Förstådd av recensenterna!

Som författare har jag – om jag jämför med många kollegors reaktioner i sociala medier – ett ganska avspänt förhållande till recensioner. De blir, eller de blir inte. De är positiva eller negativa.

Mest av allt längtar jag förstås efter recensioner som verkligen visar att någon har FATTAT vad jag håller på med. På så vis är en kille som Nisse Scherman en fantastisk recensent. Han är den enda som – mig veterligen – recenserat samtliga spänningsromaner som jag skrivit. Annika Koldenius har läst många av mina böcker och recenserat åtminstone de tre senaste. Hon vet vad hon gör.

Ibland blir recensionerna en diskussion om någonting annat. T ex huruvida ”våld är nödvändigt i skönlitteratur” eller om recensenten är okej med baksidestexten. Sånt är tråkigt. LIka tråkigt är det när oambitiösa bokbloggare skriver av baksidestexten tillsammans med ett kort intetsägande omdöme av typen ”litet spänning för hängmattan, ändå, jue” och ger boken ”tre bärkorgar” eller någonting sånt. Kul att uppskattas, bra att det skrivs men jag tror att alla författare vill bli sedda på …riktigt.

Därför blev jag tokglad idag när Per Ahlander, som skriver för de tio lokaltidningarna som tillhör ”Promedia” kom med en riktigt trevlig recension idag.

http://salaallehanda.com/bocker/recension/1.3031670-en-trovardig-och-originell-thriller

Det som är extra roligt är när en person – därtill psykologilärare – hittar just de punkterna som jag inför denna roman bestämt mig för att jobba extra hårt på. VI har ju alla olika lätt och svårt för saker och ting. I mina ögon är jag en helt okej dialogförfattare, jag har lätt att skapa karaktärer och driv. Men att få intrigstrukturen helt rätt har jag brottats mycket med. För varje bok jag givit mig in på de senaste åren, har jag försökt skruva till just strukturen litet mer, göra det ”extra”.

För sådär en åtta-nio år sedan försökte jag mig på att låta min dåvarande hjälte, Micke Norell, stöta på en psykopat. Man kan sammanfatta detta romanförsök med att ALLT gick åt helvete. De få kvalificerade personer som fick läsa manuset sågade det jäms med fotknölarna och en blev nästan förbannad på mig: ”Jag hade nog väntat mig mer av dig, psykopater är svåra att skriva”, blev det lugubra omdömet.

Så. När Per Ahlander kommenterar ”Kungamördaren” med de här orden:

Det är framför allt två saker som gör att ”Kungamördaren” sticker ut på ett positivt sätt jämfört med den strida ström av medelmåttiga deckare som ges ut varje år: bra disponering och en trovärdig hantering av en mångfasetterad sjukdomsbild.
Det kan vara riskabelt att låta handlingen hoppa fram och tillbaka i tiden. Det är lätt att det blir osammanhängande och svårfångat. Men här görs det på ett skickligt sätt som ökar dramatiken och förstärker spänningen.

…blir jag helt enkelt extra glad. Sedd och förstådd. Författardelpersonligheten tar därmed resten av dagen ledigt och låter andra delar av huvudet driva.

Annonser
Categories: Uncategorized | Etiketter: , ,

Inläggsnavigering

Kommentarer inaktiverade.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: