Författararkiv: hansolov

Om hansolov

Detta är blogghemmet för Hans-Olov Öberg, finansanalytiker, författare, fotbollsfan, musiker, familjefar och en del annat när andan faller på. Hans-Olov föddes 1964 i Skultuna utanför Västerås, men bor sedan 1984 i Stockholm och numera på Södermalm.

#beach2064, del 42: Feedback och omtändning

Avstämningsmöte med den kloka i förra veckan och: har lagt på nästan ett kilo sedan slutet av november, inklusive jul- och nyårsbonanzan. Men: inte ökat midjemåttet alls. Man får tolka det positivt. Och blodtrycket – tackar som frågar – ligger kvar på samma fina nivå som tidigare.

Den rätta vägen, där hittar du mig, kort sagt. Men det gäller att inte bli nöjd och tappa taget. Efter att ha fått nya övningar av PT:n har jag verkligen hittat harmonin på gympassen, och det är ju bra. Men snö och halka ställer verkligen till det för löpningen, så nu har jag börjat löpa extra länge under uppvärmningen i stället. VIlket i sin tur leder till kraven på mer frukost före träning, eftersom tankarna annars går tomma och energin försvinner innan gympasset är över.

Det här med dynamik, alltså.

Dessutom letar jag efter en möjlighet att ta upp fotbollen igen. Inte helt lätt om man inte är knatte med tillgång till någon väl utbyggd ungdomsverksamhet. Eller 27-årig korpkille. Men det ska gå.

Har nu alltså cirka 4 kilo ner till den slutliga målvikten. Och stor 50-årsfest med Champagneprovning i kväll. Gungor söker karuseller.

Kategorier: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064, del 41. Nya utmaningar gör det spännande

Länge sedan senast, men i torsdags var det dags för PT-pass. Jag ställer höga krav på en PT: bortsett från att hen måste vara en djävel på sin grej, måste en förståelse för vem fan JAG är också ingå. Annars faller liksom P:t ur ekvationen bort. Jag har haft fem tränare till dags dato. Den första var fantastisk, vilket noterades av andra som rekryterade henne bort från mitt gym. Den andra var fantastisk på att tvinga fram avslut, väldigt säljinriktad. Det gick ju inte. Den tredje… hade en linje som han ville att jag skulle följa. När jag blev skadad, eller inte uppskattade hans lärdomar av andra skäl… nä, bort med honom. Den fjärde var riktigt klok och lärde mig en hel del nyttigt. Den femte som jag nu jobbar med är en fullträff. (allt detta har ägt rum inom en tioårsperiod, det går inte fort när det går långsamt): han förstår att jag är en vuxen kille med småskavanker och vissa egna idéer, och är rutinerad nog att vara lyhörd för det. Passen går ut på att ge mig nya övningar som åstadkommer det jag jobbar på, men på nya sätt. Och djävlar: smärtan efter det lätta visningspasset var där ganska snabbt och efter att ha genomfört ett skarpt pass ensam i morse kan jag redan känna hur nya muskler – placerade sådär två millimeter från vältränade kollegor – börjar växa. I morgon blir det pliktdags.

Som om det inte redan var det idag. Gårdagen bjöd på många olika stimuli, bland dem den mindre muntra uppgiften att försöka få loss sin egen hund från en attackerande American Staffordshire utan husse i stånd att agera. Adrenalinet efter detta överfall rann inte av självmant, varför det blev en liten löprunda på 14 kilometer innan jag kände mig snäll och civiliserad nog att rusa hem igen.

VIkten? Uppåt, tror jag. Frågan är vad som är vad – fett eller muskler – det här måste redas ut vid mitt möte med Ledsagerskan på iTrim på onsdag morgon.

Kategorier: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064, del 40: Att inte sluta utvecklas

Den här veckan har jag lärt mig många saker med betydelse för #beach2064. Det mest utstickande och tydliga är den gamla truismen ”Ta vara på livet”. Ett sådant tillfälle var i torsdags när vi med hundratals vänner firade gemensam 101-årsdag med en bluesfest på Jazzclub Fasching – en härlig kväll och jag lirade (förstås, tro inget annat) ett antal nummer själv. Vid ett tillfälle sa jag någonting från scenen om ”Blues är allt du behöver i livets alla faser”. En god vän och tidigare kollega hörde det och påminde mig om vad jag sagt när vi träffades på söndagen – på en minnesstund för kollegan Olle Rossander som gick bort alldeles för tidigt. Under minnesstunden spelades blues, i form av Duke Ellingtons ”The Mooch”. Livets alla faser. Ta vara på de som föregår döden, helt enkelt.

I veckan gjorde jag något som jag inte gjort på ganska länge. Jag läste en träningshandbok, inriktad till såväl nybörjare som fortsättare på gymmet. Mycket var skåpmat – träningsvärlden går av boken att döma inte framåt så fort och det mesta jag lärde mig på Colloseum Gym i Västerås på åttiotalet står sig väl. Men en liten detalj – att inleda varje delövning på en lägre vikt och värma upp, öka vikten och minska antalet reps – fungerade fantastiskt bra i morse på Sats. Jo, jag satte nytt rekord på alla övningar igen. Man får inte låta kroppen bli allför bekväm. Därför är ONSDAG min sista dag med det träningsprogram som jag själv komponerat och raffinerat de senaste 18 månaderna. PT Niclas ska få inspirera mig en gång i månaden hela våren till nya övningar med början på torsdag.

Löprundan i helgen blev av tidsskäl något kortare. Men en mil på 6:45-tempo i milt sagt inte helt optimala väglag (och utan de undflyende, oupphinnliga IceBugsen som tycks ha dragit via hålet i tidsvägen) kändes finfint. Och någonstans mitt i rundan kände jag hur min kropp började ifrågasätta sådant som jag gjorde automatiskt för 17 kilo sedan. Då var jag ganska rädd för att överanstränga mig och låg hela tiden och höll igen på tempot. Nu blev jag plötsligt sugen på att experimentera. Vad händer om jag verkligen trycker på när jag börjar stigningen från Norra Hammarbyhamnen upp till puckeln på Renstiernas Gata? Det är ungefär 700 meter med konstant uppförslut och där har jag verkligen fegat ur tidigare – aldrig gått, men aldrig riktigt sprungit på, heller. Pompöst: jag såg min smärta komma och jag sprang rakt igenom den. Kom ut med ännu bättre endorfiner. Det blir ett nytt förhållningssätt till mjölksyra och plåga framöver, helt klart.

Vikten då? Ligger helt stilla. Inte jättekonstigt med hänsyn tagen till den gigantiska festen som gick som ”undantag” i matkalendern. Den här veckan är emellertid (nästan) fri från upptåg, och det skulle förvåna om vi inte noterar en minskning nästa måndagmorgon.

Kategorier: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064, del 39: Glöm inte adrenalinet

Det var en sån morgon i morse. Vaknade skissartad, illa hyvlad och småilsken efter en post-fullmånenatt med för litet sömn. Och kom till gymmet något senare än vanligt med adrenalinet formligen plaskande mot gomseglet för att parafrasera en favoritförfattare.

Dagens lärdom: adrenalin i träningssituationen hjälper. Litet till, liksom. Jag hetsade upp mig själv och var i stort sett arg hela tiden…fram till den sköna duschen av endorfiner när träningen verkligen började bita. Och resultatet? Magiskt! Höjde alla vikter ännu en gång (senast i onsdags) och repade på som besatt. Nu känner jag mig något mer välpolerad och skönt medfaren, en perfekt känsla in i fredagsmyset, liksom. Med tre genomförda gymbesök kan detta bli en perfekt vecka om jag bara får i mig två löprundor under helgen. Tror du att jag fixar det?

