Infall

De digitala motorvägarnas rondellhundar

Det läggs ned otroligt mycket energi på att synas och nätverka i den virtuella världen just nu. På första tillslaget och dess kompisar i bloggosfären är naturligtvis ett gott exempel på detta. Men det man talar mest om är Facebook, eftersom, såvitt jag kan bedöma, hela mediesverige befinner sig i den miljön. Det är litet svårare att vara hipp i MySpace, eftersom det nästan bygger på att du har musik eller andra konstnärligheter på gång. Bland mina ekonomkompisar är det LinkedIn som gäller, (professionellt, städat och intressant som det virtuella CV-paket det är) och de ambitiösa utåtriktade yngre medelålders med fria yrken hittar man många på Shortcut.

Den här utvecklingen äger rum samtidigt som omvärldens ungar har graderat upp sig från Habbo Hotell, via Lunarstorm till Playahead…och i några fall även där till Facebook.  Eller World of Warcraft, för den som vill fantisera litet mer och ha en ballare avatar än ett snyggt fotografi.

Bland det roligare/nyttigare/mer intressanta som man hittar i de här miljöerna är förstås intressegrupperna. Musikälskare samlas i sina subgrupperingar, Bokälskare, Författarwannabees, Bajare…alla hittar vi våra själsfränder, precis som det skall vara på nätet. Och så långt tycker jag att det är kul. Men…i mina ögon överskrids en nätverksnätverksnätverkandegräns när det dyker upp intressegrupper vars ”verksamhet” går ut på att diskutera livet i andra nätverk. Jag noterar att man på Shortcut bildat ”Facebookare på Shortcut” och nästan samtidigt bildar ”Shortcutare på Facebook” på den andra sajten. Där någonstans tycker jag att nätverkandet har tagit sig till en onödig metanivå. Och vill du diskutera det, får du vackert joina min intressegrupp ”LinkedIn-anslutna Floggare i Bloggosfären på både Shortcut och Facebook”. Vi kommunicerar via baksidan av mellanmjölkspaketen. I kodskrift.

Annonser
Categories: Facebook, Infall

Har DU telefonDAMP?

Visst är det irriterande med folk som kommer sättande mitt i ett samtal mellan till exempel två vuxna människor och bara tar över; bara kräver ALL uppmärksamhet och förutsätter att det tidigare samtalet skall brytas? När det gäller barn kan man ju på något vis dra sitt strå till stacken och lugnt och sansat förklara att man får vänta på sin tur. Men om det är en vuxen?

Ändå känner jag alltför många som släpper precis allting som de har för händer om telefonen ringer. Inklusive det samtal som kanske redan var på gång. ”Vänta jag måste bara ta det här”, liksom.

Kanske beror det på min uppväxt i en liten håla utanför den något större hålan Västerås. Man blir kanske mer gammeldags därute i buskarna? Men jag blir riktigt genuint trött på telefon-DAMP-människorna. Den som ringer får väl också vänta på sin tur? Mobiltelefoner gör det hela ännu mer parodiskt. En dag är jag på väg ner för Kungsgatan – och jag har skitbråttom, just den här gången – när jag möter den avlägsne bekante. Av ren artighet stannar jag och byter några ord. Och så ringer hans telefon. OJ! säger han och får det där fåraktiga dum-uttrycket i nyllet. Han bara: ”maskinen ringer, jag är dess slav, måste göra den glad”-svarar.

Hmm. Vi var mitt i någonting och nu kan jag bara välja på att vänta på en annan diskussion…som verkar dra ut på tiden…. eller att vara lika osmidig själv och dra vidare. Så jag säger ”vi ses” och hastar vidare. Hoppeligen mot mer meningsfulla bekantskaper.

Om du och jag står och snackar på stan och min telefon ringer, skall det mycket till för att jag skall avbryta samtalet. Ser jag i displayen att det är något av barnen som ringer, kanske jag ber dig om lov. Kanske har jag något annat skäl att också fråga om det är okej att jag svarar. Men… noncha just Dig bara för att en telefon som är mindre intelligent än …till och med…en allsvensk linjedomare pockar på min uppmärksamhet? Näru.

Categories: Finansmarknaden, Infall

Inför obligatorisk motion i näringslivet också

Ett antal idrottsprofiler går idag ut och propagerar för daglig idrott i skolan. Det tas upp även i DN. Knattetränaren, föräldern och motionsfetischisten i mig håller sååå med. Men jag skulle faktiskt vilja gå ett steg till: varför inte se till så att även resten av befolkningen får möjligheter till daglig idrott? Jo, jag hajar: det är krångligt att åstadkomma och det finns naturligtvis mängder av liberala invändningar.

Men ändå. Vi lever i ett land där politiker kan komma på tanken att kritisera privata företagares val av styrelsemedlemmar ur ett genusperspektiv och sätta sig över pappans och mammans rätt att själva förhandla fram en lämplig balans på föräldraledigheten (innan du tror att jag menar att pappan ”inte behöver vara ledig lika mycket som mamman” vill jag bara berätta att jag var ledig mer än min fru. Med bägge ungarna) . Varför skulle vi inte kunna kvotera fram en daglig motionstimme (eller…ljuva tanke: två)? Sänk skatten, gör vad tusan som helst för alla som kan visa (se där ett nytt och roligare uppdrag för Försäkringskassan) att de motionerat regelbundet det senaste året.

Om systrarna Kallur med flera får som de vill kommer den framväxande generationen ändå att kräva den rätten….

Categories: Infall

Ring och minusrösta!

Skönt att få göra sin röst hörd till det facila priset av 5:70 per samtal under Talang 2007 och melodifestivalen. Men jag kräver fortfarande möjlighet till minusröster för psykiskt lidande. Kvinnan från Norge sjöng falskt! Hit med 3*5:70 bagis för det. Tjockisen från Ukraina? 4*5:70 kronor, minst! Luuks kommentarer? Ytterligare någon tia. Jag är beredd att låta pengarna vara innestående för att satsas på bra grejor. Men varför finns det bara plusröster?

Läser just nu:

Brookmyre ”A tale etched in blood and black pencil”  – briljant!  

Magdalen Nabb: ”The Innocent” – litet (för ?) småtrevlig

Jim Kelly: ”Den förlorade sonen” – och plötsligt förstår jag varför de väna och smarta damerna på www.bokhora.se inte gillar skurkpresenspartier.

Categories: deckare, Författande, Finansmarknaden, Infall, litteratur, melodifestival, Musik

Vänner och signerade exemplar

– Tjena, hörde att du släpper en ny bok i nästa vecka? säger den halvavlägsna bekantingen när vi krockar på Stureplan.

– Stämmer, skitspännande, säger jag. (Jag skulle kunna ta en kvart av den tid som ingen av oss har för att förklara exakt hur upphetsad jag är, men inser att det är mer information än den här killen behöver. )

– Hördu, jag skulle kunna tänka mig ett fringisexemplar, signerat förstås, säger vännen nu och ler för att jag verkligen skall förstå vilken ynnest jag beviljas. Och sedan kommer det: inte för att jag läser så mycket deckare…

Skulle du verkligen det? frågar jag, men märker  – sånt går fort numera – att den ironi som fortfarande plaskar mot mitt gomsegel har sköljt över honom och förbi. Utan att lämna några spår.

– Ja då, ler han. Alltjämt i drygt godmodig ”jag beviljar dig mitt intresse”-inställning-  

– Kul, vi hörs! säger jag och hastar vidare med en onödig förklarande blick mot manchetten. (Yeah, right…Jag som inte ens bär något armandsur denna casual friday. )

 Ja, jösses. ”Har du blivit rörmokare? Fan, jag skulle kunna tänka mig att du får komma hem till mig och rensa muggen nån fredagkväll. Gratis. Jag förstååår ju hur stolt du är över att kunna beröra människor med dina verk, det går ju litet utanför den rent monetära tillfredställelsen, eller hur?”

En tidigare kollega, vi kan kalla henne Peppiga Bettan, gav mig tidigt i förlags- och författarkarriären balls att hävda att riktiga vänner agerar precis tvärtom. ”I våra kretsar, när någon gör något kreativt så hänger vi alltid först i kön vid vernissagen eller vad det nu är och liksom bara strömmar in och köper grejor, så att alla andra hajar vad djävla bra det är”, sa hon.  En skön vändning, typiskt Bettan.

Så nu är det sagt. Och om du missade andemeningen, så är den: ”Om du är min vän – be inte om ett signerat gratisexemplar – köp fem, läs ett och ge bort resten med dina varmaste rekommendationer. ”  Positiv energi kan inte förintas, den omvandlas bara till ny och bättre positiv energi. What goes around, comes around som dom säger i Klöver Kungar.

Och på tal om Gowsa Kamza: Idag är en fader stolt över att generna går i arv. Snart femton år efter att hon sett dagens ljus för första gången debuterar dotterstyget som krönikör (no less!) på Hammarby Fotbolls Hemsida! Om jag skrivit hälften så bra i samma ålder….

Categories: deckare, Författande, Finansmarknaden, Infall

Carl-Henric Svanberg borde ha varit pappaledig

Ericssons VD verkar vara en riktigt hygglig prick; han gjorde ett gott intryck på den tiden jag var ekonomijournalist och intervjuade honom om låsbolaget Assa i allafall.

Men nu tycks firman hans ha stött på problem. Aktieägarna röstade inte igenom det optionsprogram till personalen som bolagsledningen och andra tänkt ut. På olika håll i ekonomipressen har det spekulerats kring skälen till att ägarna inte tycker samma sak som tjänstemän och deras rådgivare och systemfel har antytts.

Systemfel, ja. Grejen är ju följande: aktiemarknaden beter sig som en tolvåring. Alla som studerat bägge fenomen grundligt känner till det. Men vi är inte så många. Och vi som hunnit med det har per definition inte siktat på att befinna oss i de rum där styrelser rör samman kapitalmarknadsköttgrytor.

Precis som tolvåringar i gemen, har aktiemarknaden ett mycket vagt grepp om moral och empati. Precis som tolvåringar, vill aktiemarknaden ha full suveränitet över liv, död och andra viktigare frågor, trots att den inte riktigt har mognaden för det. Aktiemarknaden svarar inte tydligt på frågor, men på dess reaktioner förstår du om du är på väg upp eller ned. Precis som med tolvåringar, således. Aktiemarknaden beter sig ofta prepubertalt, känslomässigt och rusar än hit, än dit därför att… ”ja om du inte hajjar det, så hajjar du inte, hajjar du? ”. Om reglerna är tydliga nog, följer tolvåringen dem. Så ock aktiemarknaden. Men om det finns möjligheter för vantolkningar…”nja…alltså, jag skulle komma hem före middag, men jag tänkte…att jag inte var så hungrig och skulle äta litet sent…typ” så vantolkar man reglerna. Självklart! Och aktiemarknaden tror att den alltid har rätt.

Om fler i Ericssonledningen hade varit föräldralediga, hade de naturligtvis sett det här mönstret. Och då hade problemet med den vanartiga aktiemarknaden inte uppstått. Sug på den, Bengt Westerberg – ett superkapitalistiskt argument för att dela upp föräldraledigheten!

Categories: Finansmarknaden, Infall

Förgifta chefen, kanske?

Ah! Denna vardagskreativitet….   och sedan frågar dom varifrån deckarförfattare får sina idéer?

Categories: Författande, Finansmarknaden, Infall, Uncategorized

och påskens mest sannolika mordoffer är……

Traditionen med Påskdeckare växer sig allt starkare. Min förläggare Piratförlaget lanserar Helene Turstens (utmärkta) senaste epos som Påskdeckare (www.piratforlaget.se) , hemma på Södermalm har det varit påskdeckardagar på Söderhallen och själv har jag fått äran att delta i en påskdeckarnovelltävling (http://ordenrunt.blogspot.com/) .

Tänkte därför som deckarförfattare ta mitt ansvar och hålla ögonen extra öppna för mordintriger under påskfirandet hos svärföräldrarna i Trollhättan. Och med huvuddelen av påsken bakom oss, vad hittar vi som främsta intrig? Riskerna för Norénska bekännelser har som vanligt varit låg. Inga släktsammandrabbningar här, inte, när man som jag är välsignad med genomtrevlig svärfar och svåger (jo, visst är även svägerskan och svärmor trevliga, men det är ju oftast männen som står för våldsverkandet…).

Men på lördagkvällen står det plötsligt klart:

Låg mig formulera det såhär. Efter att vi genomlidit, plågats igenom, ”Världens Humorgala”  var det nog ingen i sällskapet som hade någonting emot att vi i nästa avsnitt av Äntligen Hemma hittar svärmors(mar)drömmen Martin Timell – bit för bit, om ni förstår vad jag menar – i någon av hans jämmerliga omtapetserade byråer av wellpapp, snajdigt insnickrade under en trappa som just konstruerats med sex drickabackar, litet plastic padding och några liter färg.

Jag menar: maken till skenhelig, tjatig programledare får vi leta efter. En gång i tiden var han ju rolig. Kanske kan han återvända till rötterna? Men för lördagens prestation…. påskmordintrigspanarna såg senast gärningsmannen springa från TV4-huset med hans ryggrad som pannband och hans vädjande, trötta hundögon uppträdda på ett snöre runt halsen. Remember where you read it first, folks!

Categories: Författande, Infall

Fyra skäl att köpa ”Casino Royale” på DVD

1. Författaren Hans-Olov gillar två teman : terroruppbackade blankningsaffärer (sånt gör ju även slusken i min roman ”Döden går på lustgas” ) och poker – vilket ju är temat i min senaste bok (www.kloverkungar.com ).

2. Deckarkursläraren Hans-Olov, nyss hemkommen från en fantastiskt givande lärarvistelse i Venedig älskar slutscenerna i staden. (konfunderad? se  www.rolfner.se – Monica har energi nog att lägga upp några snygga bilder och kommentarer från skrivarlägret)

3. Finansanalytikern Hans-Olov älskar Le Chiffres första one-liner:

– Do you believe in God, mr Le Chiffre?

– I believe in reasonable rates of return.

Smaka på’t! Den skall jag ha med på min nästa skrivkurs som ett exempel på just oneliner-gestaltning.

4. Bondhjältinnan påminner om min sons skolmentor.  

Categories: Författande, Finansmarknaden, Infall

Det är ju faktiskt det här jag menar!

Jag sitter och slösurfar i väntan på att familjens entusiastiske grungerockare skall komma i säng och funderar på om det skrivits något i dag som kan exemplifiera vad den här bloggen står för. Och då faller mina ögon på den här artikeln:

http://di.se/Index/Nyheter/2006/11/21/211230.htm?src=xlink

Bättre kan det inte sägas. Kamprad är större än kyrkan. Tankarna går till alla de högmässor man tvingades sjunga under som gosskörssångare i mellanstadiet. Var det verkligen såhär det lät?

Vi tro på allsmäktig Ingvar Kamprad, de himmelska möblernas skapare. Vi tro ock på Billy, hans enfödde son vår herre, vilken är designad av underbetalda möbelentusiaster, tillverkad i tjeckien, därifrån igenkommande att härbärgera levande och döda…”

 Fan vet, höll jag på att skriva. Och då slår det mig att en av mina gamla klasskompisar från den tiden numera är åklagare i ett mål som rör en nekrofil i en västmanländsk kyrka. Och då är kanske Kamprads relativa attraktion ändå förklarad på något vis. Ja eller hur?

Categories: Finansmarknaden, Infall

Blogga med WordPress.com.