jazz

En glad jazznyhet….tills vidare

Jazzfestivalen är ”räddad”.  Återstår att se vad det innebär, vilka ambitioner de nya ägarna har och med vilken kraft de förmår genomföra dem.  Som på senare år jazzfestivalsvägrare vill jag helst se en genomtänkt, välplanerad återgång till jazzprogrammering, där artisterna planeras in i tid, presenteras för publiken tidigt på året och där mat och annat får något av den lagom planerade spontaniteten över sig igen. Om det inte går att genomföra med de stora internationella artistnamnen – fine! Kör då med en slimmad budget för de som verkligen vill höra svenskt.  Men 1) ge mig inte ett år till med Van Morrison 2) ge mig inte ett taskigt grillspett med en vitlöksdressing som även kan tolkas som ”ett rop på hjälp” för 80 bagis. 3) tänk inte ens ”Lars-Kristerz”. Eller Robyn. Eller Bo Kass……..pers.

Ge mig Peppes Jambalaya ur Faschingwoken och Bosse Broberg på scenen. Ge mig möjlighet att ha matsäck och vinsäck om jag känner för det. Och anpassa kostnaderna efter det…Ge mig, kort sagt: jazzfestival igen.

/En som levt på hoppet förut.

Categories: jazz

Vem skall nu göra ”Anna Christoffersson” ?

image_723.jpg

Jag älskade, älskar fortfarande, hennes debutplatta. Och när hon giggade med storband på Fasching (i HQ Banks regi, bara en sån sak!) var hon rentav magnifik. Jazzens framtidshopp, en sångerska med fler nyanser och övertoner i sin röst än man normalt hittar i en 18-årig Caol Ila, väcker verkligen intresse.  Igår var det release på Berns för den nya plattan. Och hon har, vilket inte förvånar (man måste ju käka också) tagit ett steg vidare. Från jazzhopp till Singer-Soul-writer. Det vi hör på Berns är djävelusiskt skönt, Angie Stone mycket bättre än Angie Stone. Min enda invändning,  ur djupen av de jazzegoistiska gömslena i min mörka själ är: om Anna nu gör Angie bättre än Angie – vem skall i fortsättningen göra Anna?

Säger inte ett ljud om plattan. Än. Måste njuta klart först.

Categories: jazz | Etiketter: , ,

Man ur huse för DTK!

Kamraterna i Dan Tillberg Kvartett lirar fet tenorjazz på Söder i nästa vecka.  Det är klart att du skall gå. Hör av dig, så går vi tillsammans. Nedan följer självaste Dans egen presentation. Och för dig som inte känner kvartetten – Dan har ingenting med popsnöret med samma namn att göra.

 Kära vänner!
 
Dan Tillberg Kvartett spelar på Underbara Bar den 4 december detta nådens år 2007. Ett fantastiskt trevligt ställe faktiskt!
 
Se vidare
http://www.tillberg.org/dtk
 
Det är fritt inträde som alltid på Underbara Bar:s tisdag-jazz-kvällar. Helt idealiskt som ”after work” – stället har massvis med själ och plats. Och en fin bar…och bra käk till överkomliga priser dessutom. Hur bra kan det egentligen bli?
 
Hoppas vi ses där. Din närvaro skulle hedra mig!
 
Vänligen
/D

Categories: jazz, Södermalm

Hylla den som hyllas bör

Tidningarna fylls av sådant som vi förutsätts uppfatta som väsentligheter. Försvarspolitiska sammanbrott, nätporrberoende, och en bisarr historia om hur en författare åker dit för ett mord som han beskrivit i en roman. Jag sörjer också Pavarotti; hans död är sorglig och överskuggar det mesta som sker idag.

Men: varför har vi egentligen ett försvar? finns det andra sätt att kanalisera känslor på än genom nätutlösning och mord? Vilka kvaliteter är det som får oss att omedelbart sakna den i alla dimensioner store tenoren?

Försvaret är en del av det system som skall försvara oss – vilka vi nu är för stunden – och vår kultur -hur vi nu vill ha den för stunden – för att vi i lugn och ro skall få ta oss igenom detta jordestadium. Och det för oss in på väsentligheter.