Kategorier: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064 del 38, ”Äntligen”

Jo, jag har ju tränat hela vinterledigheten – snölöpning i backigt Dalarna, någon vända på långfärdsskidor och en del gym – men det är ändå något speciellt att återgå till gymmet på ordinarie tider igen. Jag tränar, om du är intresserad, på SATS Kocksgatan varje måndag, onsdag och fredag från ungefär halvåtta och någon timme framåt. Under ledigheten har jag valt andra dagar och tider och det är då fanken vad mycket folk de har där under eftermiddagarna. Jag känner mig som den överkänsliga lillkillen i ”The curious incident of the dog in nighttime” (eller vad boken nu hette, bra var den i alla fall) när det är fullt överallt och alla tjattrar.

Men. På mina morgnar är det lugnt och fint och idel stamgäster. Det är det allvarsamma grabbparet, ”Stampe” (låter mycket när hen springer på bandet) Punk-chic, det trista paret (han skäller alltid, alltid på hennes bristande motivation/teknik/nånting, de ler aldrig, men pussas när de skiljs åt efter träningen) Poster girl, rehabhårdingen, vältränade pensionären och några till. Man nickar litet i samförstånd och halar vidare med sina grejor. Skittrevligt.

Hemma igen. Och i morse var det faktiskt rekord på alla övningar. Upp mellan fem och tio kilo på varje moment, helt enkelt. Därför att det var dags.

Kategorier: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064 del 37: Nu gäller det!

Nu gäller det. Sista månaden av finish för att få projektet ”jag” helt och hållet på spåret. Naturligtvis har jag lagt på mig vikt under helgerna, senast jag kollade hade jag 4.5 kg kvar till det (nedjusterade, alltså tuffare) målet, vilket betyder en uppgång på ca 1.5 kg under december. Jag kan leva med det. Men inte länge. Den 29 januari ska det vara klart.

Det betyder ungefär följande: juluppgången kommer att gå på en vecka från nu. Resten kommer att ta månaden ut i anspråk.

Mer löpning, mer gymmande och mindre mat – åter till ”handfast minus” i min egen version som prioriterar bort kolhydrater till förmån för protein.

Mitt i månaden en komplikation: 101-årskalas på Fasching – mitt eget och hustruns. Det får bli ett undantag.

Nu kör vi rakt in i den goda fortsättningen. God fortsättning!

Kategorier: #beach2064 | Etiketter:

Därför har talmannen naturligtvis helt rätt.

Det här med judar, samer och andra subkulturer, alltså. På ett vis har ju Björn Söder helt rätt. Det går inte att riktigt lita på någon nuförtiden, bara på basis av att de bor i Sverige. Subkulturerna, de osvenska utomkurrikulära lojaliteterna står som spön i backen. Snart kan man inte föreslå en tripp till museet för höganäskrusens utveckling för ens nära vänner utan att dabba sig.

Man kan ju ta mig som ett exempel. Jag är typ svensk, född av svenska föräldrar i tids-rumsambandet som kallas Puch-Dakotabältet, dvs 60-70-tal i mellansverige. Deras föräldrar var nog ganska svenska. Och deras likaså, Men därefter blir det, ärligt talat litet knivigt. Och beroende på vem som egentligen var min mormorsmorfar, har vi antingen same- eller judeblod i ådrorna.

Men det är ju inte viktigt, förklarar talmannen, den där andre ovise talmannen eller vad han nu har för befattning.

Det handlar ju om vad man känner sig som och hur man beter sig. Riktigt svensk är man väl inte om man inte är asatroende. Eller duger det med katolicismen – som ju kom efter asatron i ordningen? Eller borde vi i sann vasaanda vara protestanter hela högen? Eller har inte religionen så mycket med saken att göra om vi bara kan lita på andra kulturella signaler?

Här kommer ju flera otäckheter i dagen för min egen del. Inte nog med alla de tvivel som uppstår kring mitt genetiska ursprung. Jag har under en femårsperiod haft årskort på den allmogefientliga operan. Jag har suttit i styrelsen för Jazzclub Fasching – maken till antisvensk verksamhet får man ju leta efter. Man kommer att få leta noga efter den om SD-stödda kulturfientliga Höganäskruskulturbudgetar ska fortsätta att gå igenom, förresten.

Men jag är också ett stort fan av Bruce Springsteen och därmed en tvättäkta imperialist. Jag är inte vidare förtjust i folkdräkt och knätofs, har en tendens att hellre åka på främmande makthyllningar i Sölvesborgstrakten där vi under rituella former hyllar satan och grundaren av Sweden Rock Festival.

Dessutom, vad gäller nationell identitet är jag i första hand medborgare i Bajenland.

Samt grönögd. Ehuru blond. Typ. Mycket blondare än den där misstänkta juggeättlingen Åkesson i alla fall.

Ska man veta var man har folk blir det för var och en en jättematris, nåt som inte ens Stasi och Google skulle klara att lagra en som de samabetade. Etnicitet, religiositet, speciella samfund, bisarra lojaliteter och så vidare i umpton olika dimensioner. Skitjobbigt, jue.

Men prylen är – kan man inte förenkla det här? Kan vi inte hitta ett system för inflytande och politiska uttryck åtminstone som gör det möjligt för Bajare, Djurgårdare, Springsteenfans, Dödsrockare, Operakramare, Knätofsar, Kurder, Lappar, Finnar, Judar, Italienare, Valloner och Gnagare – samt alla andra som är intresserade – att komma till tals genom ombud, som gör det möjligt att skippa allt analyserande av våra härkomster och nuvarande lojaliteter?

Jag vet: vi kallar det för demokrati. En person – en röst. Och sedan får vi leva med vårt val i fyra år eller tills extraval skiljer oss åt. Är inte det en ganska bra idé?

När man på detta vis för Björn Söders tankar ett steg till, blir de ju riktigt begripliga. Och inför andra halvlek leder fortfarande den goda sidan med 87-13. Ska vi se om vi kan hålla sams och samarbeta inom laget nu?

Kategorier: Bruce Springsteen, Politik | Etiketter: , ,

#beach2064, del 36: Och sen då?

Stabilitet och kickar är två helt olika saker. Och jag är i många sammanhang en kicksökare, bara det att jag nu är i slutfasen av ..kanske…fas 2 i #beach2064-projektet. Första fasen var skitjobbig men så otroligt belönande: ”kolla på mej, fan sex kilo ned på två veckor, åtta kilo på tre, tusen kilo på fem” Man lider, men man är fettförbränningshög och får mängder av ”shit vad du börjar bli smal”-feedback. High five och solsken.

Och sen då?

Nästa del som heter ”JAG FÅR ÄTA MAT!” Det är en återförälskelse i the fine art of cooking, att nu laga energirik, smart mat som inte hissar upp vikten igen. Man flyger in i den som ploppet från tusen och åter tusen buteljer med nyårsskumpa och bubblar runt i köket och det är skitkul.

Och sen då?

Det här är den femdjävliga fasen, skulle jag våga påstå. Strålkastarna slocknar, mat lagas men jag hade kanske trettio riktiga cravings och när de är avklarade… vad återstår då? Livet? Jamen, hur får man applåder för att vara stabil? Hur får man feedback från spegeln på att inte röra sig ur fläcken? Och så kommer misstankarna om att man kanske börjar fläbba tillbaka igen. Och sedan blir man förkyld och kan inte träna på tio dagar.

Jag vet att det är I-landsproblem. Hela den här bloggen, kanske hela mitt liv kan beskrivas som I-landsproblem i den mån jag överhuvudtaget är problemorienterad, vilket jag i grund och botten sällan är. Men omställningen från ständiga kickar till känslan av tillfredställelse över att ha hållit vikten var svår, och när jag sedan blev sjuk sådär litet lagom för att inte våga träna blev det trist.

Man kan egentligen bara göra en sak: kontrollera vikten, analysera läget och ta det därifrån. Och när jag första gången, precis sådär efter att ha gått in i snortunneln vägde mig var det 1.7 kilo upp från bottennonteringen och därmed 2,7 kilo upp från målvikten. Nästa dag: ytterligare fyra hekto. Jag kände mig som ett balsaflygplan där gummibandet snotts bakfram. Skulle jag nu bara ÖKA femton kilo på tolv veckor utan att kunna hjälpa det?

Nej. Man kan alltid göra någonting. Och jag gick igenom de senaste veckornas kosthållning och jämförde med okejläget och insåg att…mja, det där med disciplin, alltså. Så… åter till ritbordet – man får komma ihåg att de första veckornas ätande och drickande efter att 12-veckorsfasen var klar VAR experimentella. Och det experimentet gav en tydlig slutsats: dags att dra ned litet på det mesta. Mer handflatetänk, mindre kolhydrater.

Och efter en veckas tuffa tag är jag nu nere på två kilo över den gamla målvikten igen. Och har satt en ny målvikt som är ytterligare ett kilo ned. Och är frisk igen. Mår fysiskt toppen.

Så från och med idag räknar vi målvikt + 3 kilo och tänker att målvikten ska nås (inklusive julfirande och nyårsfirande) den 28 januari.

#beach2064 fortsätter. Del 2: de 49 reståren.

Kategorier: #beach2064 | Etiketter:

Omedveten jobbansökan

Det här med författarskap, alltså. Hur seriöst tar vi egentligen på det? jag fick en idé i löpspåret häromkvällen. Tänk om vi tog författandet på samma allvar som vi tar jobbansökningar? Somliga gör det – det ser jag tydligt i min roll som förläggare. Andra har en mer …avslappnad attityd till det som egentligen ska föreställa ett genomtänkt karriärval.

Märkligast blir det när följebrev och manus befinner sig på olika planeter. Manusskribenten berättar i följebrevet om sina planer på att byta liv, ägna resten av tillvaron åt skrivande på heltid och hoppas på en bestseller. Manuset vittnar om en genomförandeförmåga på tämligen grundläggande nivå.

Det här är inte alls en ovanlig bild. Och jag funderar på hur förberedelserna har varit på skrivkammaren.

Tänk om du skulle skriva en ansökan om jobbet som bästsäljarförfattare? Och verkligen ta den på allvar? Hur skulle platsannonsen se ut? VIlken utbildning, vilken erfarenhet och framförallt: vilka färdigheter skulle krävas?

Att vara författare är ett stort och ansvarsfullt jobb. En deckardrottning styr över miljoner människors välmående. Ska Sandra och Paul få ihop det till sist? Kommer hon att klara av sin första stora utredning samtidigt som den där djävla Bengtsson undergräver hennes position på stationen?

Det är ett fint jobb. Rätt skött, kommer du att tjäna miljoner och leva ett självständigt, internationellt och både krävande och givande liv. I det vanliga näringslivet finns inte många paralleller. En person på hög nivå i finansbranschen som tjänar som en deckardrottning lever under en helt annan press. En managementkonsult eller en advokat som håvar in lika mycket har arbetat i minst tio, sannolikt närmare tjugo år för att nå sin position. Och offren på vägen har varit många: vänner och familj, sanningen och mycket annat har prioriterats bort under långa perioder. Detta är fakta.

Poängen är: att bli framgångsrik författare – ja, jag inser absurditeten i att jämföra det med ett vanligt jobb – är ingenting man bara blir på chansning eller av en lycklig slump. Författande är inte ett omständligt sätt att fylla i en lottokupong. Författande är någonting som måste odlas, övas, förberedas och sedan köras hårt med. Och precis som i näringslivet kommer du att få jobba, skriva, testa, öva, bygga och krascha relationer. Under en längre period. Även de som ”slår igenom över en natt” har jobbat djäkligt hårt för att ”huxflux” lyckas.

