författarliv

Femton år som författare….

direktoren_3D

Snart är det dags för födelsedagskalas! (Ja, för fan, är du en vän får du säkert en inbjudan inom någon vecka eller så. Och har du inte fått det, men ändå är en vän, så påminner du mig vänligt men bestämt om detta, ty jag är felbar.)

Det är snart femton år sedan jag debuterade med ”En gudabenådad bullshitter”. Konsekvenserna av denna debut är nästan inte möjliga att mäta, eftersom romanen blev startskottet för ett litet amatörhobbyförlag som så småningom, inte helt olikt en drakunge, växte sig stort och eldade upp hela min karriär i finansbranschen. Lika gott så, kanske.

Dessutom blev det några böcker till. I skrivande stund snackar vi om 24 titlar under eget namn och ytterligare tre under pseudonym eller täcket.

Jag ångrar inte en sekund. Att ge sig in som debuterande författare och debuterande förläggare samtidigt var naturligtvis lika dumdristigt som allting annat jag gör när jag har en stark instinkt. Men det gick faktiskt bra. Nästan osannolikt bra. Debuten sålde i olika upplagor 30 000 exemplar i första vändan. När jag sedan överlät rättigheterna till Piratförlaget som återutgav debuten och de följande i tre pockets under nya namn samtidigt som en fjärde roman om min första deckarhjälte, ekonomijournalisten Micke Norell, släpptes, sålde den ytterligare några tusental. Men det viktigaste var kanske inte försäljningssiffrorna i sig, utan att de slantar som vällde in räckte mer än väl för att fortsätta driva Kalla Kulor Förlag ett tag till. Böckerna som kom därefter gav i sin tur små överskott som hjälpte oss en bit på vägen och sådär har det fortsatt. Från En gudabenådad bullshitter till ungefär 20 titlar varje år med fyra anställda och en och en halv hund på förlaget.

Har jag lärt mig nåt? OM! Har jag ångrat något som jag nu skulle kunna göra mycket bättre? SJÄLVKLART. Kan andra aspirerande författare och förläggare lära sig något av resan? Troligen. Jag tänker att jag återkommer på olika sätt om lärdomarna under hösten. Jo, jag lovar redan en serie här på bloggen och i andra medier.

Hur firar man någonting sånt här, då? Jag kunde inte låta bli att återknyta till min förste romanhjälte – Micke Norell. Han har inte synts till sedan inblandningen i Kreugermorden (2009) så… att en hel del öl förmodligen hunnit rinna över bardiskarna sedan senast var en näraliggande slutsats. Och när jag såg mig omkring i den värld som är hans, insåg jag hur MYCKET det finns att skriva om, och hur irriterat han måste ha väntat på att få – som man säger nuförtiden – ”göra skillnad”.  Undertiteln? BULLSHITTER 2 (även om det är min sjätte roman om Micke, känns det här som tvåan på något vis. Återkomsten)

Därför tog det inte särskilt lång tid att bestämma ämne: Makt.

Vem har egentligen makt? Och på vilka grunder? Vad händer när två personer råkar i öppen maktstrid? Och vad händer när två andra personer råkar i en maktstrid som bara den ena personen känner till? Inte förrän mycket sent i den nya romanen framgår vem som är den egentliga makthavaren….

För att göra saker och ting litet skojigare ändå, lånade jag en form från mästarförfattaren John Dickson Carr, den så kallade ”slutna-rummet-historien” och sedan var det bara att börja plita. Fast man plitar inte länge. Man använder Scrivener. Namnet? Jo, jag lekte litet med John Dickson Carrs mest kända låstarummethistoria, ”Den ihålige mannen”. Inga likheter i övrigt.

Boken har premiär med stor födelsedagsmottagning i oktober. Men redan nu kan du faktiskt förhandsbeställa den mest skakande skildring av näringslivet som träffar bokhandelsdiskar (fysiska och virtuella) i år.

Det gör du nämligen här: 

På återhörande i ämnet.

