Monthly Archives: augusti 2015

En hjälte har gått ur tiden

 Jag såg det i morse: Karl Ahlenius finns inte längre bland oss. Det tog en stund att samla sig för att gå till kontoret. Kalle var så mycket för så många människor, för mig var han chefen som blev en mentor och vän.

Vi träffades i slutet av 80-talet på SEB när min lilla enhet för omvärldsbevakning bytte avdelningstillhörighet i en av dessa miljarder omorganisationer. Kalle var då nybliven informationsdirektör, därest handplockad av Jacob Palmstierna. Och det var förstås rakt in i ekluten för hr Ahlenius. Palmstierna råkade ut för en riktig praktskandal och fick under oförtjänta former kasta in handduken. Kvar blev Kalle, och där blev han under ytterligare ett antal VD:ar.

Kalle var en chef i Humphrey Bogarts skola; ständigt rökande, ständigt ett litet snett leende på lut, som gav dig förtroende och befogenheter, följde upp, ställde krav och backade upp dig som ingen annan. Han var verkligen Ingen gullare, men mer reko än de flesta man träffat på. Han såg rakt igenom alla försök till undanglidningar och lärde mig tidigt motsatsen till det min förste chef i banken praktiserade ”Om du säger som det é, vaaa, så slipperu hålla reda på vad du sagt, vaaaa” – med den där släpigt hesa rösten. Jag utspanade i DI-reportaget om min nye chef att han var jazzintresserad, vilket passade mig väl. Dessutom var vi i nästan samma livsfas. Jag var på väg att gifta mig, han hade 50-år gammal nyligen fått tvillingar.

När jag slutade efter ett par år, var det både litet sorgligt och inledningen på en vänskap som fick vara i tjugofem år. ”I can’t say I’m surprised. Lycka till, vaaa, men jag tror du får jobba ihjäl dig därborta på Affärsvärlden. Fast det är kanske det du vill?”

Vi fortsatte att diskutera jazz genom åren och sågs då och då. Dessutom – i min roll som ekonomijournalist var han ju plötsligt någon man mötte från andra sidan, lika rak då som tidigare: ”Det där var en ganska udda fråga, Hans-Olov. Om jag var du skulle jag kanske vända på det?”

En dag, tidigt nittiotal, ringde han och sa ”Tjena, det är Kalle. Du M Å S T E lyssna in James Carter”. Föga förvånande visste han precis vad som gick hem hos herr Öberg och Carter blev en favorit att diskutera under någon av alla de luncher vi tog med årlig regelbundenhet.  Jo, vi satt i styrelsen för Faschings Vänner tillsammans under flera år också.

När jag så småningom fick för mig att starta förlag var han en av de jag rådfrågade mest om såväl litterära kvaliteter som andra saker. Alltid raka svar oavsett valör. Och en ny tradition var född – glaset vin eller öl på bokmässan. Kalle var en varm men osentimental, personlig och ärlig person. Ordet vänfasthet är som gjort för att beskriva honom.

I våras såg jag till min förtjusning att James Carter var på väg till Fasching. Jag köpte omedelbart plåtar och bjöd med Kalle. Det blev som vanligt en trevlig middag och en grym konsert. När vi skildes åt diskuterade vi sommarplaner, och ett av hans sista ord blev, ”men du vet, i min ålder är man ju glad för varje dag”. Och så log han det där Bogartleendet igen. Bilden härovan – som jag snott utan samvetskval från Faschings Vänners hemsida – är från just detta tillfälle.

Man kommer inte ifrån det: världens kollektiva ryggrad blev plötsligt litet mindre rak. Bullshit-seglarna har ett skär mindre att undvika på sina irrfärder. Konceptet ”Jazztugg med lå fisk på lisbädd” får jag aldrig uppleva igen.

Kalle fattas mig så oerhört, och jag kan föreställa mig vad hans familj nu går igenom. Jag sänder dem all min värme, och ber samtidigt Kalle var han än är om ursäkt för att det här blev en bloggpost full av emotionellt dravel när allt han egentligen gjort bara är sådant som vi alla ska gå igenom förr eller senare, vaa.

Categories: Uncategorized

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.