Author Archives: hansolov

About hansolov

Detta är blogghemmet för Hans-Olov Öberg, finansanalytiker, författare, fotbollsfan, musiker, familjefar och en del annat när andan faller på. Hans-Olov föddes 1964 i Skultuna utanför Västerås, men bor sedan 1984 i Stockholm och numera på Södermalm.

En hjälte har gått ur tiden

 Jag såg det i morse: Karl Ahlenius finns inte längre bland oss. Det tog en stund att samla sig för att gå till kontoret. Kalle var så mycket för så många människor, för mig var han chefen som blev en mentor och vän.

Vi träffades i slutet av 80-talet på SEB när min lilla enhet för omvärldsbevakning bytte avdelningstillhörighet i en av dessa miljarder omorganisationer. Kalle var då nybliven informationsdirektör, därest handplockad av Jacob Palmstierna. Och det var förstås rakt in i ekluten för hr Ahlenius. Palmstierna råkade ut för en riktig praktskandal och fick under oförtjänta former kasta in handduken. Kvar blev Kalle, och där blev han under ytterligare ett antal VD:ar.

Kalle var en chef i Humphrey Bogarts skola; ständigt rökande, ständigt ett litet snett leende på lut, som gav dig förtroende och befogenheter, följde upp, ställde krav och backade upp dig som ingen annan. Han var verkligen Ingen gullare, men mer reko än de flesta man träffat på. Han såg rakt igenom alla försök till undanglidningar och lärde mig tidigt motsatsen till det min förste chef i banken praktiserade ”Om du säger som det é, vaaa, så slipperu hålla reda på vad du sagt, vaaaa” – med den där släpigt hesa rösten. Jag utspanade i DI-reportaget om min nye chef att han var jazzintresserad, vilket passade mig väl. Dessutom var vi i nästan samma livsfas. Jag var på väg att gifta mig, han hade 50-år gammal nyligen fått tvillingar.

När jag slutade efter ett par år, var det både litet sorgligt och inledningen på en vänskap som fick vara i tjugofem år. ”I can’t say I’m surprised. Lycka till, vaaa, men jag tror du får jobba ihjäl dig därborta på Affärsvärlden. Fast det är kanske det du vill?”

Vi fortsatte att diskutera jazz genom åren och sågs då och då. Dessutom – i min roll som ekonomijournalist var han ju plötsligt någon man mötte från andra sidan, lika rak då som tidigare: ”Det där var en ganska udda fråga, Hans-Olov. Om jag var du skulle jag kanske vända på det?”

En dag, tidigt nittiotal, ringde han och sa ”Tjena, det är Kalle. Du M Å S T E lyssna in James Carter”. Föga förvånande visste han precis vad som gick hem hos herr Öberg och Carter blev en favorit att diskutera under någon av alla de luncher vi tog med årlig regelbundenhet.  Jo, vi satt i styrelsen för Faschings Vänner tillsammans under flera år också.

När jag så småningom fick för mig att starta förlag var han en av de jag rådfrågade mest om såväl litterära kvaliteter som andra saker. Alltid raka svar oavsett valör. Och en ny tradition var född – glaset vin eller öl på bokmässan. Kalle var en varm men osentimental, personlig och ärlig person. Ordet vänfasthet är som gjort för att beskriva honom.

I våras såg jag till min förtjusning att James Carter var på väg till Fasching. Jag köpte omedelbart plåtar och bjöd med Kalle. Det blev som vanligt en trevlig middag och en grym konsert. När vi skildes åt diskuterade vi sommarplaner, och ett av hans sista ord blev, ”men du vet, i min ålder är man ju glad för varje dag”. Och så log han det där Bogartleendet igen. Bilden härovan – som jag snott utan samvetskval från Faschings Vänners hemsida – är från just detta tillfälle.

Man kommer inte ifrån det: världens kollektiva ryggrad blev plötsligt litet mindre rak. Bullshit-seglarna har ett skär mindre att undvika på sina irrfärder. Konceptet ”Jazztugg med lå fisk på lisbädd” får jag aldrig uppleva igen.

