Monthly Archives: november 2014

Omedveten jobbansökan

Det här med författarskap, alltså. Hur seriöst tar vi egentligen på det? jag fick en idé i löpspåret häromkvällen. Tänk om vi tog författandet på samma allvar som vi tar jobbansökningar? Somliga gör det – det ser jag tydligt i min roll som förläggare. Andra har en mer …avslappnad attityd till det som egentligen ska föreställa ett genomtänkt karriärval.

Märkligast blir det när följebrev och manus befinner sig på olika planeter. Manusskribenten berättar i följebrevet om sina planer på att byta liv, ägna resten av tillvaron åt skrivande på heltid och hoppas på en bestseller. Manuset vittnar om en genomförandeförmåga på tämligen grundläggande nivå.

Det här är inte alls en ovanlig bild. Och jag funderar på hur förberedelserna har varit på skrivkammaren.

Tänk om du skulle skriva en ansökan om jobbet som bästsäljarförfattare? Och verkligen ta den på allvar? Hur skulle platsannonsen se ut? VIlken utbildning, vilken erfarenhet och framförallt: vilka färdigheter skulle krävas?

Att vara författare är ett stort och ansvarsfullt jobb. En deckardrottning styr över miljoner människors välmående. Ska Sandra och Paul få ihop det till sist? Kommer hon att klara av sin första stora utredning samtidigt som den där djävla Bengtsson undergräver hennes position på stationen?

Det är ett fint jobb. Rätt skött, kommer du att tjäna miljoner och leva ett självständigt, internationellt och både krävande och givande liv. I det vanliga näringslivet finns inte många paralleller. En person på hög nivå i finansbranschen som tjänar som en deckardrottning lever under en helt annan press. En managementkonsult eller en advokat som håvar in lika mycket har arbetat i minst tio, sannolikt närmare tjugo år för att nå sin position. Och offren på vägen har varit många: vänner och familj, sanningen och mycket annat har prioriterats bort under långa perioder. Detta är fakta.

Poängen är: att bli framgångsrik författare – ja, jag inser absurditeten i att jämföra det med ett vanligt jobb – är ingenting man bara blir på chansning eller av en lycklig slump. Författande är inte ett omständligt sätt att fylla i en lottokupong. Författande är någonting som måste odlas, övas, förberedas och sedan köras hårt med. Och precis som i näringslivet kommer du att få jobba, skriva, testa, öva, bygga och krascha relationer. Under en längre period. Även de som ”slår igenom över en natt” har jobbat djäkligt hårt för att ”huxflux” lyckas.

När jag gick i tredje små på Handelshögskolan var det ett helvetes fixande med yrkeserfarenhet, positionering och profilering. Under mitt första jobb på S-E-Bankens koncernstab hackades det ryggar och kapades hälsenor i lönndom i snart sagt varje korridor. Samt arbetades över och slets med varje litet PM, som det hette på den tiden. Folk – inte jag, som snart tappade lockelsen för livet som bankdirektör, men andra – hade redan första hösten efter examen ett femtonårsperspektiv på sin verksamhet. De sexton stegen från ”bankaspirant” till toppjobben, de så åtråvärda, var väl kartlagda och definierade. Det var ytterst få om ens någon som skickade in en ansökan om att som färsking bli chef för SEB Stockholm (en plats som då upptogs av gamle Rutger Barnekowl, för övrigt) på chansning med litet halvhygglig korrläsning och utan att ha låtit kunniga rådgivare kolla igenom CV:t först.

Ändå är det just så många behandlar sitt manus.

Jag skulle kunna avrunda det här med några klämkäcka  slutord, men jag tror att min poäng redan gått fram. Hur tänker du med ditt författarskap? Och hur tänker jag själv egentligen? Jag återkommer till det.

Categories: Författande | Etiketter:

#beach2064, del 35, Tunnelloppet

Jag började löpträna på riktigt när jag var femton, i en sorts förfärelse över vad som annars skulle hända med min grundkondis efter mopedköpet. Lillgammalt? Mja, min gode vän Stefan hade också med saken att göra. En två år äldre, långbent djävel med en aldrig sinande förmåga att få sin kortare knubbigare vän att röra på påkarna. Tillsammans sprang vi miltals längs grusvägarna utanför Skultuna och samma höst, alltså 1979 deltog vi bägge – manligt som bara fan, förstås – i Arosmarschen, ett 37 kilometer långt terränglopp mellan typ Sätrabrunn och Västerås. Det blev så småningom tre eller fyra sådana lopp. Fyra, tror jag faktiskt.

