Omedveten jobbansökan

Det här med författarskap, alltså. Hur seriöst tar vi egentligen på det? jag fick en idé i löpspåret häromkvällen. Tänk om vi tog författandet på samma allvar som vi tar jobbansökningar? Somliga gör det – det ser jag tydligt i min roll som förläggare. Andra har en mer …avslappnad attityd till det som egentligen ska föreställa ett genomtänkt karriärval.

Märkligast blir det när följebrev och manus befinner sig på olika planeter. Manusskribenten berättar i följebrevet om sina planer på att byta liv, ägna resten av tillvaron åt skrivande på heltid och hoppas på en bestseller. Manuset vittnar om en genomförandeförmåga på tämligen grundläggande nivå.

Det här är inte alls en ovanlig bild. Och jag funderar på hur förberedelserna har varit på skrivkammaren.

Tänk om du skulle skriva en ansökan om jobbet som bästsäljarförfattare? Och verkligen ta den på allvar? Hur skulle platsannonsen se ut? VIlken utbildning, vilken erfarenhet och framförallt: vilka färdigheter skulle krävas?

Att vara författare är ett stort och ansvarsfullt jobb. En deckardrottning styr över miljoner människors välmående. Ska Sandra och Paul få ihop det till sist? Kommer hon att klara av sin första stora utredning samtidigt som den där djävla Bengtsson undergräver hennes position på stationen?

Det är ett fint jobb. Rätt skött, kommer du att tjäna miljoner och leva ett självständigt, internationellt och både krävande och givande liv. I det vanliga näringslivet finns inte många paralleller. En person på hög nivå i finansbranschen som tjänar som en deckardrottning lever under en helt annan press. En managementkonsult eller en advokat som håvar in lika mycket har arbetat i minst tio, sannolikt närmare tjugo år för att nå sin position. Och offren på vägen har varit många: vänner och familj, sanningen och mycket annat har prioriterats bort under långa perioder. Detta är fakta.

Poängen är: att bli framgångsrik författare – ja, jag inser absurditeten i att jämföra det med ett vanligt jobb – är ingenting man bara blir på chansning eller av en lycklig slump. Författande är inte ett omständligt sätt att fylla i en lottokupong. Författande är någonting som måste odlas, övas, förberedas och sedan köras hårt med. Och precis som i näringslivet kommer du att få jobba, skriva, testa, öva, bygga och krascha relationer. Under en längre period. Även de som ”slår igenom över en natt” har jobbat djäkligt hårt för att ”huxflux” lyckas.

När jag gick i tredje små på Handelshögskolan var det ett helvetes fixande med yrkeserfarenhet, positionering och profilering. Under mitt första jobb på S-E-Bankens koncernstab hackades det ryggar och kapades hälsenor i lönndom i snart sagt varje korridor. Samt arbetades över och slets med varje litet PM, som det hette på den tiden. Folk – inte jag, som snart tappade lockelsen för livet som bankdirektör, men andra – hade redan första hösten efter examen ett femtonårsperspektiv på sin verksamhet. De sexton stegen från ”bankaspirant” till toppjobben, de så åtråvärda, var väl kartlagda och definierade. Det var ytterst få om ens någon som skickade in en ansökan om att som färsking bli chef för SEB Stockholm (en plats som då upptogs av gamle Rutger Barnekowl, för övrigt) på chansning med litet halvhygglig korrläsning och utan att ha låtit kunniga rådgivare kolla igenom CV:t först.

Ändå är det just så många behandlar sitt manus.

Jag skulle kunna avrunda det här med några klämkäcka  slutord, men jag tror att min poäng redan gått fram. Hur tänker du med ditt författarskap? Och hur tänker jag själv egentligen? Jag återkommer till det.

Annonser
Categories: Författande | Etiketter:

Inläggsnavigering

2 thoughts on “Omedveten jobbansökan

  1. intressant vinkling på författaryrket, tack för bra inlägg, hälsningar maria, http://www.bielkevonsydow.blogspot.se

  2. Jättebra – ska genast skriva mitt författar-CV 🙂

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: