Bruce Springsteen

Därför har talmannen naturligtvis helt rätt.

Det här med judar, samer och andra subkulturer, alltså. På ett vis har ju Björn Söder helt rätt. Det går inte att riktigt lita på någon nuförtiden, bara på basis av att de bor i Sverige. Subkulturerna, de osvenska utomkurrikulära lojaliteterna står som spön i backen. Snart kan man inte föreslå en tripp till museet för höganäskrusens utveckling för ens nära vänner utan att dabba sig.

Man kan ju ta mig som ett exempel. Jag är typ svensk, född av svenska föräldrar i tids-rumsambandet som kallas Puch-Dakotabältet, dvs 60-70-tal i mellansverige. Deras föräldrar var nog ganska svenska. Och deras likaså, Men därefter blir det, ärligt talat litet knivigt. Och beroende på vem som egentligen var min mormorsmorfar, har vi antingen same- eller judeblod i ådrorna.

Men det är ju inte viktigt, förklarar talmannen, den där andre ovise talmannen eller vad han nu har för befattning.

Det handlar ju om vad man känner sig som och hur man beter sig. Riktigt svensk är man väl inte om man inte är asatroende. Eller duger det med katolicismen – som ju kom efter asatron i ordningen? Eller borde vi i sann vasaanda vara protestanter hela högen? Eller har inte religionen så mycket med saken att göra om vi bara kan lita på andra kulturella signaler?

Här kommer ju flera otäckheter i dagen för min egen del. Inte nog med alla de tvivel som uppstår kring mitt genetiska ursprung. Jag har under en femårsperiod haft årskort på den allmogefientliga operan. Jag har suttit i styrelsen för Jazzclub Fasching – maken till antisvensk verksamhet får man ju leta efter. Man kommer att få leta noga efter den om SD-stödda kulturfientliga Höganäskruskulturbudgetar ska fortsätta att gå igenom, förresten.

Men jag är också ett stort fan av Bruce Springsteen och därmed en tvättäkta imperialist. Jag är inte vidare förtjust i folkdräkt och knätofs, har en tendens att hellre åka på främmande makthyllningar i Sölvesborgstrakten där vi under rituella former hyllar satan och grundaren av Sweden Rock Festival.

Dessutom, vad gäller nationell identitet är jag i första hand medborgare i Bajenland.

Samt grönögd. Ehuru blond. Typ. Mycket blondare än den där misstänkta juggeättlingen Åkesson i alla fall.

Ska man veta var man har folk blir det för var och en en jättematris, nåt som inte ens Stasi och Google skulle klara att lagra en som de samabetade. Etnicitet, religiositet, speciella samfund, bisarra lojaliteter och så vidare i umpton olika dimensioner. Skitjobbigt, jue.

Men prylen är – kan man inte förenkla det här? Kan vi inte hitta ett system för inflytande och politiska uttryck åtminstone som gör det möjligt för Bajare, Djurgårdare, Springsteenfans, Dödsrockare, Operakramare, Knätofsar, Kurder, Lappar, Finnar, Judar, Italienare, Valloner och Gnagare – samt alla andra som är intresserade – att komma till tals genom ombud, som gör det möjligt att skippa allt analyserande av våra härkomster och nuvarande lojaliteter?

Jag vet: vi kallar det för demokrati. En person – en röst. Och sedan får vi leva med vårt val i fyra år eller tills extraval skiljer oss åt. Är inte det en ganska bra idé?

När man på detta vis för Björn Söders tankar ett steg till, blir de ju riktigt begripliga. Och inför andra halvlek leder fortfarande den goda sidan med 87-13. Ska vi se om vi kan hålla sams och samarbeta inom laget nu?

Annonser
Categories: Bruce Springsteen, Politik | Etiketter: , ,

..but he is STILL the Boss

Jag begriper fortfarande inte Bossens senaste skiva. Poängen med den, alltså. Som helhet är den litet som dansk fläskfilé: ser bra ut, men innehåller på tok för mycket vatten. Men lajv förklarar Bruce Springsteen återigen för mig varför man skall komma tillbaks. År efter år.

Rock 2009 061

Någon ur detta avseende oinititerad på gränsen till korkad facebookare avfärdade Springsteenlyssning med ”nostalgi”. Sanningen är i själva verket den motsatta: allt som Springsteen & E Street Band gör är nytillverkat. Clarence Clemons saxsolon SKALL vara desamma i paradnumren, så långt är allt klart, men det är så många låtar som sätts i ett nytt sammanhang, i ett nytt stuk och i en ny helhetsbild att man egentligen borde se vartenda gig för att få hela bilden. Men riktigt så galen blir jag aldrig. Kanske. Tror jag. Det får räcka med att ha sett en konsert på varje turné sedan 1981. Utom Tom Joad. Men min son är värd att jag var pappaledig med honom det året, och därför missade såväl köerna till plåtarna som konserten i sig.  

Så, vad hände igår? Låtlistan hittar du litet varstans. Men det som hände var att Bossen kom in och ställde på direkt. Han är gladare än någonsin, han poserar mer än någonsin och han har en mission: att festa runt på scenen tills glädjen sprider sig till den sista av de 32 811 åskådare som trotsat vinterkylan i juni för detta evenemang.

Han drar tre låtar från den senaste plattan och jag begriper dem plötsligt . Starkast är Outlaw Pete som får samma filmiska karaktär som ”The River”. Men även de andra går an. På platta blir de bleka, men Bossen kan mer än någon annan ta ett låtmaterial och bara älska skiten ur det; lämna musiken utpumpad på marken och gå vidare till nästa. Seriously, Twist & Shout…vem mer spelar den i detta decennium? Men han kan, han.

Just hemkommen från Sweden Rock, med dess vänliga publik och minimum av strul framför scenen slås jag över att Springsteenfansen är ÄNNU snällare. Vi står i en avdelning där många är lika kortvuxna som vi själva och ett tag får jag nästan dåligt samvete för att jag står och halvskymmer en kortare kvinna. Tills hon hånviskar till väninnan när Clarence Clemons värdigt skrider in på scenen: ”Titta, APAN ser ut som en hallick i de där svarta kläderna. ” Och med ett leende kliver jag liksom fram en smula så att hon skall slippa se det förfärliga.

Skönt att se hur mästerligt Springsteen släpper fram Jay Weinberg, förresten. Men hade det inte räckt med ett Weinbergbarn på scenen? Två förefaller en smula overdone.

Det spekuleras i att detta var den sista turnén med E-street Band, förresten. Kan jag väl aldrig tro? Motsatsen, snarare: fler plattor och fler spelningar. Det var ju faktiskt länge sedan jag såg Honom ha så roligt på scenen.  Och för dig som inte läst vad tidigare jag skrivit om bossen, minns att den sista spelningen ALLTID är bäst. Oavsett om de är två eller tre.

Categories: Bruce Springsteen

När chefen är litet för nöjd…

Det här handlar om Bossen och hans senaste platta. Den som kommer snart. Ibland blir det ju bara sådär, och så hampade det sig i går att ”Berra” som jag väljer att kalla honom (inte minst som han gärna kallar sig det själv) kom förbi kontoret med en nybränd CD. Hot stuff, förklarade Berra, som parentetiskt är den som hjälpt mig mest i mitt samlande på Springsteenbootlegs. Snart har jag ju alla konserter som jag varit på inspelade. (Och om du mot förmodan skulle råka sitta på en inspelning av 1 oktober 2003 på Shea Stadium i Queens, lovar jag att förhandla medgörligt om en kopia…)

Alltnog visade sig just denna platta innehålla Bossens kommande epos. Några av låtarna har ju redan planterats i pressen av Springsteenorganisationen och dem har jag skrivit om i denna blogg tidigare. Så hur låter nu helheten på plattan ”Working on a dream” ?

Jag funderade länge på vad jag tycker. Men det kan bara bli ett betyg: ”Mellanplatta”. Jag tyckte nog ungefär likadant om ”Magic” också, men skillnaderna är stora. Lika stora som skillnaderna mellan ”The Rising” och ”Magic” är, ungefär.

Vad kan vi begära av en artist som gjort allt, som levt mångas dröm och som nu är en het kandidat till den inofficiella presidentposten i Obama Baracks USA? Bossen har tagit sig från statusen som ufo-miffo på high school i New Jersey till en snubbe som *genererar* press åt presidentkandidater, en grånad rockeminens vars stöd i en valkampanj kan vara avgörande.  Han fyller sextio i höst och har gjort en jobbig debutperiod, dundersuccé , spårat ur, gjort soloplattor på olika teman, återanställt sina gamla bypolare och bevisat att han i princip kan sälja ut varenda djävla arena i hela världen med vilket koncept som helst.

Jag begär inte att han skall ha Born To Run-upproret kvar i sig.  Man kan inte det.  Men kunde han vara heligt upprörd på The Rising och mer underfundigt förtjust i livet på Magic, kunde han väl visa någon sorts känsla även på den nya skivan? Jag lyssnar igenom samtliga spår – med reservation för att mitt lustigt brända exemplar kanske kan innehålla slaskpår eller arrangemang som inte kommer med i slututtagningen – och BEGRIPER inte vad syftet med den här historien är. De trevliga berättelserna finns kvar, spetsat med inrikespolitiska observationer och små kvintessenser om vad livet egentligen går ut på men: det väcker mig inte. Engagemang, anyone?

Hur det skall kunna bli en sprattlande lajvkonsert av det här, det begriper jag inte. Nya fans kommer inte att köa till gigen på grund av Working on a dream.

Men en Springsteenplatta är en Springsteenplatta. Och även med magen skrapande mot (den Springsteenhöga) lägstanivån på farligt många spår, är det naturligtvis någonting jag kommer att ”göra en sextiotalist” inför och därmed KÖPA.

Fast ändå:  den här bossen är tyvärr litet som flera av mina tidigare bossar  i finansbranschen: de som var med på cocktailen, men drog hem innan festen hade börjat.

Jag säger som Bruce själv i Mary’s Place:  ”Tell me how do we get this thing started? ”

Categories: Bruce Springsteen | Etiketter: ,

Recensenter kommer och går…Bossen består

image_679.jpg 

Hur många artister känner du till som kan förvandla en publik på knappt sexton tusen själar till en liten intim klubb genom att varva nya, halvkända låtar med gamla klassiker, med ett minimum av hits och ändå skapa allsång i nästan varenda låt?

 Bossen kan. Bruce Springsteen har ett digert material att ösa ur och ös blir naturligtvis resultatet i Globen under en kväll som inte är ”magisk” utan på riktigt. Vi är ett stort sällskap som sitter nära scenen. Några är Springsteenkonsertoskulder och kan knappt stava till Born in the USA, andra har som jag varit med sedan 1981 i alla fall. Medelåldern i vårt gäng är den förväntade på en Springsteenkonsert, vilket inte på något vis speglar den förvånansvärt unga publiken i övrigt. Jag noterar att man sålt och balkat av främre delen av ståplats till någonting som påminner om ”pit tickets” a la amerikanska arenor och däri står idel tjugofemåringar och kan varenda djävla text. Inte bara senaste plattan, det är ju litet förutsägbart, närå: No Surrender och Candys Room sitter som ett svettigt onetwothreefooooo i väggen.

Efteråt hjular vi alla hem. De som inte varit med förut undrar om det här var ovanligt fantastiskt och jag konstaterar att Springsteen har skött sig som han brukar, ungefär. Utan att göra det lätt för sig. Magicplattan är inte lika stark som sjuttiotalets succéalbum, jag tycker till och med att det är bättre energi i ”The Rising” och den har inte haft många månader på sig att sjunka in; ändå får Springsteen oss att stå och sjunga med i The last to die, Devils Arcade, Girls in their summer clothes ”kom ihjehhn no tchejjer” och så vidare.  Han tar många gitarrsolon denna kväll och efter att ha kollat in ett antal gitarrister tillsammans med familjens unge rocker det senaste halvåret, imponeras jag av hur Springsteen lyckas uttrycka så mycket med ett så sparsmakat spel.