Kalle fattas mig så oerhört, och jag kan föreställa mig vad hans familj nu går igenom. Jag sänder dem all min värme, och ber samtidigt Kalle var han än är om ursäkt för att det här blev en bloggpost full av emotionellt dravel när allt han egentligen gjort bara är sådant som vi alla ska gå igenom förr eller senare, vaa.

Annonser
Categories: Uncategorized

#beach2064 del 48: Sex kilo på 45 dagar?

Nytt mål. I morse när jag ställde mig på vågen för första gången på väldigt länge, var jag tvungen att tugga i mig att jag nog tuggat i mig litet väl mycket. Hur det nu gått till, har mina två extrakilon – alltså de jag var medveten om –  sedan bottennoteringen i november i fjol bjudit in ett par kompisar. Det betyder att jag plötsligt har sex kilo ned till den där tänkta idealvikten som ska infalla den 21 augusti. Jag har inga svårigheter att se hur det har gått till. Jag tog exakt samma resa i fjol, men då utan kontroll på kaloriintaget mellan de många ”undantagen”, vilket gjorde att majs alla mingel/ölgalopper och partaj gav mig FEM kilo extra i stället för två. Det här är bättre.

Men 45 dagar? Sex kilo? Ja, det skulle ju vara en kakbit att klara av med hjälp av en ny turbo-iTrimgrej, förstås. Men är det verkligen så kul när man löptränar och dessutom har sommar? Jag tvivlar.

Så jag gör en svår variant i stället: nämligen någon slags halvfart där det blir riktig frukost, två mellanmål och riktig middag. Med en rimlig rörelse varje dag och kalori-ihåll på måltiderna kommer jag att få ungefär 1000 kcal i underskott varje dag, vilket, hör och häpna blir exakt sex kilo på lika många veckor. Och sedan plats för litet strul på det.

Klarar jag det här?

Categories: #beach2064 | Etiketter:

Förstådd av recensenterna!

Som författare har jag – om jag jämför med många kollegors reaktioner i sociala medier – ett ganska avspänt förhållande till recensioner. De blir, eller de blir inte. De är positiva eller negativa.

Mest av allt längtar jag förstås efter recensioner som verkligen visar att någon har FATTAT vad jag håller på med. På så vis är en kille som Nisse Scherman en fantastisk recensent. Han är den enda som – mig veterligen – recenserat samtliga spänningsromaner som jag skrivit. Annika Koldenius har läst många av mina böcker och recenserat åtminstone de tre senaste. Hon vet vad hon gör.

Ibland blir recensionerna en diskussion om någonting annat. T ex huruvida ”våld är nödvändigt i skönlitteratur” eller om recensenten är okej med baksidestexten. Sånt är tråkigt. LIka tråkigt är det när oambitiösa bokbloggare skriver av baksidestexten tillsammans med ett kort intetsägande omdöme av typen ”litet spänning för hängmattan, ändå, jue” och ger boken ”tre bärkorgar” eller någonting sånt. Kul att uppskattas, bra att det skrivs men jag tror att alla författare vill bli sedda på …riktigt.

Därför blev jag tokglad idag när Per Ahlander, som skriver för de tio lokaltidningarna som tillhör ”Promedia” kom med en riktigt trevlig recension idag.

http://salaallehanda.com/bocker/recension/1.3031670-en-trovardig-och-originell-thriller

Det som är extra roligt är när en person – därtill psykologilärare – hittar just de punkterna som jag inför denna roman bestämt mig för att jobba extra hårt på. VI har ju alla olika lätt och svårt för saker och ting. I mina ögon är jag en helt okej dialogförfattare, jag har lätt att skapa karaktärer och driv. Men att få intrigstrukturen helt rätt har jag brottats mycket med. För varje bok jag givit mig in på de senaste åren, har jag försökt skruva till just strukturen litet mer, göra det ”extra”.

För sådär en åtta-nio år sedan försökte jag mig på att låta min dåvarande hjälte, Micke Norell, stöta på en psykopat. Man kan sammanfatta detta romanförsök med att ALLT gick åt helvete. De få kvalificerade personer som fick läsa manuset sågade det jäms med fotknölarna och en blev nästan förbannad på mig: ”Jag hade nog väntat mig mer av dig, psykopater är svåra att skriva”, blev det lugubra omdömet.

