – slog tankmätaren snabbt på rött och när jag kom hem tog orken bara slut.

Det här är inte alldeles genomenkelt. För jag vill ju inte riktigt dra ned på tempot i viktnedgången ännu, innan jag är DÄR. Men det betyder kanske att jag inte kan träna lika hårt. Vilket i sin tur innebär att jag tappar muskler (ännu snabbare) vilket i sin tur…..

Allt det där är ju rena I-landsproblem, förstås. Jag kan äta mig hur mätt som helst. Och jag har tillgång till TVÅ gym. Onödigt bra liv. Men målkonflikten är svårlöst. Tills vidare drar jag upp kaloriintaget med något hundratal per dygn, rent protein.

Fortfarande 1.8 kg kvar till MÅLET. Då djävlar. Vi kom just på att den där födelsedagsflarran med skumpa står kvar i förrådet. Den där fina. Och när jag är klar, då är även C klar. Hon hade ju något kortare väg dit, generellt bättre karaktär, och väntar nu otåligt på mig.

Categories: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064, del 27 ”Närmare än någonsin”

Glory to the brave, eller vad dom nu säger i Ivanhoe. En vecka sedan vi landade i Stockholm efter New Orleansvecka och …trumtrumtrum…

Jag är nu närmare målet än någonsin. TRE kilo har försvunnit på en vecka. Trots två (erkände han skamset och hällde en spann vatten över sig) undantagskvällar – fredag och lördag – även i förra veckan. Men då bara just kvällarna, nota bene.

Den här veckan ska bli en ”perfekt” vecka med tre gympass och två pulspass och total VLC. Dock överväger jag – eftersom det ska springas millopp om en månad – att byta ut iTrimpassen mot löpning. Klokt, va?

1.8 kilo kvar. Det här är faktiskt helt magiskt. Helt. Magiskt.

VIkten nu är på en nivå som jag inte hållit sedan hösten 2005. Och jag vill faktiskt, för ordningens skull, påpeka att den våg jag hade då visade två kilo mindre än den ”nya” vågen. Jag minns chocken när vi bytte ut trotjänaren och familjen gick upp totalt just 8 pannor.

Categories: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064, del 26 ”Domens dag”

Ja. Du som läser denna blogg av #beach2064-skäl vet vad jag haft för mig de senaste dagarna. Tillsammans med fem goda vänner har jag tillbringat tiden sedan arla morgon i torsdags med att ta mig till/från eller vara i cajunmaten och musikens Mecka, New Orleans.

Att gå omkring och tänka aktivt på att hålla igen på mat, käka lågkalorikost och undvika all alkohol var aldrig på kartan. Och man kan i ärlighetens namn konstatera att jag gick från VLC på onsdagen, via ”Varierat” under torsdagsförmiddagen till ”Excessivt +” de övriga dagarna. För att sedan landa i Sverige och – högst disciplinerat – återgå till VLC igår.

I morse kom domen. Vågen visar att jag gått upp TVÅ kilo under vistelsen och nu är det alltså 1.8 kg ned till delmål två (IGEN) och 4.8 kilo kvar till slutmålet.

Det är – återigen högst planerat – bara att bita ihop och återgå till det sunda livet med huvudet fullt av musik och minnet av väl valda måltider som en varm jacka (vilket behövs, det är 20 grader kallare här i Sverige än i Lousiana) runt själen.

På’t igen, bara!

Categories: #beach2064 | Etiketter:

Mitt författarjag har en helsida i VLT!

Det är inte var dag man blir intervjuad, länge och väl, av de älskade husorganet från uppväxtåren, VLT. Men nu rackarns har tidningen smällt till, med anledning av den nypublicerade Köttbullsboken

Hela artikeln går att läsa här. Glöm inte att ta testet som avslutar det hela… 

Categories: Uncategorized

Ängelholm och penningarna…

Det är inte alls så att jag önskar Ängelholm åt pepparn. Inte på det här viset, i alla fall. Men det är självklart så att klubben från byn som både hann få och förlora sina stadsprivilegier under 1500-talets första hälft för evigt kommer att ha en särskild, mörk och möglig, plats i mitt hjärta för sin insats i superettanpremiären för dryga fem år sedan. Fem dryga år sedan, om man säger.

Men nu handlar det inte om det, utan om den där klubbens framtid. Det har ju lekts med en del scenarier kring tabellen, beroende på hur utvecklingen för Ängelholmsekonomin egentligen blir. Och eftersom jag fick lära mig räkna redan i första små på Handelshögskolan kan jag inte låta bli att fundera över några pikanta inslag i affären.

Ängelholm vill förstås överleva. Så klubbens sponsorer och andra intressenter är förstås väldigt intresserade av att skjuta till pengar. Om de har några.

Men vilka andra skulle egentligen kunna tänkas vara intresserade?

Ljungskile och Sundsvall, naturligtvis. Utifrån antagandet om att a) bägge klubbar förlorar poäng om tabellen ritas om b) fördelningen av tevepengar fortsätter som idag är det helt rationellt (förutsatt även att de här två klubbarna eller deras finansiärer HAR ett par miljoner över, vilket inte nödvändigtvis behöver vara sant) för Ljungskile och/eller Sundsvall att betala Ängelholms kostnader själva. Så mycket högre är intäkterna i Allsvenskan.

Faktum är att en helt annan omvänd situation också skulle vara helt rationell. (Det vill säga rimlig utifrån ett rent nyttoperspektiv):

Hammarby skulle kunna betala Ängelholms fordringsägare FÖR ATT FÖRSÄTTA KLUBBEN I KONKURS. ”Här, ni får er skuld betald av oss, om ni lovar att inte låtsas om det, utan fortsätta att kräva pengar från Ängelholm”

Att lägga några miljoner på att försäkra sig om en plötslig poängskillnad mot huvudkonkurrenterna om direktuppflyttning som idag, dagen efter viktorian mot Landskrona (dit för övrigt borgarna från Ängelholm råddes flytta efter de indragna privilegierna på 1500-talet) skulle – helt bortsett från alla sportsliga poänger – vara en bra affär.

Fler då?

Gnaget. Djurgården. Malmö. Göteborg, förstås. Det här är klubbar som skulle må alla tiders av att få upp Hammarby i Allsvenskan igen. Förutsatt att man kan förutsätta att vi stannar ett antal år i högsta serien när vi går upp nästa gång är det ju bara att räkna på intäkterna av en stormatch till eller ett derby till för att inse att ett par miljoner (kanske kan man gå ihop och skramla) är en liten investering….

Och omvänt.

För samtliga andra superettanklubbar är ju Bajen en tokfin affär med våra feta, fina bortaföljen och all vår lokala ölkonsumtion, och det skulle förmodligen vara värt för våra seriekonkurrenter att hosta upp Ängelholmspengarna för att få behålla oss i den här tråkserien.

Tur då, för alla inblandade, att det faktiskt – ta i trä – ser ut som att vi har en hygglig chans att ta oss upp av egen maskin. En seger till, så är vi säkra på minst kval….

Categories: Uncategorized | Etiketter: , ,

#beach2064 del 25, ”VEMS djävla normer?”

I morse: nu väger jag mindre än jag gjorde när vi kom hem efter bröllopsresan. Japp, barnen kom efter den. Japp, dom är vuxna.

Då, den där julidagen 1991, kände jag mig plötsligt ohyggligt fet. Nu är jag glad som en lärka. Funderade över det på löpbandet. Hur förändras kroppsuppfattningen? Har den förändrats jättemycket? Så jag kontrollerar bilder från den tiden och inser… nä, det var inte bättre förr. Överkropparna anno 2014 är helt enkelt en smula annorlunda än de var 1991. Åtminstone min.

Men du läste rätt. Delmål 2 är uppfyllt. Jag har tappat 15 kilo sedan start. Och idag skriver vi den 6 oktober. Allt inleddes den 20 augusti. I huvudet långt tidigare, naturligtvis. Men den 20 augusti stod jag på min inte så ärorika all-time-highvikt.

Tre kilo kvar.

Vems norm? Min. Jag har bestämt mig för var min matchvikt ligger. Den ligger där de snygga kostymerna sitter snyggt. Och det gör de om tre kilo ungefär. Att det kommer att vara nååågot stelare runt axlarna pga nya muskler och samtidigt kanske inte riktigt lika snyggt någon annanstans pga andra förändringar på de sex-åtta år som gått sedan jag bar dem regelbundet senast skiner jag i.

Tänkte också på en annan norm: marknadsföringsnormen. På gymmet går det teve framför löpbanden, varav en hel del reklamteve. Tacos, chips (på en måndagmorgon?) och mängder av andra dödsfällor. Igår svängde vi förbi Ö&B. Specialjubelpris på SEXPACK. Inte sån man har på magen, utan tvåliters läskflaskor.

Specialjubelpris på 12 liter sockervatten med kolhydrater som är snabbare än sina egna skuggor i artärerna. Skön stajl, Ö&B.

Ska inte någon ekonomijournalist skriva ett knäck på hur stor del av de svenska dagligvarubutikernas vinst som kommer från varor som direkt försämrar folkhälsan?

Det är straffskatt på alkohol. Finns visst fog för det. Men det är inte straffskatt på MEGA-flaskor med Cola. Eh?

Normer. Vi har en utseendenorm och en matnorm. ”Ät dig lycklig och drick cola så snart du är värd att unna dig ett jättejätteglas. PS: det är du hela tiden DS.”  Men håll formen!

Nog kan man bli galen för mindre? (Jo, jag är galen och det blev jag för mindre.)

Nu har vi alltså TRE kilo kvar till slutmålet. TRE. Och jag skulle kunna skriva en kilometerlång hyllning till allt som känns så otroligt mycket bättre av iTrimmandet, leve dem!

Å andra sidan kan jag just den här morgonen (liksom under helgen) summera några av nackdelarna med en extremt snabb viktminskning. Tröttheten som var i början – då kombinerad med ketonfas-highen, nu…not so much high – är besvärande. Just nu går jag omkring i ett tillstånd av nästan konstant headrush. Bör nog käka litet mer, tror jag bestämt. Kreativiteten går ner. Känslan av att kunna VILJA omkull svårigheter har också fått sig en buckla.

Men allt det där går ju bort när näringen kommer till. De närmaste dagarna ska jag skriva mer om det där med näring och vad jag ser framför mig. Den här gamla klassiska kärran ska få en helt ny motor som går på andra sorters bränsle, alla sorters bränsle, framöver. Jag ska bli hybrid.

Men vi repeterar. Tre kilo kvar. Femton kilo på 47 dagar. Tre djävla hekto om dagen. Det du, Arne Tammer!

Categories: Uncategorized

#beach2064, del 24: Just sayin’

Det här alltså: att jag i morse stod och funderade över jeansvalet. ”Bäst att jag tar de nytvättade. Dom sitter ju i allafall snyggt ett tag”. Om du varit där jag har varit, förstår du precis.

Tre hekto ned och 1.3 kg till närmaste delmål, 4.3 till Det Stora Målet.

Och hur går DIN bil?

Over and out.

Categories: Uncategorized

#beach2064, del 23 ”Efter bokmässan kommer boksmällan”

Så var den gigantiska personalfesten för bokbranschen avklarad. Fyra heldagar med mer eller mindre begåvade tankeutbyten på scener, i montrar och runt bardiskar. Samt middagsbord.

Min taktik var rätt enkel. Jag skulle sköta mig så mycket och väl som praktiskt möjligt, vilket i praktiken kan översättas med tre rivstartmål (frukostbar, lunchsmoothie, mellanmålsbar) och en riktig, restaurangtillagad måltid varje kväll.

Här bröt jag medvetet och fullständigt med alla klokskaper jag fått med mig från iTrim. Upptrappning? Har inte lust, det ger ju fler kalorier än att köra rivstart in i kaklet. Försiktighet med vad jag käkar? How about ett glas vin och de köttigare delarna av en baconburgare? (Jodå, jag lämnade bröd och pommes åt sitt öde där på tallriken).

Och resultatet? Jotack, kan sammanfattas i några punkter:

1. Att äta var roligt och gick jättebra. Inga magproblem alls med att smälta allt jag stoppade i mig.

2. Tåligheten för alkohol efter fem vita veckor och utan depåer i kroppen? Gissa själv. Billig fylla, helt klart.

3. Hungerkänslor under tiden pga nya matvanor? Inte ett spår! Snarare en känsla av tyngd och proppmätthet som snabbt lade sig över mig.

4. Och vid hemkomsten, eller snarare, på måndag morgon, hade jag lagt på mig 1,2 kilo.

Två dagar senare är den extravikten borta med viss råge. 1,6 kg kvar till nästa målvikt. Den SKA jag vara framme vid nästa onsdag, dagen innan det bär iväg till New Orleans. Då blir det ytterligare fyra dagars busande…

Men uppenbarligen är det som händer inte något värre än att jag förlänger dietperioden med en vecka för varje undantagslångweekend. Det kan man ju faktiskt leva med.

Categories: Uncategorized

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.