Monthly Archives: januari 2015

#beach2064, del 41. Nya utmaningar gör det spännande

Länge sedan senast, men i torsdags var det dags för PT-pass. Jag ställer höga krav på en PT: bortsett från att hen måste vara en djävel på sin grej, måste en förståelse för vem fan JAG är också ingå. Annars faller liksom P:t ur ekvationen bort. Jag har haft fem tränare till dags dato. Den första var fantastisk, vilket noterades av andra som rekryterade henne bort från mitt gym. Den andra var fantastisk på att tvinga fram avslut, väldigt säljinriktad. Det gick ju inte. Den tredje… hade en linje som han ville att jag skulle följa. När jag blev skadad, eller inte uppskattade hans lärdomar av andra skäl… nä, bort med honom. Den fjärde var riktigt klok och lärde mig en hel del nyttigt. Den femte som jag nu jobbar med är en fullträff. (allt detta har ägt rum inom en tioårsperiod, det går inte fort när det går långsamt): han förstår att jag är en vuxen kille med småskavanker och vissa egna idéer, och är rutinerad nog att vara lyhörd för det. Passen går ut på att ge mig nya övningar som åstadkommer det jag jobbar på, men på nya sätt. Och djävlar: smärtan efter det lätta visningspasset var där ganska snabbt och efter att ha genomfört ett skarpt pass ensam i morse kan jag redan känna hur nya muskler – placerade sådär två millimeter från vältränade kollegor – börjar växa. I morgon blir det pliktdags.

Som om det inte redan var det idag. Gårdagen bjöd på många olika stimuli, bland dem den mindre muntra uppgiften att försöka få loss sin egen hund från en attackerande American Staffordshire utan husse i stånd att agera. Adrenalinet efter detta överfall rann inte av självmant, varför det blev en liten löprunda på 14 kilometer innan jag kände mig snäll och civiliserad nog att rusa hem igen.

VIkten? Uppåt, tror jag. Frågan är vad som är vad – fett eller muskler – det här måste redas ut vid mitt möte med Ledsagerskan på iTrim på onsdag morgon.

Annonser
Categories: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064, del 40: Att inte sluta utvecklas

Den här veckan har jag lärt mig många saker med betydelse för #beach2064. Det mest utstickande och tydliga är den gamla truismen ”Ta vara på livet”. Ett sådant tillfälle var i torsdags när vi med hundratals vänner firade gemensam 101-årsdag med en bluesfest på Jazzclub Fasching – en härlig kväll och jag lirade (förstås, tro inget annat) ett antal nummer själv. Vid ett tillfälle sa jag någonting från scenen om ”Blues är allt du behöver i livets alla faser”. En god vän och tidigare kollega hörde det och påminde mig om vad jag sagt när vi träffades på söndagen – på en minnesstund för kollegan Olle Rossander som gick bort alldeles för tidigt. Under minnesstunden spelades blues, i form av Duke Ellingtons ”The Mooch”. Livets alla faser. Ta vara på de som föregår döden, helt enkelt.

I veckan gjorde jag något som jag inte gjort på ganska länge. Jag läste en träningshandbok, inriktad till såväl nybörjare som fortsättare på gymmet. Mycket var skåpmat – träningsvärlden går av boken att döma inte framåt så fort och det mesta jag lärde mig på Colloseum Gym i Västerås på åttiotalet står sig väl. Men en liten detalj – att inleda varje delövning på en lägre vikt och värma upp, öka vikten och minska antalet reps – fungerade fantastiskt bra i morse på Sats. Jo, jag satte nytt rekord på alla övningar igen. Man får inte låta kroppen bli allför bekväm. Därför är ONSDAG min sista dag med det träningsprogram som jag själv komponerat och raffinerat de senaste 18 månaderna. PT Niclas ska få inspirera mig en gång i månaden hela våren till nya övningar med början på torsdag.

Löprundan i helgen blev av tidsskäl något kortare. Men en mil på 6:45-tempo i milt sagt inte helt optimala väglag (och utan de undflyende, oupphinnliga IceBugsen som tycks ha dragit via hålet i tidsvägen) kändes finfint. Och någonstans mitt i rundan kände jag hur min kropp började ifrågasätta sådant som jag gjorde automatiskt för 17 kilo sedan. Då var jag ganska rädd för att överanstränga mig och låg hela tiden och höll igen på tempot. Nu blev jag plötsligt sugen på att experimentera. Vad händer om jag verkligen trycker på när jag börjar stigningen från Norra Hammarbyhamnen upp till puckeln på Renstiernas Gata? Det är ungefär 700 meter med konstant uppförslut och där har jag verkligen fegat ur tidigare – aldrig gått, men aldrig riktigt sprungit på, heller. Pompöst: jag såg min smärta komma och jag sprang rakt igenom den. Kom ut med ännu bättre endorfiner. Det blir ett nytt förhållningssätt till mjölksyra och plåga framöver, helt klart.

Vikten då? Ligger helt stilla. Inte jättekonstigt med hänsyn tagen till den gigantiska festen som gick som ”undantag” i matkalendern. Den här veckan är emellertid (nästan) fri från upptåg, och det skulle förvåna om vi inte noterar en minskning nästa måndagmorgon.

Categories: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064, del 39: Glöm inte adrenalinet

Det var en sån morgon i morse. Vaknade skissartad, illa hyvlad och småilsken efter en post-fullmånenatt med för litet sömn. Och kom till gymmet något senare än vanligt med adrenalinet formligen plaskande mot gomseglet för att parafrasera en favoritförfattare.

Dagens lärdom: adrenalin i träningssituationen hjälper. Litet till, liksom. Jag hetsade upp mig själv och var i stort sett arg hela tiden…fram till den sköna duschen av endorfiner när träningen verkligen började bita. Och resultatet? Magiskt! Höjde alla vikter ännu en gång (senast i onsdags) och repade på som besatt. Nu känner jag mig något mer välpolerad och skönt medfaren, en perfekt känsla in i fredagsmyset, liksom. Med tre genomförda gymbesök kan detta bli en perfekt vecka om jag bara får i mig två löprundor under helgen. Tror du att jag fixar det?

Categories: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064 del 38, ”Äntligen”

Jo, jag har ju tränat hela vinterledigheten – snölöpning i backigt Dalarna, någon vända på långfärdsskidor och en del gym – men det är ändå något speciellt att återgå till gymmet på ordinarie tider igen. Jag tränar, om du är intresserad, på SATS Kocksgatan varje måndag, onsdag och fredag från ungefär halvåtta och någon timme framåt. Under ledigheten har jag valt andra dagar och tider och det är då fanken vad mycket folk de har där under eftermiddagarna. Jag känner mig som den överkänsliga lillkillen i ”The curious incident of the dog in nighttime” (eller vad boken nu hette, bra var den i alla fall) när det är fullt överallt och alla tjattrar.

Men. På mina morgnar är det lugnt och fint och idel stamgäster. Det är det allvarsamma grabbparet, ”Stampe” (låter mycket när hen springer på bandet) Punk-chic, det trista paret (han skäller alltid, alltid på hennes bristande motivation/teknik/nånting, de ler aldrig, men pussas när de skiljs åt efter träningen) Poster girl, rehabhårdingen, vältränade pensionären och några till. Man nickar litet i samförstånd och halar vidare med sina grejor. Skittrevligt.

Hemma igen. Och i morse var det faktiskt rekord på alla övningar. Upp mellan fem och tio kilo på varje moment, helt enkelt. Därför att det var dags.

Categories: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064 del 37: Nu gäller det!

Nu gäller det. Sista månaden av finish för att få projektet ”jag” helt och hållet på spåret. Naturligtvis har jag lagt på mig vikt under helgerna, senast jag kollade hade jag 4.5 kg kvar till det (nedjusterade, alltså tuffare) målet, vilket betyder en uppgång på ca 1.5 kg under december. Jag kan leva med det. Men inte länge. Den 29 januari ska det vara klart.

Det betyder ungefär följande: juluppgången kommer att gå på en vecka från nu. Resten kommer att ta månaden ut i anspråk.

Mer löpning, mer gymmande och mindre mat – åter till ”handfast minus” i min egen version som prioriterar bort kolhydrater till förmån för protein.

Mitt i månaden en komplikation: 101-årskalas på Fasching – mitt eget och hustruns. Det får bli ett undantag.

Nu kör vi rakt in i den goda fortsättningen. God fortsättning!

Categories: #beach2064 | Etiketter:

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.