Så. När Per Ahlander kommenterar ”Kungamördaren” med de här orden:

Det är framför allt två saker som gör att ”Kungamördaren” sticker ut på ett positivt sätt jämfört med den strida ström av medelmåttiga deckare som ges ut varje år: bra disponering och en trovärdig hantering av en mångfasetterad sjukdomsbild.
Det kan vara riskabelt att låta handlingen hoppa fram och tillbaka i tiden. Det är lätt att det blir osammanhängande och svårfångat. Men här görs det på ett skickligt sätt som ökar dramatiken och förstärker spänningen.

…blir jag helt enkelt extra glad. Sedd och förstådd. Författardelpersonligheten tar därmed resten av dagen ledigt och låter andra delar av huvudet driva.

Categories: Uncategorized | Etiketter: , ,

#beach2064 del 47: Sommarträning

  
Fråga: Hur gör man på sommaren när man är på torpet? Svar: Det gäller att vara förberedd.
Man måste ha principer för kosten och en plan för träningen.

I fjol, när jag var som mest på väg UPP i vikt kunde en slentrian – ehuru ack så trevlig – dagsmeny innehålla mer än 5000 kalorier, lätt!

Men den snubben bor ju inte här längre.

Och löpningen hade jag tappat eftersom de ständiga 8km-rundorna gjorde mig uttråkad, vilket egentligen inte var så konstigt eftersom jag hållit på med dem i stort sett årligen sedan vi tog över detta underbara lilla timmerhus mitt i spenaten, för snart 20 år sedan.

Så. Vad göra i stället?

Kosten är ingen raketfysik. Man fortsätter med samma meny som i stan. Fast grillar det mesta. Utom morgonomeletten. Dagsmenyerna ligger nu en bit under 2000 kalorier, med en bra fördelning över protein, fett (ytterst sparsmakat) och snabba kolhydrater (den dagliga bananen, typ)

Och sedan var det träningen.  Varannan dag går jag till gymmet som består av träningsmattan, hantlar i olika vikter och banden med handtagen som gör det möjligt att simulera saker som sittande rodd, fast hängande i ett äppelträd. Programmet har jag fått av min kreative, rutinerade PT Nicklas på SATS.

Varannan dag springs det. Antingen den gamla rundan som nu känns litet roligare när den byts ut mot så mycket annat. Eller fartlek. Idag körde jag den fantastiska övningen fotbollsspurt.

  Man tar en fullstor fotbollsplan. Den vi har här på halvön – oerhört välskött och trevlig att springa på – är 75*100 meter, ungefär. Sedan spurtar man tvärs över på diagonalen, joggar längs kortänden, spurtar tvärs över åt andra hållet, joggar längs kortänden och sådär håller man på 25 gånger. Det blir ungefär fem kilometer.

Tvärsan för första gången gick på 23.50 som bäst och 28.50 som sämst. Min bästa tid går alltså (för dig som är ultrasnabb i huvudräkning) ungefär sekunden långsammare på 36 meter, sju sekunder, än man kräver att en spelare i Bajens A-lag ska kunna upprepa 50 gånger under träning. Som bäst. Visserligen mäter mina tvärsöverlöpningar 125 meter ( heja Pytagoras!) men jag har alltså en bit kvar att springa i prestanda innan jag kan debutera på Söderstadion.

Hela alltet tar runt en halvtimme och jag garanterar att just denna halvtimme var en av de jobbigaste i mitt liv. Men kanske en av de mest utvecklande.

Eftersom jag fungerar bäst när jag utmanar mig själv undrar jag nu: hur gör jag denna träningslivsstil till en utmaning?

Japp: Givetvis hade jag min sommartränare med mig: 

  

Categories: #beach2064 | Etiketter:

#15: allt under kontroll

En plump i protokollet för den senaste veckan, men 15 dagar hittills, och 14 träningspass. Semin i Mello i torsdags fick mig att avvika från den smala vägen och prioritera väsentligt annorlunda; helt fel, kort sagt. Men trevliga löprundor i helgen, en medeldistans i medeltempo och en fartlek ger mig bra skjuts in i nästa vecka. Nu gäller det att hålla i de sista fem dagarna och helst, således, trixa in ett kompensationspass…  20/20 kan ju ordnas på olika sätt.

Wish me good luck.

Categories: #beach2064, #tjugodagarsutmaningen | Etiketter: ,

#7: check! 

Fartlek och terräng, synnerligen utmattande. 

Categories: #beach2064, #tjugodagarsutmaningen, Uncategorized | Etiketter: ,

Tjugodagarsutmaningen dag 6: Check!

Kärt barn har många hashtags. Kalla den #tjugodagarsutmaningen eller #beach2064 – bägge stämmer ju. Jag drog alltså igång en boostkampanj i söndags med målet att träna varje dag i tjugo dagar. Varför? Enkelt. En längre tids flunsa hade ställt till min hälsa alldeles väldigt: kondisen var paj, vikten hade ökat och fettandelen säkerligen stigit. Och orken…. den var ju bara inte där. Jag känner igen mönstret så väl nu. Så snart jag inte tränar regelbundet signalerar min kropp stress och kris. De små detaljerna flyter ihop och de stora sammanhangen presenterar sig liksom aldrig i form av lösningar. Skittråkigt. Och vad gör man då?

Jo, man ser till så att frestelsemånaden nummer ett – glöm decembers alla glöggar: i maj minglas det i hundranittio eftersom alla blir så glada och slår rosett på sin svans när kvällarna blir ljusa – blir en träningssatsning. På så vis minskar man rejält risken att maj blir en tjockmånad. Som den var i fjol, till exempel när jag sedan la på mig sådär sju-åtta kilo fram till slutet av augusti.

Det är andra tider nu.

Och således har jag nu en till och med överperfekt vecka bakom mig. Söndag löpning, måndag gym, tisdag löpning onsdag gym, torsdag löpning och idag gym OCH en timmes badminton med dottern, spontant och fint bestämt under förmiddagen. Sju pass på sex dagar får väl ges godkänt, va?

Härnäst – kalashelg med extremt träningsbenägna släktingar. Tror att dag sju och åtta kommer att lösa sig lika bra som tidigare.

Heja träning!

Categories: #beach2064, #tjugodagarsutmaningen | Etiketter: ,

#beach2064 del 46: #tjugodagarsutmaningen nr 2

Japp. Check. Arla måndag morgon på gymmet. Ett tag var vi ju som en liten klubb där, vi som tränade tidiga måndag-onsdag-fredagsmorgnar. Jag hittade på namn på mina ”kollegor”, litet efter utseende, en smula efter beteende och några av oss började heja. Man kunde få en kommentar ibland ”och var var du i onsdags?”.

I morse var bara en där från ‘klubben’: ”Dryga Egotrippen”. Och för övrigt inte särskilt många spontanister heller. Antar att det för många upplevs som sent att dra igång ett beach 2015 nu. Å andra sidan har läget för perspektivet #beach2064 aldrig varit bättre, faktiskt: fyrtionio år kvar att träna på innan sexpacken ska sitta där.

Skönt pass. Gick igenom fler övningar än vanligt, tre set av varje med määängder av reps på lätta vikter bara för att inte chockera muskler och fästen alltför hårt. Ändå helt tömd vid hemkomst. Just så ska det fungera.

Categories: #beach2064, #tjugodagarsutmaningen | Etiketter: ,

#beach2064 del 45: ”Tjugodagarsutmaningen” – en metod för att återerövra flyt och motivation

Man styr inte över allt här i världen. Men man kan ju försöka kontrollera sig själv i alla fall. Så vad gör man när flytet inte infinner sig? Det här är inget forum för gnällande, men jag måste säga att jag började bli rejält trött på mig själv mot slutet av förra veckan när både det ena och det andra trängt sig i vägen för min träning. Planen var ju att spela en väldigt rolig fotbollsmatch i lördags och då vara i god form. Men efter tre veckors intensivt till halvintensivt (vilket bara är mer irriterande) flunsande, kastade jag in handuken för matchen och … kände bara tomhet. Efter att ha varit igång stora delar av våren – större delar än någonsin, faktiskt- byttes den sköna endorfinpulsen mot idel sunkighet efter tre-fyra veckor på tomgång. Och man mår inte bra av sånt.