Löpvanorna höll i sig efter flytten till Stockholm och av och an sprang jag korta och långa sträckor. 1992 började jag med Maraton och lyckades så småningom genomföra fem stycken. Samt otalliga mellandistanslopp; Orsakajt’n, Stockholmsloppet mm. Och det där vad det nu heter utanför Sollentuna som var rätt trevligt.

Men för ett par somrar sedan ruttnade jag. Löpningen var helt enkelt inte roligt längre. Tröttsam, slitig, tråkig, och alldeles 1/underbar. Så jag slutade springa mer än ett par pliktskyldiga rundor i månaden. Och gick upp i vikt och tappade kondis, surprise, surprise.

Men nu är ju lusten tillbaka igen. Med en väsentligt lägre vikt, kommer suget att göra någonting vettigt av formen och ett millopp som inledning på detta kändes ganska smart.

När jag tog emot västen insåg jag vem som bestämt sig för att springa. Mitt feta jag. Men med XXL-västen som en kortkort klänning runt kroppen tog jag mig iväg.

En överdrivet klämkäck startuppvärmska, men en oerhört oerhört välorganiserad löpupplevelse senare – tänk vad de hade gjort fint i tunnlarna med ljusspel, snöstormar, pepparkakor, trummor och glögg – var jag i mål på 66 minuter. Och tretton sekunder.

Löptekniken sitter där: hög kropp, korta steg, strax under kapacitet hela tiden (kraftfullt inspirerat av löparbibeln ‘Born To Run’) och skadorna höll sig borta. Naturligtvis.

66 minuter. Och tretton sekunder. Nästa mål får bli att komma under timmen på på samma sträcka. Det kommer att kräva ungefär 20 träningsrundor, gissar jag. Dvs ungefär tio veckor.

Nu börjar den kampanjen, litet sådär i skymundan. ALLT FÖR BEACH #2064

Categories: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064, del 34: Examen i vällevnadsskolan

Det är nu tolv veckor sedan jag började med det här på riktigt. Det har gått vansinnigt fort. Och det känns som att det är evigheter sedan jag började. Men viktigast: jag kommer ut på andra sidan som en ny och bättre människa.

Du som vill ha hela storyn vecka för vecka – sök bara på #beach2064 här på bloggen. Varje inlägg är taggat och kategoriserat. 

Vid tolvveckorsstrecket gör man en uppföljning av hälsoanalysen som gjordes vid starten; svarar på samma frågor både kvantitativt och kvalitativt.

Och när jag gjorde det i morse, fick jag mängder av intressanta tankeställare och klappar på axeln.

”Hur bedömer du din energinivå på den femgradiga skalan?” SJU, svarar jag utan att tveka. Och det är sant. Jag far mellan golv och tak i dessa dagar. Det angränsar till rastlöshet och överaktivitet, om man ska vara ärlig.

”Intressant” svarar Lotta, den gudomlighet som är satt av makterna att vägleda mig på resan. ”Du satte en trea när vi sågs första gången”.

Jag? En trea i energinivå? Har hon rätt papper? Jag minns uppenbarligen inte vem jag var för tolv veckor sedan.

Mätetalen sedan.

Jag har tappat sexton kilo sedan första mötet.

Men ännu viktigare: sjutton centimeter i midjemått!

Och viktigast av allt, kanske? Jo, långsiktigt, definitivt: blodtrycket som i augusti smugit sig upp till patologiska nivåer (154/102) är nu nere på 120/84. Utan några mediciner eller annat elände. För mig är det kanske den viktigaste hälsofaktorn. Släkten har ju en historia av hjärt/kärlproblem och blodtrycket är utan tvivel boven i sammanhanget. Jag minns faktiskt när farsan som femtioplussare diagnosticerades med högt blodtryck, det var över 160, men inte så mycket. Då såg han ut som jag gjorde i somras ungefär. (Fast med smalare axlar och mindre hår, ähum.)

Vad händer nu?

Resan fortsätter. I slutet av januari – för att inte tappa greppet över helgerna – gör vi en ny uppföljning. Målet är att till dess tappa ytterligare fyra centimeter i midjan. Det kommer troligen, men inte viktigast, att innebära ungefär lika många kilo. Egentligen tror jag att kroppen skulle fungera bäst och kännas skönast om all vikt stannade kvar, men med reducerat fett.

Hur når jag dit? Mer mat! Och mer träning! Förbränningsvinsten av att äta litet börjar nu minska. Det säger även vågen som inte bryr sig om att jag jobbat de senaste tio dagarna med ett matematiskt kaloriunderskott. Jag BORDE ha tappat vikt de senaste veckorna, men det gör jag inte längre. Och då säger kroppen: ”Jag vet vad du håller på med. Du tänker svälta bort min sista trygghet. Det tillåter jag inte, och bränner därför annat än fett så snart jag kommer åt”.

Kroppen. Den och jag har litet olika mål just nu.

Så: Mer mat. Fast smart. Och Mer träning. Det blir tre gympass, som tidigare. OCH två pulspass, t ex löpning eller långfärdsskidor, i veckan. Bara att tugga på.

Har sagt det förut och säger det igen. Om du verkligen vill få resultat – iTrim är grejen.

DÅ:

IMG_1690

(Jag vet: förfärligt! Att Jerker och Camilla håller god min på bilden hänger bara samman med att mannen strax utanför bild fyller år. )

NU:

IMG_2510

(Jag vet: asskrytigaste bilden. Tagen av mannen som inte var på bilden ovan, men dock fyllde år.)

Categories: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064, del 33: Nackdelar

Vad är baksidan av viktnedgången? Finns det någon? Jodå. Tre saker drabbar mig nu på ett annat sätt än för ett år sedan.

1. Jag fryser mycket mer än tidigare. Jag är i grunden en varm person, rätt perfekt anpassad för nordisk väderlek. Men dunjackan jag köpte inför hundperioden sitter redan på nästan för jämnan. I alla fall när det är under tio grader varmt. Det är SKÖNT att inte frysa.  (Uppdatering: vid hälsokontrollen dagen efter det här inlägget stod det ju klart vad frysandet beror på. Bortsett från isolationen som försvunnit, har ju blodtrycket gått ned till 120/84 från hisnande höjder. Klart att det inte är lika varmt längst ute i hörnen då!)

2. Headrush. Fortfarande när jag reser mig hastigt upp. Kan det ha med fallande blodtryck att göra? Det får vi nog se på hälsouppföljningen på onsdag. (Ja, det fick vi, se ovan)

3. Jag. Tål. Inte. LIka. Mycket. Alkohol. Längre. Bara att inse att de där sexton kilona som försvann tog med sig en rejäl del av min extra motståndskraft. Några glas vin och sedan är det boink. I grunden är det ju en bra grej, faktiskt, men det kräver litet komihåg och extra ansträngning.

Alltjämt 2 kg kvar till målvikt. Men ungdomarna i familjen gläds åt sina spinkiga föräldrar, så i praktiken är man framme…

Categories: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064 del 32, Så bra.

Njuter just nu. Av att ha en kroppshydda som inte längre tillhör en liten fyrkantig gubbe (nåja) utan någonting betydligt spänstigare. Sedan bottennoteringen som låg ett kilo ÖVER min målvikt har jag ju börjat äta och intensifierat träningen rätt rejält. Det har givit mig ännu ett kilo, men midjemåttet fortsätter att minska, märker jag.

Att få kommentaren ”Nu får du fan sluta med det där iTrimmandet, du börjar ju bli FÖR djävla klen” är en hygglig kontrast mot det tidigare livet.

Träningen rullar jag på som tidigare med. Två löprundor i veckan som får ersätta iTrimgymmet. Nu ska ju här löpas lopp, och då får man prioritera litet. Därtill går jag tre dagar i veckan till gymmet. Jotack, nu med föda i kroppen känns det alldeles utmärkt att träna. Jag minns mig tillbaka till första gången på iTrim, hur jobbigt det var att väcka pulsdelen av kroppen igen. Och hur SLUT jag var mot slutet av LC-dieten efter ett gympass.

Matintaget då? En ”normal” frukost med superduperhavregrynsgröt med banan och mycket kanel samt ett hårdkokt ägg.

Lunch: bars eller sallad.

Middag: handfast plus/minus. Käkar ganska litet kolhydrater om alls, och prioriterar hellre en handflata protein till. Det funkar för mig.

Mål? Loppet nästa helg – att genomföra det utan skavanker, helst under 70 minuter, är allt jag begär. Vikt? Att tappa de sista två kilona. Med viss insikt i att det blir segt, eftersom här ska ökas i muskelmassa samtidigt. Ett halvt kilo i veckan, trendmässigt, är nog vad jag kan hoppas på. Midjemåttet: fyra centimeter kvar till innersta av de innersta hålen.

Categories: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064, del 31 – styrka!

Tio dagar med riktig mat. Jag tror att jag går upp i vikt. Men det jag verkligen går upp i är prestanda! De tre veckoliga morgongymbesöken är lekande lätta. I jämförelse med tidigare, alltså.

Löpningen – nu har jag avverkat fem rundor sedan kroppen började få mat igen. Att springa som sjuttiofemnånstans i stället för ”drygtnittiopannors” är helt magiskt. Inte visste jag att jag kunde…

Jag kommer inte att hinna få någon jätteträning före Tunnelloppet, men det kommer definitivt att bli ett bra race ändå.

Det här med iTrim, förresten. Att ha varannanveckors uppföljningsmöten är en briljant idé. Det håller matdisciplinen uppe litet extra. Inte för att jag är demotiverad någonstans, men det bidrar till alltsammans.

Och snart börjar en nära vän sin resa mot 20 kilo mindre. Jag är glad för hans skull.

Categories: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064 ”Du sköna, nya fas!”

Jag äter mat igen! Det började litet försiktigt i förra veckan och nådde normalstyrka under helgen när jag och kamrat N var i Barcelona tillsammans. Att få äta riktig mat är helt klart underskattat, även om jag har fuskat vid två målmedvetet tillåtna tillfällen under tioveckorsprojektet som var fas 1.

Nu går jag in i fas 2, där fokus inte ligger riktigt lika hårt på att tappa vikt till varje pris. Nu är målen de här:

1. Den 22 november springer jag Tunnelloppet som är 1 mil långt. Startnummer 62592. Å ena sidan är det en enkel match för någon som (jo, faktiskt) har fem marathon bakom sig. Å andra sidan har min uthållighet pendlat någonstans mellan ”blomfluga” och ”råriven morot” på skalan under dietveckorna. Men jag testade löpformen två gånger i förra veckan (3,5 resp 6 km) och två rejäla gånger i Barcelona (milen, bägge gångerna) och den är förvånansvärt bra. Naturligtvis hjälper det att ha tappat 17 kilo när man ska ut och springa.

2. Träningen – både löpträning och gymträning intensifieras. Tanken är att det möjligen ”kostar mig” i termer av ökad kroppsvikt (därav fokus mindre på detta) men samtidigt förbättrar förbränningen och därför (vilket visar sig i nästa invägning, gissar jag) bidrar till att förvandla fett till muskler – om man uttrycker det enkelt.

3. Kosten. När man levt på bars och smoothies samt soppor i tio veckor drabbas man nästan av någon slags stockholmssyndrom när det blir tillåtet att käka igen. Jag äter fortfarande bar till lunch, eftersom det är så himla enkelt och effektivt. Med en rejäl frukost (jag följer alltså handfast/handfast minus) blir det en superbra kombination. Men målet är här att börja fylla på med riktigt bra, genomtänkt kost och det experimenterande jag hänger mig åt här, är helt enkelt att laga KUL, VANSINNIGT GOD och NYTTIG mat. Inte bara slentriankäka som jag erkännelsevis gjorde före denna underbara kur.

Vikt nu? Har ingen aning. Låt oss återkomma till det. Men jag bär mina smalaste byxor (har fyra centimeter kvar till det innersta hålet på mitt smalaste bälte, och tro mig, när jag bar det på innersta var jag SMAL) , var starkare än någonsin på gymmet i morse. Och löpningen, vilken underbar känsla! Det räcker.

Categories: #beach2064 | Etiketter:

Blogga med WordPress.com.