 

 

 

 

Annonser
Categories: Författande, författarliv, Författartips, förlagsbranschen, förlagsliv, Finansmarknaden, insiderskandal, Micke Norell, mordmotiv, Uncategorized

Bokmässebesök av ett yngre mig…

Av en ren slump, råkade jag hitta ett inlägg som skrevs i augusti 2007 som ett försök till putslustig framtidsvision. ”Välkommen till bokmässan 2017” döpte jag det till. En rätt ball grej, eftersom jag helt glömt bort mina slutsatser från den tiden. Vad säger du? Jag kan tycka att den nio år yngre modellen av Hans-Olov hade ett par grejor klart för sig, även om förändringen inte gått i den takt som gamla (dvs unga) jag trodde. För övrigt måste man nog slå sig själv på fingrarna och återkomma med en ny tioårsvision. 

Men såhär skrev i alla fall han som var jag på den tid det också begav sig: 

 

Bara en månad kvar! I slutet av september är det dags för hela litteratursvängens stora personalfest i Göteborg. Fyra-fem dagar och nätter av oavbrutet mingel och kontaktsökande. Julafton för boknördar och festprissar i alla mentala åldrar! Mässan utvecklas hela tiden, trots att den egentligen inte kan bli så mycket bättre. Men den måste ju spegla branschen. På Första Tillslaget presenterar därför en exklusiv titt på utvecklingen under kommande tio år.

 

Bokmässan 2017 är så mycket mer än bara mässan på plats. Väsentligt fler än de som tagit sig till Göteborg följer hela spektaklet inklusive boksigneringar, mutmiddagar, brottningsmatcher i baren på Park Aveny och fylleknull via de webbkameror – till förvillelse lika pannlampor – som bärs av många framåt författare och vilkas upplevelser streamas i realtid till den intryckstörstande allmänheten. Flera av de mest spektakulära strömmarna sammanfattas dessutom löpande av spökskrivare och ges ut under mässans sista dag som books on demand.

Samt på DVD. Mässan avhålls i två hallar: AdLibrishallen (det som tidigare kallades för ”Mässan”) och Scandinavium. 

Det senare är platsen där man kan se de stora elefanterna uppträda. Seminarieverksamheten växte helt enkelt ur de gamla lokalerna när intresset för de stora författarna vände uppåt ytterligare. Därför håller topp-tio författarna inte längre seminarier; de ”giggar” och tjänar i princip mer pengar på sådana föreställningar – inklusive T-shirts, halsdukar, bokpåsar, affischer och annan merchandise – än på sin bokförsäljning. 

I AdLibrishallen har mycket hänt. Namnet, till att börja med: sedan AdLibris köpte samtliga fristående bokhandelskedjor samt en stor del av forntidens ”skivaffärer” och förvandlade dem till distributionsenheter för nätförsäljningen av böcker i alla dess former (inklusive Live-DVD’s från författargiggen) har man även tagit över sponsorskapet för hela den fysiska mässan.

Mässan har ju alltid haft drag av gladiatoruppträdande men nu har den upplevelsen förstärkts, bland annat därför att förlagsbranschen hårdnat. De stora förlagen har blivit större. Och de små förlagen har blivit riktigt pyttesmå. Minst är det snabbkrympande ”Silverfisk” förlag, vars utgivning fokuserar på kvalsterfrågor. Och mindre blir det.

”De fyra stora” har var sin rejält tilltagen del av mässutrymmet.  Piratförlaget har fortfarande de största och bäst säljande författarna och lever högt på det. Bonnier äger ju det mesta av det som tidigare kallades för förlagsbranschen och klarar sig därför väl ekonomiskt trots att Ernst Brunner och Björn Ranelid alltjämt tillåts ge ut sina allt mer högkvalitativa böcker…i allt mindre upplagor. ICA/Statoil-TV4-Aftonbladsförlaget marknadsför sina hitförfattare via dagliga gratispockets som marknadsförs via den egna tevekanalen och i de egna butikerna.

Telia Förlag har den digitala bokmarknaden i ett järngrepp och strömmar både ljudböcker och eböcker till det nordiska folkets KC’s  (kommunikationscentraler – en gång kända som ”telefoner” respektive ”läsplattor”). 

Bredvid jättarna ligger något dussin produktionsförlag – verksamheter som lever på att skapa idéer till debatt-, citat- humor- och allmänna pruttböcker som sedan trycks och lanseras av förlagsjättarna. Vid sidan om dessa jättar finns ett knappt tusental småförlag som representeras av cirka femhundra eldsjälar – de flesta driver således flera egna förlag för att dryga ut sin pension i det allt hårdare samhällsklimatet. Småförlagen säljer inte bara böcker: även messmör från den egna gården, hembakta bullar, marmelad och halsband gjorda av utryckta förläggarnaglar samt slitet förläggarhår finns att tillgå. Som om någon brydde sig.

I den gigantiska boxningsringen mitt på det omfångsrika golvet i AdLibrishallen myllrar författarna i en oschysst kamp om att ta sig ut till den första ytterkretsen – agentagenterna. När en författare oskadliggjort minst femtio motståndare – så stor anses överetableringen vara detta år – får vederbörande rätt att liera sig med en agentagent – en stor och kraftfull man som i kamp med ytterligare ett tjog agentagenter – så stor anses överetableringen vara detta år – slåss om att få pitcha sina författare hos agenterna. Agenterna går efter ytterligare en kamp på liv och död mot ett tjog andra agenter vidare till pitchar hos produktionsförlagen och sådär håller det på. Det ständiga kampmomentet leder till att även begravningsbyråerna – den ledande Göteborgsbyrån heter ”Mord på Ord” och startas redan 2012 – lever gott på drömmen om det gyllene författarskapet.

Men för de som överlever eller bara tar det lugnt i konkurrensen väntar en fest utan dess like – hela Göteborgs Centrum är ombyggt till mingel och mässkvalificeringsområde i ett samarbete mellan Gothia Cup och Göteborgs Krogägare.

 

Var jag tänker vara som författare och som delägare i Kalla Kulor detta år? DET tänker jag inte avslöja i förväg. Men vi ses där. Och jag bjuder på en bira.

 

Categories: bokmässa, författarliv, förlagsliv, Uncategorized

Livets märkliga cirkel: en boks tillkomst

Det slog mig häromdagen hur allting egentligen hänger samman, i alla fall vissa aspekter av ”allting”.

Såhär, alltså: under en signering av ”Köttbullsboken” i Västerås för något år sedan träffade jag på min gamle klasskompis från lågstadiet, Pelle som kallades för ”Pelé” eftersom han var så grym på fotboll. Det visade sig att han är kvar i Skultuna där vi bägge växte upp och att han – förstås – lirat i A-laget, varit ordförande och tränare i klubben. Han hade sett att jag är en av de som engagerat sig för att ragga kapital till Hammarby Fotboll och undrade litet skämtsamt om jag inte kunde tänka mig att ”dra in några miljoner” åt Skultuna IS också.

Sig-lik_prel_3D

Skultuna IS. Moderklubben, den där alla de fotbollsduktiga killarna lirade. Jag tror inte att mamma och pappa var så intresserade av att jag skulle spela organiserad fotboll. Man kunde ju skada piano-fiolfingrarna om man blev nermejad.

Nermejad? Jag som var tuffaste vänsterbacken i världshistorien?! Jo, jag lirade fotboll som liten ändå. Vi hade ett kvarterslag som vi kallade HHS efter grundarnas initialer. Och jag var då som nu killen med låg tyngdpunkt och hög smärttröskel som sopade rent på hemmahalvan, medan framförallt S:et i laget gjorde mål på mina kontringsgenomstickare.

Men i alla fall: Snabb framåtspolning till våren 2000. Jag är farsa till en tjej som dansar som en liten, kvinnlig dervish och en liten grabb som just börjar komma upp i aktivitetsåldern. Och det kommer utan tvekan från mitt håll: ”Grabben ska börja i Bajen”.

Genom hela mitt liv när män samlas har vi gjort upp om hackordningen genom att lira boll. Det har gällt både högstadium, nya kompisgäng, gymnasiet, lumpen, Handelshögskolan (!) och sedan i arbetslivets olika gruppsportsforum.

Min tanke den där hösten 2000 var ju bara genomgripande god – att grabben skulle få det litet lättare än jag i de där hackordningssituationerna. Inte för att jag har klarat mig illa, precis, men eftersom jag själv kände en saknad efter att ha spelat i ett ”riktigt” lag. Vi föräldrar är väl sådana. Ungarna ska ha allt som vi saknade, allt det vi fick och litet till.

Sagt och gjort, man kvistade iväg till Kanalplan och mötte den legendariske Domingo i Gula Villan. Och saken var på bajares vis biff. Lilleman blev den tuffaste backen i årskullen, efter att inledningsvis ha blivit överkörd ett par gånger och med tårarna sprutande bestämt sig för att i fortsättningen stå på benen. VIlket måste man säga även rent objektivt blev en av hans största tillgångar framöver. Jag minns särskilt hur han trashtalkade ned (vi snackar om en seriöst illvillig och samtidigt spirituell back i sjuårsåldern här)  en motståndaranfallare, en av de taniga bolltrollarna som klarar sig så fint i knatteåldern tills den lille motståndaren gav sig på en illa genomtänkt attack. Resultat: motståndardribblern försökte verkligen tackla omkull min grabb men träffade bara urberg och välte mitt i attacken, vilt gråtande.  Motståndarkillen bars av planen, vår bänk stämde upp hyllningssången ”Akta er för bajen, ja ni ska akta er för bajen” och jag kände ”mission completed”. På fotbollsfarsors vis.

Vi stannade i ytterligare sex år i Hammarby och under tiden fick jag mängder av goda vänner, hittade en djupare mening med fotbollen och … på den vägen är det. Tolv år som krönikör för Hammarby Fotbolls hemsida, förläggare av åtskilliga intressanta bajenböcker, ordförande i klubbens riskkapitalbolag och framförallt ytterst lycklig över all den glädje jag får av fotbollsfamiljen.

Och varför? Jo. På grund av att Skultuna IS fanns och inspirerade när jag var liten, förstås. En stor del av saker som är roliga i mitt liv idag, är kopplade till Hammarby på ett vis som aldrig skulle ha hänt om inte Skultuna IS varit. Livets märkliga cirkel, som sagt. Nästan lika konstigt som att köttbullarna som Karl XII införde i Sverige numera är en kassakossa för det verkliga svenska erövringståget i världen – IKEA.

Så när Pelé hade förklarat läget litet mer ingående, begrep jag att miljonbehovet nog var en smula överdrivet när det gäller en division fyraklubb (grattis till uppflyttningen, Skultuna!) men att ett bokprojekt till förmån för klubben faktiskt skulle göra skillnad. På riktigt.

Sagt och gjort igen. VI har nu kommit överens om att halva överskottet – författarens vinstandel, om man så vill – från min kommande deckare ska tillfalla Skultuna IS.

Romanen – ”Även som död sig lik” utspelar sig naturligtvis i Skultuna, i nutid och i dåtid med en återträff som bärande tema. Den blir samtidigt en hyllning till de första deckarformat jag lärde mig älska. Titeln påminner om Vic Sunesson som jag slukade i högstadiet och omfångsmässigt gör jag en Jo Nesbö och drar ned på tjockleken för att höja tempot litet som det var i de allra bästa kioskdeckarna som jag också älskade som tonåring. Nostalgi i kubik alltså.

Som detta skrivs har jag bara sista genomgången med min redaktör kvar innan det är dags att gå till layout och tryck och det känns ärligt talat genuint bra, alltsammans. Dessutom hoppas jag för Skultuna IS skull att boken säljer så det knakar. Den släpps i mitten av november – men den går att förhandsboka redan nu. Gör det och stöd en klubb som du kanske aldrig hört talas om förut men som du kommer att älska när du lär känna den.

”You can take a man out of Skultuna, butcha cain’t take Skultuna out of a man” 

Och såhär gick det på releasen! 

 

Categories: författarliv | Etiketter:

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.