Vad göra? Jag har studerat många träningskamraters metoder och funderat över vad som fungerar bäst på mig själv. Och när det gäller det jag behöver, blir nyckelordet ”Kickstart”.

Hur åstadkommer man en sådan? Man utmanar sig själv.

Okej. Kickstarta med en utmaning. Låter bra. Men hur fungerar det?

När vill jag vara i mål?

Det är releasepartaj – två stycken, faktiskt – för min nya bok ”Kungamördaren” i slutet av maj. Det första går av stapeln i Västerås den 28 maj. Det andra har förutsättningar att bli sent och tufft, eftersom det är en hemma-hos i Stockholm den 30 maj.

Så… den 30 maj, kanske? Det är just nu 20 dagar dit.

”Tjugodagarsutmaningen” – jag gillar hur det låter.

Vad ska en utmaning innehålla? Jag vill komma igång med träningen på riktigt och känna lugnet i kroppen, det som bara alla de goda träningsvätskorna ger. Alltså får 20-dagarsutmaningen helt enkelt gå ut på att träna varje dag – på olika sätt – i tjugo dagar.

Speciell kost också?

Nej. Jag har redan en så bra kosthållning (jodå, oftast i alla fall) att de 20 träningstillfällena kommer att ge mig exakt det jag behöver.

20 dagar. Från och med idag. Och Voila: första träningstillfället blev 7.5 km jogg i lagomt tempo. Underbart skönt i kroppen även om det uppenbarligen inte fanns mycket extra att ta av vad tempot beträffar. Man får luta sig tillbaka mot att det för en knapp månad sedan var otroligt enkelt att flyta fram längs Londons gator i en härlig fartlek. Dit kommer jag enkelt tillbaka.

På 20 dagar.

Är du med? Jag rapporterar här under tiden, men vi ses om inte annat på andra sidan tunneln, den 30 maj.

Categories: #beach2064, #tjugodagarsutmaningen | Etiketter: ,

#beach2064 del 44: Bakslag… och oväntad pepp

Jag började just komma igång på allvar med träningen. Och så kom flunsan och med den en total, djäkla omöjlighet att träna. Såklart. Halsen känns fortfarande som om någon tryckt ned en skorstensviska i den och dragit runt litet random, sådär, även om alla andra symptom är borta.

Alltnog: träningsvåren – bloggade ju om detta senast i februari – har varit ganska okej, fram till just flunsan. Eller… kanske två veckor innan dess, då jag drog till axeln med en ny övning på gymmet, samtidigt som jobbschemat fuckade ur.

Ja, så är det. Bortsett från tre fantastiska löprundor i London under bokmässan där, när min fartträning verkligen, verkligen funkade som tänkt, har det varit stillastående på träningsfronten.

Desto viktigare, då att veta vad man gör med kosten.

Har inte vågat ställa mig på vågen tidigare, naggad av dåligt, dåligt dåligt samvete för att jag ju *borde* ha ökat i vikt, även om midjemåttet att döma av mina kläder, inte förändrats.

Men i morse tog jag ett djupt andetag och klev upp på vågen. Jag ligger kvar på samma nivå som i mitten av februari. I nuvarande läge hade jag fruktat att ha gått upp minst ett par kilo. En halv seger, faktiskt!

Dock: av den fantastiska fotbollsmatchen om två veckor blir intet. Att debutera i ett synnerligen finfint lag och inte vara i bästa form är inte ett alternativ, samtidigt som jag just nu inte ens vet om jag är frisk på riktigt till dess. Så… jag härdar ut, tar den oväntade peppen från vågen med mig och tänker att jag så snart kroppen tillåter ska börja träna som om jag var anmäld till Stockholm Marathon igen (vilket jag lyckosamt nog inte är) och var sen med mina förberedelser. För fyra år sedan, när ajg sprang senast, hade jag ungefär det utgångsläget och gjorde mitt – relaterat till vikten – bästa lopp någonsin.

Ja. Så får det bli.

Hur går det för dig?

Categories: #beach2064 | Etiketter:

Blogga med WordPress.com.