En mästare. Och låt ingen kvällstidningsmurvel med elefantjägarsjuka få dig att tro någonting annat. Jag har till och med den den andra Göteborgskonserten från 2003 på bootleg och den var INTE bättre.

Bruce Springsteen har alltid varit exakt såhär bra.

Categories: Bruce Springsteen | Etiketter: , , , ,

Extrakonserten är alltid bäst….

Springsteenbiljetterna till Ullevi nästa sommar är släppta. Föga förvånande sålde hela den första konserten ut på några minuter. Men skam den som ger sig. Jag hängde kvar i kön på Ticnet och plötsligt var jag ägare till 4 ståplatsplåtar till extrakonserten.

Det första jag såg av bossen var Hovet 1981 – extrakonserten. Därefter Ullevi – extrakonserten…å sådär har det hållit på, trots att jag stod/låg/komade/sov-mig igenom köandet till de första konserterna har jag aldrig lyckats få plåtar till den första konserten.  Till och med 2003 på Shea-Stadium i Queens måste gillas som en extrakonsert, eftersom det hållits tio ordinarie gig något tidigare på hösten. Men det gör ingenting, för extrakonserten är ALLTID bäst. Gå tillbaks i gamla presslägg och kolla, så får du se.

Categories: Bruce Springsteen

”Bossen” har gjort det – igen!

Kom under omständigheter som det inte är lämpligt att närmare måla upp i en blogg över Bruce Springsteens sprillans nya Magic redan för ett par veckor sedan och har sedan dess lirat den vinthund-på-kapplöpning många varv i den MP3 som föreställer en telefon och andra medier. Och idag kom den köpta skivan med posten. Den visar sig vara lika bra, men väsentligt bättre mixad än det jag fick i första steget.

Varudeklaration: jag snöade in på Springsteen hemma hos Stefan 1980. I Skultuna talade hela Springsteentemat direkt till oss. Kompisarnas pappor som gick till fabriken early in the morning when the factory whistle (Gränges Aluminium) blew. Badlands mellan Skultuna och Västerås, vars strip heter Ringvägen och det var där we shut them up and then we shut them down. Jag var bara femton, sexton bast; lätt att få igång identifikationerna i den åldern. Den låt som fick mig på kroken var Adam Raised a Cain, tack vare känslan i det grymma gitarrsolot. Bossen må kanske vara mindre flyhänt än Malmsteen och boysen, men det kompenserar han med känsla i bends:en. Sedan dess har jag sett en konsert på varje turne, med början på Hovet -81. Förutom Tom Joadhistorien på Cirkus. Jag var pappaledig med det som så småningom skulle bli en stöddig och snabbtänkt Metallhjälte och hade dessutom inte pengar att tjacka svartplåtar till för dom där tre-fyra pappen som krävdes. Jag har alla skivor och åtskilliga bootlegs. En nörd, a la Pabbe i Micke Norellserien, kort sagt.

Favoritplattan varierar. Men ”Teardrops on the city” är speciell, eftersom den härrör från den första konsert jag var på. Skall vi räkna upp favoritlåtar? Nä, du får kommentera här nedanför i stället, så har vi en diskussion – deal?

Magic är en bra, klassisk Springsteenplatta. Den levererar det gamla hederliga, kända soundet med tillräckligt några nya klangfärger. Precis som på The Rising, känner man instinktivt vilken roll varje låt kommer att spela när han väl kör den live. Men där Rising kändes väl najnilevvenfixerad bitvis, är Magic väsentligt mer onetwothreefo’ utan att för den skull bli oväsentlig. Texterna talar till mig och musiken känns mindre sökt än på The Rising. Varför jag jämför endast med just den? Att jämföra med den historiska produktionen är orättvist. Det går inte att förnya den, bara att uppdatera den. Därför blir sammanfattningen att Bossen har gjort det – igen. Men den senaste versionen har förutsättningar att göra den 10 december, till exempel, till en riktig fest. Vi ses där.

Categories: Bruce Springsteen

Blogga med WordPress.com.