Bullets over Broadway…

En svensk uppsättning av en Woodyallenfilmbaserad musikal på Göta Lejon? Vi såg publikrepet måndagen den 5 september och jag kan inte säga att mina förväntningar på det hela var jättehöga. Göta Lejon har ju en förmåga att sätta upp föreställningar av skiftande kvalitet, somt fantastiskt, annat ganska platt. 

Nu förstör jag dina förväntningar genom att konstatera att jag hade HEEEELT fel inställning när jag slog mig ned. Ty B.o.B är ju en extremt lyckad uppsättning.

Inledningsnumret på nattklubben var litet tafatt; kändes inte alldeles ihopdansat och rätt avslaget för att just vara ett intronummer. Men sedan brakade det loss i en urladdning som heter duga och det är bara att applådera den gradvisa energiökningen nummer för nummer som äger rum fram till paus. Den kvinnliga dansarensemblen fick revanschera sig rätt snabbt för inledningsnumret, den manliga delen – huvudsakligen i olika gangsteroller – är fläckvis alldeles överdjävligt samdansad i flera sköna koreogafier varav ett par riktigt högklassiga steppnummer. Linus Wahlgren som den unge hipsterförfattaren-cum-regissören (vi ÄR ändå i SoFo, det GÅR inte att inte använda H-ordet) är riktigt vass. Hans flickvän, som jag tror spelades av understudyn Ulrika Ånäs, har en pipa som går utanpå det mesta och en charisma to match. Johan Rheborg som Cheech, den kulturelle gangstern fungerar bortom otippat väl.

Den ende som egentligen genomgående agerar som en plump i protokollet, vad beträffar nävaro, tajming, sång (eh)-röst och annat är Johan Rabeus i rollen som storskurken. Naturligvis behövs ett varumärke på den rollen för att locka musikalturistbussarna, men alltså… det räcker inte att ställa in gangsterskorna på scenen, och rollen är lätt att hamna snett i.

Andra akten är kortare än den första och merparten av de finurliga vändpunkterna var redan avverkade när ridån höjdes igen. Men med fina dansnummer, ett allt starkare agerande (minus Rabeus, men plus alla andra) och – en riktig superhöjdpunkt i separationsduetten, där firma Wahlgren och (tror jag fotfarande) Ånäs glänste så att mina ögonvrår tårades av glädje, hölls tempot uppe.

Avslutningen är litet sockersöt och lam, men sammanfattningsvis kan ingenting få mig att tycka att det här rappa stycket med sin (måste ju nämnas) oerhört tajta orkesterinramning och grymma artistinsatser (minus .. du vet vem) inte kommer att bli årets musikalhit i Stockholm.

 

Annonser
Categories: Uncategorized

Inläggsnavigering

Kommentarer inaktiverade.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: