Monthly Archives: juni 2015

Förstådd av recensenterna!

Som författare har jag – om jag jämför med många kollegors reaktioner i sociala medier – ett ganska avspänt förhållande till recensioner. De blir, eller de blir inte. De är positiva eller negativa.

Mest av allt längtar jag förstås efter recensioner som verkligen visar att någon har FATTAT vad jag håller på med. På så vis är en kille som Nisse Scherman en fantastisk recensent. Han är den enda som – mig veterligen – recenserat samtliga spänningsromaner som jag skrivit. Annika Koldenius har läst många av mina böcker och recenserat åtminstone de tre senaste. Hon vet vad hon gör.

Ibland blir recensionerna en diskussion om någonting annat. T ex huruvida ”våld är nödvändigt i skönlitteratur” eller om recensenten är okej med baksidestexten. Sånt är tråkigt. LIka tråkigt är det när oambitiösa bokbloggare skriver av baksidestexten tillsammans med ett kort intetsägande omdöme av typen ”litet spänning för hängmattan, ändå, jue” och ger boken ”tre bärkorgar” eller någonting sånt. Kul att uppskattas, bra att det skrivs men jag tror att alla författare vill bli sedda på …riktigt.

Därför blev jag tokglad idag när Per Ahlander, som skriver för de tio lokaltidningarna som tillhör ”Promedia” kom med en riktigt trevlig recension idag.

http://salaallehanda.com/bocker/recension/1.3031670-en-trovardig-och-originell-thriller

Det som är extra roligt är när en person – därtill psykologilärare – hittar just de punkterna som jag inför denna roman bestämt mig för att jobba extra hårt på. VI har ju alla olika lätt och svårt för saker och ting. I mina ögon är jag en helt okej dialogförfattare, jag har lätt att skapa karaktärer och driv. Men att få intrigstrukturen helt rätt har jag brottats mycket med. För varje bok jag givit mig in på de senaste åren, har jag försökt skruva till just strukturen litet mer, göra det ”extra”.

För sådär en åtta-nio år sedan försökte jag mig på att låta min dåvarande hjälte, Micke Norell, stöta på en psykopat. Man kan sammanfatta detta romanförsök med att ALLT gick åt helvete. De få kvalificerade personer som fick läsa manuset sågade det jäms med fotknölarna och en blev nästan förbannad på mig: ”Jag hade nog väntat mig mer av dig, psykopater är svåra att skriva”, blev det lugubra omdömet.

Så. När Per Ahlander kommenterar ”Kungamördaren” med de här orden:

Det är framför allt två saker som gör att ”Kungamördaren” sticker ut på ett positivt sätt jämfört med den strida ström av medelmåttiga deckare som ges ut varje år: bra disponering och en trovärdig hantering av en mångfasetterad sjukdomsbild.
Det kan vara riskabelt att låta handlingen hoppa fram och tillbaka i tiden. Det är lätt att det blir osammanhängande och svårfångat. Men här görs det på ett skickligt sätt som ökar dramatiken och förstärker spänningen.

…blir jag helt enkelt extra glad. Sedd och förstådd. Författardelpersonligheten tar därmed resten av dagen ledigt och låter andra delar av huvudet driva.

Categories: Uncategorized | Etiketter: , ,

#beach2064 del 47: Sommarträning

  
Fråga: Hur gör man på sommaren när man är på torpet? Svar: Det gäller att vara förberedd.
Man måste ha principer för kosten och en plan för träningen.

I fjol, när jag var som mest på väg UPP i vikt kunde en slentrian – ehuru ack så trevlig – dagsmeny innehålla mer än 5000 kalorier, lätt!

Men den snubben bor ju inte här längre.

Och löpningen hade jag tappat eftersom de ständiga 8km-rundorna gjorde mig uttråkad, vilket egentligen inte var så konstigt eftersom jag hållit på med dem i stort sett årligen sedan vi tog över detta underbara lilla timmerhus mitt i spenaten, för snart 20 år sedan.

Så. Vad göra i stället?

Kosten är ingen raketfysik. Man fortsätter med samma meny som i stan. Fast grillar det mesta. Utom morgonomeletten. Dagsmenyerna ligger nu en bit under 2000 kalorier, med en bra fördelning över protein, fett (ytterst sparsmakat) och snabba kolhydrater (den dagliga bananen, typ)

Och sedan var det träningen.  Varannan dag går jag till gymmet som består av träningsmattan, hantlar i olika vikter och banden med handtagen som gör det möjligt att simulera saker som sittande rodd, fast hängande i ett äppelträd. Programmet har jag fått av min kreative, rutinerade PT Nicklas på SATS.

Varannan dag springs det. Antingen den gamla rundan som nu känns litet roligare när den byts ut mot så mycket annat. Eller fartlek. Idag körde jag den fantastiska övningen fotbollsspurt.

  Man tar en fullstor fotbollsplan. Den vi har här på halvön – oerhört välskött och trevlig att springa på – är 75*100 meter, ungefär. Sedan spurtar man tvärs över på diagonalen, joggar längs kortänden, spurtar tvärs över åt andra hållet, joggar längs kortänden och sådär håller man på 25 gånger. Det blir ungefär fem kilometer.

Tvärsan för första gången gick på 23.50 som bäst och 28.50 som sämst. Min bästa tid går alltså (för dig som är ultrasnabb i huvudräkning) ungefär sekunden långsammare på 36 meter, sju sekunder, än man kräver att en spelare i Bajens A-lag ska kunna upprepa 50 gånger under träning. Som bäst. Visserligen mäter mina tvärsöverlöpningar 125 meter ( heja Pytagoras!) men jag har alltså en bit kvar att springa i prestanda innan jag kan debutera på Söderstadion.

Hela alltet tar runt en halvtimme och jag garanterar att just denna halvtimme var en av de jobbigaste i mitt liv. Men kanske en av de mest utvecklande.

Eftersom jag fungerar bäst när jag utmanar mig själv undrar jag nu: hur gör jag denna träningslivsstil till en utmaning?

Japp: Givetvis hade jag min sommartränare med mig: 

  

Categories: #beach2064 | Etiketter:

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.