Finansmarknaden

Femton år som författare….

direktoren_3D

Snart är det dags för födelsedagskalas! (Ja, för fan, är du en vän får du säkert en inbjudan inom någon vecka eller så. Och har du inte fått det, men ändå är en vän, så påminner du mig vänligt men bestämt om detta, ty jag är felbar.)

Det är snart femton år sedan jag debuterade med ”En gudabenådad bullshitter”. Konsekvenserna av denna debut är nästan inte möjliga att mäta, eftersom romanen blev startskottet för ett litet amatörhobbyförlag som så småningom, inte helt olikt en drakunge, växte sig stort och eldade upp hela min karriär i finansbranschen. Lika gott så, kanske.

Dessutom blev det några böcker till. I skrivande stund snackar vi om 24 titlar under eget namn och ytterligare tre under pseudonym eller täcket.

Jag ångrar inte en sekund. Att ge sig in som debuterande författare och debuterande förläggare samtidigt var naturligtvis lika dumdristigt som allting annat jag gör när jag har en stark instinkt. Men det gick faktiskt bra. Nästan osannolikt bra. Debuten sålde i olika upplagor 30 000 exemplar i första vändan. När jag sedan överlät rättigheterna till Piratförlaget som återutgav debuten och de följande i tre pockets under nya namn samtidigt som en fjärde roman om min första deckarhjälte, ekonomijournalisten Micke Norell, släpptes, sålde den ytterligare några tusental. Men det viktigaste var kanske inte försäljningssiffrorna i sig, utan att de slantar som vällde in räckte mer än väl för att fortsätta driva Kalla Kulor Förlag ett tag till. Böckerna som kom därefter gav i sin tur små överskott som hjälpte oss en bit på vägen och sådär har det fortsatt. Från En gudabenådad bullshitter till ungefär 20 titlar varje år med fyra anställda och en och en halv hund på förlaget.

Har jag lärt mig nåt? OM! Har jag ångrat något som jag nu skulle kunna göra mycket bättre? SJÄLVKLART. Kan andra aspirerande författare och förläggare lära sig något av resan? Troligen. Jag tänker att jag återkommer på olika sätt om lärdomarna under hösten. Jo, jag lovar redan en serie här på bloggen och i andra medier.

Hur firar man någonting sånt här, då? Jag kunde inte låta bli att återknyta till min förste romanhjälte – Micke Norell. Han har inte synts till sedan inblandningen i Kreugermorden (2009) så… att en hel del öl förmodligen hunnit rinna över bardiskarna sedan senast var en näraliggande slutsats. Och när jag såg mig omkring i den värld som är hans, insåg jag hur MYCKET det finns att skriva om, och hur irriterat han måste ha väntat på att få – som man säger nuförtiden – ”göra skillnad”.  Undertiteln? BULLSHITTER 2 (även om det är min sjätte roman om Micke, känns det här som tvåan på något vis. Återkomsten)

Därför tog det inte särskilt lång tid att bestämma ämne: Makt.

Vem har egentligen makt? Och på vilka grunder? Vad händer när två personer råkar i öppen maktstrid? Och vad händer när två andra personer råkar i en maktstrid som bara den ena personen känner till? Inte förrän mycket sent i den nya romanen framgår vem som är den egentliga makthavaren….

För att göra saker och ting litet skojigare ändå, lånade jag en form från mästarförfattaren John Dickson Carr, den så kallade ”slutna-rummet-historien” och sedan var det bara att börja plita. Fast man plitar inte länge. Man använder Scrivener. Namnet? Jo, jag lekte litet med John Dickson Carrs mest kända låstarummethistoria, ”Den ihålige mannen”. Inga likheter i övrigt.

Boken har premiär med stor födelsedagsmottagning i oktober. Men redan nu kan du faktiskt förhandsbeställa den mest skakande skildring av näringslivet som träffar bokhandelsdiskar (fysiska och virtuella) i år.

Det gör du nämligen här: 

På återhörande i ämnet.

 

 

 

 

Categories: Författande, författarliv, Författartips, förlagsbranschen, förlagsliv, Finansmarknaden, insiderskandal, Micke Norell, mordmotiv, Uncategorized

Jag är Arga Analytikern…

 

Sedan några veckor tillbaka samarbetar jag, http://lista.se och Affärsvärlden med konceptet ”Arga Analytikern”. Jag tror det behövs litet extra slängig journalistik av någon som varit ”därute” och sett hur spelet förs. Och varför inte göra det på ett litet nytt sätt: krönikor som till allt väsentligt skrivs i listform? Därav samarbetet med Lista.se

Hittills har det varit tre krönikor. Och nästa kommer på torsdag.

Du finner dem här

Categories: ekonomijournalistik, förlagsbranschen, Finansmarknaden | Etiketter:

Finansmarknadspoesi i tiden?

Man kan kommentera det som händer på finansmarknaden på många sätt och vis. Denna måndagsmorgon gör jag det i diktform. Verket, som är en del av en hittills väl gömd samling, uruppfördes på Kexhimlen Fredag den 13 mars 2009.

finansmarknad

Marknaden har alltid rätt

 

 

 

Kalla mig dåre, kalla mig sprätt

Du vet inte vad JAG har sett:

Vuxna män som leker roulette

– marknaden har alltid rätt

 

Marknaden har alltid rätt,

Utom när den är i kris

Sätter priset på pengar, på räntor och olja och inälvor på gris

Meddelas endast på detta sätt:

Marknaden har alltid rätt

 

En natt på Kebnekajses topp, i midnattssolens sken

En vis man jag sökte upp, så hög och klar och ren

Han spådde min framtid i en sällsam brygd, av renhorn och fjällripas lort

Sen sa han” Min son, det är en dygd, att betala med platinumkort

Jag har ställt livets alla frågor och svaret är ett:

Marknaden har alltid rätt”

 

Min farsa på sin dödsbädd med ansiktet täckt av svett

Min dotters första ord, den dag hon just fyllt ett

En Toulouse-Lautrec i sömnen, i famnen på en skön grisett

Herr Kreosot på krogen när han ätit sig sprickfärdigt mätt

– alla pekar de på en sanning som du inte undgår lätt

DU KAN FLY MEN INTE GÖMMA DIG

DU KAN SPY MEN INTE TÖMMA DIG

Som ett kroniskt utbrott av Tourette:

Marknaden har alltid rätt.

 

 

 

 

Gillar du den här bloggen? Rösta på Hans-Olov Öberg i författarbloggstävlingen!

Categories: Finansmarknaden

”den totala a-socialdemokratin”

(och vi tackar Galenskaparna/AfterShave för ordvitsen i rubriken. Har du inte sett ”Stinsen Brinner” – gör det!)

Alltnog. Detta skall handla om hur litet vi törs bry oss. Eller om stockholmarnas fullständiga diskretion.

Scenen är följande: en man i trettiofemårsåldern, skrikande välklädd a la Gordon Gekko, travar in på Operabaren i bästa lunchrusningen och beställer ett glas rött med nasal von obenstämma. Han lutar sig mot bardisken och tittar ut över vimlet. Någon minister sitter en meter ifrån honom. En tidigare socialdemokratiskt minister sitter någon meter från henne. Det är festligt, folkligt fullsatt fredagsmys på Operabaren. Man sitter där för att äta gott, förvisso, men också för att manifestera vem man är. Man är nämligen en sådan som lunchar på Operabaren. Schaberstinn, eller Viktig.

Mannen får ett mobilsamtal. Han kallar sig för ”Janne Gekko” och börjar först skrävla om hur han tog det lugnt med kokainet igår eftersom det var möte med en ”kunddjävel” nu på morgonen. Han talar med hög och klar röst. Oefterhärmligt dryg låter han dessutom, spränger in ett preciiiiiis här och ett ”gooood stuuuuuf” där på överdriven överklasswannabesvenska.

Därefter går samtalet över till det senaste inköpet. Han har tydligen köpt kostymen som bars av stjärnan i American Psycho – för skrattretande låga 800 000 kronor och ser fram emot att glida ut på Smådalarö i Posschen och glänsa i den kostymen.

Värre blir det när han rakt upp och ned erkänner att han gjort sig skyldig till insideraffärer, efter en läcka av ”Sebastian” i Sandhamn för några helger sedan. 40-50 mille på den affären, inte så djävla illa pinkat. Eller hur?

Men vi är inte färdiga med finansmannen. Han blir en smula agressiv när den han tydligen talar med beskyller honom för att finnas på kort, på Facebook, fullt i färd med att få en ung dams pubishår mellan tänderna. Inte vidare diskret. ”Nä, krascha min båt mot en klippa om jag gick ner på henne” närmast vrålar han.

Jo, allt det här är sant. Och nu kommer det värsta:

Han räknar ut hur han skall få bort de generande bilderna. Han råkar nämligen veta att den som lagt ut dessa missprydande muffdiverbilder på honom själv har lik i lasten. Han har – och beskrivningen, som alltjämt meddelas med hög och klar stämma, mitt på en fullsatt Operabar i fredagslunchandet, kännedom om att den skyldige ”satt på en hund, en tik” under en fest för några veckor sedan. Tiken var tydligen inte riktigt övertygad om det roliga i processen…

Bryr sig någon? Reagerar bartendern som står nära under hela konversationen. Reagerar ministern på att någon snackar kokain, insideraffärer, pubishår och tidelag EN METER IFRÅN HENNE?

Ingen. Reagerar.

Då händer någonting än mer märkligt. Den välklädde mannen tycks få en order från några jeansklädda killar som också stått nära honom i baren. Han börjar ta av sig kostymen….och fram träder…..EN STÅLMANNENDRÄKT!

Bryr någon sig? Reagerar Ministern?

Ingen. Reagerar.

Stålmannen tar kostymen över armen, och flyger ut genom dörren – brett leende. Han lämnar vinglaset nästan odrucket.

Jo. Alltsammans hände fredagen den 29 augusti vid tolvtiden på Operabaren. En svensexa, förstås, vilket näppeligen kan ha framgått. De två jeansklädda var kontrollanter och vittnen. Men oerhört diskreta…

Det var roligt att Janne vågade fullfölja sin uppgift. Han fick sina repliker upplästa i mobiltelefonen och fick alltså inte vägra att upprepa dem. Men den övergripande slutsatsen skrämmer: Man kan faktiskt göra vad som helst i Stockholm idag. Ingen kommer att bry sig.

Den fulländade a-socialdemokratin är här. Hur fan fick dom fast Cevianmannen?

Categories: Finansmarknaden

De nya Stureplansmjukisarna

Det är rapportsäsong på finansmarknaden. En synnerligen nervös aktiemarknad får nu svar på sina frågor om fjärde kvartalet och företagsledningarnas bästa prognoser för framtiden. Ingen kan bevisa att krisen är på gång, även om det fortfarande är högsta intellektuella mode att vara pessimistiskt optimistisk, eller någonting liknande. Alla måste ha krisberedskap, trots att vi inte ser några tecken till kris. Finansdirektören för den stora bankkoncernen som rapporterar idag erkänner att han upplever sig själv som litet naiv när han ser ”lätt positivt” på 2008.

Under dagens presentation av bankresultaten spanar jag in en ny trend. ”Jag känner någonstans att vi börjar få koll på kostnaderna i Baltikum” säger bankdirektören. ”Känner någonstans”? jag vill inte veta var.

Den briljante bankanalytikern, en av de killar som jag verkligen uppskattar på aktiemarknaden, är inte sen att hänga på. Och jag kan svära på att han inte är ironisk när han frågar finansdirektören:

– Det här med Private Equity, hur känner ni för det, going forward?

Mama Mia, finanspersoner tala tjenslår”. Kom ihåg var du läste om det först, född idag är en ny sort:  ”The touchy-feely capitalist” . Stureplansmjukisen har landat. ”Jag känner någonstans att aktiemarknaden, s’här skall typ upp. ”

Categories: ekonomijournalistik, Finansmarknaden

….och rättvisan har sin gång

Det händer så många hemska saker hela tiden att människosjälen – åtminstone min – villigt stänger av nyhetsflödet. Men så ser man någonting som det går lätt att relatera till och jag kastar mig villigt in i pöbeln och delar dess krav på offentlig stening.

Att Lollo äntligen får en chans i fotbollslandslaget är ännu ett tecken på rättvisa.

Toppningsdebatten går vidare. Jag anser fortfarande att både killar och tjejer skall ha rätt till fotboll på sin egen nivå. Oavsett om de är elitspelare eller snubbelfötter.

Och i morgon går börsen antingen ned eller upp.

Categories: Bajen, deckare, Finansmarknaden

Nämnde jag något om ett party?

Rubriksättare skall alltid dra på. Men såhär låter en författare när han talar på finansmarknadska.

Categories: ekonomijournalistik, Finansmarknaden

Och Jerusalem ligger ibland i Irak…

En jättefin lösning på konflikten i Mellanöstern: fusionera muslimer och judar. Och när ni ändå håller på – kasta in ett gäng vilsna mormoner också. Rör om. Smaka av med tårgas, cayenne, tabasco och molotov efter eget kynne. Skaka inte!

Låter det märkligt? I Göteborg förbereds enligt rykten just en sådan sammanslagning. Marknadstekniskt sett är det naturligtvis helt korrekt. Företagsekonomen i mig jublar, glatt tillfredställd över att den rationella människan än en gång har dum-spöat idrottsidioternas ideologiska suboptimering. Eller nåt sånt. Men i den här frågan, kan mina rötter på Handels inte hjälpa till. De får vackert gå under jorden till förmån för de som redan vuxit sig mycket djupare under Söderstadion.

Att slå samman tre rivaliserande idrottsklubbar är helt enkelt inte en fråga om att göra det bästa av ekonomin. Det handlar om en djup respektlöshet för alla de som varit stolta över klubbmärket. Ett förakt för den till religiositet gränsande kärleken till laget. Gärna hjärna, men först hjärta, skulle jag vilja påstå. Jag beklagar de Göteborgska olycksbröderna. Man förstår om de karvar hjärtat ur kroppen och skickar det i protest till kansliet. (detta är inte en uppmaning att göra detta, ej heller en rekommendation, eller något annat som kan leda till skadeståndsanspråk. På första tillslaget tar inget ansvar för eventuell självstympning till följd av läsande av denna blogg, oavsett anledningen)

Den nya klubben – tänk om dom döper missfostret till Gothia, det skulle väl motsvara, typ, FC Ersan i Stockholm – får säkert fans. Alltid finns det en kritisk massa ur den okritiska massan (rotlösa dumdjävlar, med andra ord) som – därtill förledda av synergifinansierad marknadsföring – drar på sig FC Judaströjan (oj, där blev det religiöst igen) när Roland Nilsson gal för tredje gången (och igen). Men den äkta känslan, den som lärarna på Handelshögskolan ännu inte kommit på ett sätt att fånga, den försvinner. Kalla det emotionellt kapital, eller vad ni vill. Men slösa inte bort det!

Categories: Finansmarknaden, Fotboll

Att rensa en garderob

Så var det dags igen.  Det låter ju inte som någon avancerad skattesmitning eller… omoraliskt beteende mot små barn. Det låter inte som insideraffärer (apropos dags igen…) eller ens – hua – nollning. Frågan är…är detta en rökridå? Har man kommit överens om en acceptabel skandal; något för tidningarna att kalasa på och sedan hoppeligen glömma?

För övrigt och i ett helt annat ämne – någonting för dig som har tröttnat på My LunarFaceCutAhead-vuxendagisen på nätet: Arsebook. Litet roligt.

Categories: Finansmarknaden, Fredrik Reinfeldt

Micke Norell och Zlatan – en otippad kombo?

Det är roligt med positiv uppmärksamhet.  Och än roligare blir det till exempel när den som tycker någonting – om en bok med mordgåtans ursprung i fotbollens värld – är både litterärt bevandrad och fotbollsintresserad.  Micke Norell-marathon, anyone else?

Categories: deckare, Författande, förlagsbranschen, Finansmarknaden, Fotboll, Hammarby, Micke Norell

Blogga med WordPress.com.