När jag gick i tredje små på Handelshögskolan var det ett helvetes fixande med yrkeserfarenhet, positionering och profilering. Under mitt första jobb på S-E-Bankens koncernstab hackades det ryggar och kapades hälsenor i lönndom i snart sagt varje korridor. Samt arbetades över och slets med varje litet PM, som det hette på den tiden. Folk – inte jag, som snart tappade lockelsen för livet som bankdirektör, men andra – hade redan första hösten efter examen ett femtonårsperspektiv på sin verksamhet. De sexton stegen från ”bankaspirant” till toppjobben, de så åtråvärda, var väl kartlagda och definierade. Det var ytterst få om ens någon som skickade in en ansökan om att som färsking bli chef för SEB Stockholm (en plats som då upptogs av gamle Rutger Barnekowl, för övrigt) på chansning med litet halvhygglig korrläsning och utan att ha låtit kunniga rådgivare kolla igenom CV:t först.

Ändå är det just så många behandlar sitt manus.

Jag skulle kunna avrunda det här med några klämkäcka  slutord, men jag tror att min poäng redan gått fram. Hur tänker du med ditt författarskap? Och hur tänker jag själv egentligen? Jag återkommer till det.

Kategorier: Författande | Etiketter:

#beach2064, del 35, Tunnelloppet

Jag började löpträna på riktigt när jag var femton, i en sorts förfärelse över vad som annars skulle hända med min grundkondis efter mopedköpet. Lillgammalt? Mja, min gode vän Stefan hade också med saken att göra. En två år äldre, långbent djävel med en aldrig sinande förmåga att få sin kortare knubbigare vän att röra på påkarna. Tillsammans sprang vi miltals längs grusvägarna utanför Skultuna och samma höst, alltså 1979 deltog vi bägge – manligt som bara fan, förstås – i Arosmarschen, ett 37 kilometer långt terränglopp mellan typ Sätrabrunn och Västerås. Det blev så småningom tre eller fyra sådana lopp. Fyra, tror jag faktiskt.

Löpvanorna höll i sig efter flytten till Stockholm och av och an sprang jag korta och långa sträckor. 1992 började jag med Maraton och lyckades så småningom genomföra fem stycken. Samt otalliga mellandistanslopp; Orsakajt’n, Stockholmsloppet mm. Och det där vad det nu heter utanför Sollentuna som var rätt trevligt.

Men för ett par somrar sedan ruttnade jag. Löpningen var helt enkelt inte roligt längre. Tröttsam, slitig, tråkig, och alldeles 1/underbar. Så jag slutade springa mer än ett par pliktskyldiga rundor i månaden. Och gick upp i vikt och tappade kondis, surprise, surprise.

Men nu är ju lusten tillbaka igen. Med en väsentligt lägre vikt, kommer suget att göra någonting vettigt av formen och ett millopp som inledning på detta kändes ganska smart.

När jag tog emot västen insåg jag vem som bestämt sig för att springa. Mitt feta jag. Men med XXL-västen som en kortkort klänning runt kroppen tog jag mig iväg.

En överdrivet klämkäck startuppvärmska, men en oerhört oerhört välorganiserad löpupplevelse senare – tänk vad de hade gjort fint i tunnlarna med ljusspel, snöstormar, pepparkakor, trummor och glögg – var jag i mål på 66 minuter. Och tretton sekunder.

Löptekniken sitter där: hög kropp, korta steg, strax under kapacitet hela tiden (kraftfullt inspirerat av löparbibeln ‘Born To Run’) och skadorna höll sig borta. Naturligtvis.

66 minuter. Och tretton sekunder. Nästa mål får bli att komma under timmen på på samma sträcka. Det kommer att kräva ungefär 20 träningsrundor, gissar jag. Dvs ungefär tio veckor.

Nu börjar den kampanjen, litet sådär i skymundan. ALLT FÖR BEACH #2064

Kategorier: #beach2064 | Etiketter:

Blogg på WordPress.com.