#beach2064, del 53: Den förmodade rutinen

Vissa saker känner man igen när man ger sig på en maratonfasta av VLCD-typ.  Hungern de första dygnen som kombineras med den lätt egocentriska fascinationen av det snabba vikttappet, till exempel. Huvudvärken, givetvis.  Lusten att käka saker som man normalt inte har pajnat för på länge, alltså… seriöst… Stiltonpizza?

Andra hade jag visst glömt bort. Allt det där som låg runt omkring kampanjen, till exempel. Vikten av att ha tänkt igenom saker och ting rent … övergripande liksom. Varför gör jag det här? Vad ska det leda till? Hur ser bilden ut där jag spränger målsnöret?

Under min förra vända, när jag lyckades kasta av mig sjutton djäkligt illasittande kilon på knappa tolv veckor, var det typ akut. Jag slog ur underläge (eller viktmässigt överläge) och såg egentligen mest bara en bra väg. Den här gången är det ju annorlunda. Jag har kontroll på saker och ting och den här treveckorsprocessen handlar om att göra ett snabbt, effektivt – ehuru mitt i ganska tröttsamt – skifte i viktnivå.

Ett snabbt skifte i viktnivå. Som leder till en matchvikt jag inte haft sedan… eventuellt 1999, men mest sannolikt hösten 1997. Det är målet. Eyes on the price. Bilden där jag spränger målsnöret iförd – faktiskt – mönstringsvikten, är ganska kul att visualisera.

Delmål 1 – man måste ha delmål för att ha någonting att närfoka på: att tappa 3,7 pannor.

Delmål 2 – ytterligare två – där borde jag kunna vara onsdag den 24

Delmål 3 – färdig, fredagen den 26 och vi får helt enkelt se hur långt jag kommer. Allt över 7 pannors tapp är bonus.

Egentligen är det det jag gillar mest med ketonfasmetoden: att det fungerar och i rask takt (när viktnedgångsbehovet är begränsat) bara man följer metoden. I många andra dieter finns val. Jag har läst böcker om alla varianter, tror jag. Problemet är uthållig självdisciplin i mitt fall. Att gneta över en halvårsperiod med små segrar varje dag är inte min grej. Att snabbskifta, proklamera SEGER och sedan hålla vikten – det fungerar. ”Lyssna på gudomligheten inom dig, ty det är den enda du får”, som de gamla grekerna travesterade Sun-Tzu, eller om det var Oscar Wilde.

-1,2 kilo såhär långt. På två dygn. De enklaste dygnen, förvisso. Men i alla fall.

 

Annonser
Categories: #beach2064, Uncategorized | Etiketter:

Inläggsnavigering

Kommentarer inaktiverade.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: