Monthly Archives: december 2014

Därför har talmannen naturligtvis helt rätt.

Det här med judar, samer och andra subkulturer, alltså. På ett vis har ju Björn Söder helt rätt. Det går inte att riktigt lita på någon nuförtiden, bara på basis av att de bor i Sverige. Subkulturerna, de osvenska utomkurrikulära lojaliteterna står som spön i backen. Snart kan man inte föreslå en tripp till museet för höganäskrusens utveckling för ens nära vänner utan att dabba sig.

Man kan ju ta mig som ett exempel. Jag är typ svensk, född av svenska föräldrar i tids-rumsambandet som kallas Puch-Dakotabältet, dvs 60-70-tal i mellansverige. Deras föräldrar var nog ganska svenska. Och deras likaså, Men därefter blir det, ärligt talat litet knivigt. Och beroende på vem som egentligen var min mormorsmorfar, har vi antingen same- eller judeblod i ådrorna.

Men det är ju inte viktigt, förklarar talmannen, den där andre ovise talmannen eller vad han nu har för befattning.

Det handlar ju om vad man känner sig som och hur man beter sig. Riktigt svensk är man väl inte om man inte är asatroende. Eller duger det med katolicismen – som ju kom efter asatron i ordningen? Eller borde vi i sann vasaanda vara protestanter hela högen? Eller har inte religionen så mycket med saken att göra om vi bara kan lita på andra kulturella signaler?

Här kommer ju flera otäckheter i dagen för min egen del. Inte nog med alla de tvivel som uppstår kring mitt genetiska ursprung. Jag har under en femårsperiod haft årskort på den allmogefientliga operan. Jag har suttit i styrelsen för Jazzclub Fasching – maken till antisvensk verksamhet får man ju leta efter. Man kommer att få leta noga efter den om SD-stödda kulturfientliga Höganäskruskulturbudgetar ska fortsätta att gå igenom, förresten.

Men jag är också ett stort fan av Bruce Springsteen och därmed en tvättäkta imperialist. Jag är inte vidare förtjust i folkdräkt och knätofs, har en tendens att hellre åka på främmande makthyllningar i Sölvesborgstrakten där vi under rituella former hyllar satan och grundaren av Sweden Rock Festival.

Dessutom, vad gäller nationell identitet är jag i första hand medborgare i Bajenland.

Samt grönögd. Ehuru blond. Typ. Mycket blondare än den där misstänkta juggeättlingen Åkesson i alla fall.

Ska man veta var man har folk blir det för var och en en jättematris, nåt som inte ens Stasi och Google skulle klara att lagra en som de samabetade. Etnicitet, religiositet, speciella samfund, bisarra lojaliteter och så vidare i umpton olika dimensioner. Skitjobbigt, jue.

Men prylen är – kan man inte förenkla det här? Kan vi inte hitta ett system för inflytande och politiska uttryck åtminstone som gör det möjligt för Bajare, Djurgårdare, Springsteenfans, Dödsrockare, Operakramare, Knätofsar, Kurder, Lappar, Finnar, Judar, Italienare, Valloner och Gnagare – samt alla andra som är intresserade – att komma till tals genom ombud, som gör det möjligt att skippa allt analyserande av våra härkomster och nuvarande lojaliteter?

Jag vet: vi kallar det för demokrati. En person – en röst. Och sedan får vi leva med vårt val i fyra år eller tills extraval skiljer oss åt. Är inte det en ganska bra idé?

När man på detta vis för Björn Söders tankar ett steg till, blir de ju riktigt begripliga. Och inför andra halvlek leder fortfarande den goda sidan med 87-13. Ska vi se om vi kan hålla sams och samarbeta inom laget nu?

Categories: Bruce Springsteen, Politik | Etiketter: , ,

#beach2064, del 36: Och sen då?

Stabilitet och kickar är två helt olika saker. Och jag är i många sammanhang en kicksökare, bara det att jag nu är i slutfasen av ..kanske…fas 2 i #beach2064-projektet. Första fasen var skitjobbig men så otroligt belönande: ”kolla på mej, fan sex kilo ned på två veckor, åtta kilo på tre, tusen kilo på fem” Man lider, men man är fettförbränningshög och får mängder av ”shit vad du börjar bli smal”-feedback. High five och solsken.

Och sen då?

Nästa del som heter ”JAG FÅR ÄTA MAT!” Det är en återförälskelse i the fine art of cooking, att nu laga energirik, smart mat som inte hissar upp vikten igen. Man flyger in i den som ploppet från tusen och åter tusen buteljer med nyårsskumpa och bubblar runt i köket och det är skitkul.

Och sen då?

Det här är den femdjävliga fasen, skulle jag våga påstå. Strålkastarna slocknar, mat lagas men jag hade kanske trettio riktiga cravings och när de är avklarade… vad återstår då? Livet? Jamen, hur får man applåder för att vara stabil? Hur får man feedback från spegeln på att inte röra sig ur fläcken? Och så kommer misstankarna om att man kanske börjar fläbba tillbaka igen. Och sedan blir man förkyld och kan inte träna på tio dagar.

Jag vet att det är I-landsproblem. Hela den här bloggen, kanske hela mitt liv kan beskrivas som I-landsproblem i den mån jag överhuvudtaget är problemorienterad, vilket jag i grund och botten sällan är. Men omställningen från ständiga kickar till känslan av tillfredställelse över att ha hållit vikten var svår, och när jag sedan blev sjuk sådär litet lagom för att inte våga träna blev det trist.

Man kan egentligen bara göra en sak: kontrollera vikten, analysera läget och ta det därifrån. Och när jag första gången, precis sådär efter att ha gått in i snortunneln vägde mig var det 1.7 kilo upp från bottennonteringen och därmed 2,7 kilo upp från målvikten. Nästa dag: ytterligare fyra hekto. Jag kände mig som ett balsaflygplan där gummibandet snotts bakfram. Skulle jag nu bara ÖKA femton kilo på tolv veckor utan att kunna hjälpa det?

Nej. Man kan alltid göra någonting. Och jag gick igenom de senaste veckornas kosthållning och jämförde med okejläget och insåg att…mja, det där med disciplin, alltså. Så… åter till ritbordet – man får komma ihåg att de första veckornas ätande och drickande efter att 12-veckorsfasen var klar VAR experimentella. Och det experimentet gav en tydlig slutsats: dags att dra ned litet på det mesta. Mer handflatetänk, mindre kolhydrater.

Och efter en veckas tuffa tag är jag nu nere på två kilo över den gamla målvikten igen. Och har satt en ny målvikt som är ytterligare ett kilo ned. Och är frisk igen. Mår fysiskt toppen.

Så från och med idag räknar vi målvikt + 3 kilo och tänker att målvikten ska nås (inklusive julfirande och nyårsfirande) den 28 januari.

#beach2064 fortsätter. Del 2: de 49 reståren.

Categories: #beach2064 | Etiketter:

Blogga med WordPress.com.