Dagens jubilar: 70 år unge Bosse Broberg – en LEVANDE legend och i mina öron minst lika stor som den nu avlidne tenoren (subjektiviteten är sanningen, glöm aldrig det) . Bosse Broberg är mannen som av alla därute mest gör svensk jazz värd att lyssna på. Bosse Broberg personifierar den ödmjuke ultrakreatören, han som inte är ”för fin” för något sällskap, som även lyssnar på ”de toner solisten INTE väljer”. Hans kännetecken – oavsett om uttrycksvägen är storbandsarrangemanget, den softa konversationens eller den adrenalinstinna alfahannetrumpetens bluesspräck – är underfundighet, slagfärdighet och urbergets tidlösa kraft.

En gång frågade vi honom: hur blir man en bra trumpetare, alltså….riktigt vass?

Lyft luren. Invänta ton.” log Bosse.

Det är sådana som Bosse som gör landet värt att försvara.

Categories: blues, deckare, jazz

Michael Brecker kan inte dö

Det är alltid tragiskt när stora artister går bort i förtid. Stieg Larsson i all ära, men ur konstnärlig vinkel känns förlusten efter tenorsaxofonguden Brecker väsentligt större. Har hans sista album – Pilgrimage – i lurarna under det dagliga siffergrottandet och det är bara att kapitulera än en gång; Michael Brecker är oersättlig, och även om många ägnar sig åt att härma hans stil, ton och kompositionsteknik är det svårspöat. Eller omöjligt att slå. Jo: har det överhuvudtaget gjorts någon tenorsaxjazz som överträffar det Brecker gjorde? Mannen – född samma år som Ulf Lundell, Bruce Springsteen, Göran Persson och min brorsa – är fortfarande den standard som alla andra tenorröster jämförs med.

Joshua Redman var en runner-up för tio år sedan. Hans senaste berör mig väsentligt mindre idag än vad som helst signerat Jonas Kullhammar. James Carter var på gång ett tag, var är han nu?

Vi får inget mer från Brecker, men vi har det vi har. Hans plattor är odödliga och jag hoppas innerst inne att han, Elvis Presley, Janis Joplin, Miles, Stan Getz, Dexter, Lill-Strimma och de andra trivs på den där lilla baren i Sydtyskland där jag unnar dem en stor kall öl. Hälsa Stieg om han tittar förbi.

Categories: jazz, Michael Brecker, Musik, Stieg Larsson

Förväntningarnas spel: Sonny Rollins vs Bajen

En lång kulturvecka går mot sin kulmen. Och när jag värderar den,  inser jag förväntningarnas betydelse. Sonny Rollins på Konserthuset i tisdags kväll var inledningsvis en rysare. Vi var nog många som undrade om han överhuvudtaget skulle orka, den 77-årige giganten. Publikens vördnad räcker ju bara så länge på ett jazzgig om inte glöden finns där. Så skönt att Rollins bevisade att han är 77 år ung och ingenting annat.

image_301.jpg

Har sett det många gånger; ålderstigna jazzmusiker som föryngras så snart de får luren i munnen. Doc Cheatham, frid över hans minne, var en liknande upplevelse. Faschings 30-årskalas direkt efter Rollinskonserten var också ett spel med förväntningarna. Även det lyckat – om Rollins är gud, är Fasching himmelriket. Undrar bara varför jag efter konserten drömde att jag – tillsammans med Johnny Depp i full piratklädsel – jagade tenoristen Lennart Åberg över hela Stockholm. Fråga: varför skulle Åberg lova att aldrig lira på Fasching mer om jag lyckades fälla honom med en perfekt rugbytackling?

Den nedskrivna Piratesfilmen var mycket bättre än kritikerna fått mig att nästan tro. Och inte bara därför att Depp var så hjälpsam i jakten på den närmast oupphinnlige Åberg, alltså. Därför var jag glad hela gårdagen. Och idag är jag glad därför att årets konsert, såhär långt, visar sig vara en soiree på Adolf Fredriks Musikklasser.  Visste att min dotter och hennes fjårtisklasskompisar är duktiga, men vem förväntade sig ett program som hisnande visslar mellan Stand-up-nörd-comedy, klassiskt pianospel, magdans, showdans, discodans, rock, funk och en avslutande gospelkör som fick oss alla att sväva och glittra som..heliumdopade tomtebloss rakt ut i Stockholmsnatten. Yeah, man!

I morgon: två nyckelmatcher. Mina grabbar möter Chaims Aspuddengrabbar i Sanktan. Två jämna lag som mötts många gånger tidigare. Förväntar mig en tuff kamp. Och Bajen – som kanske inte riktigt övertygat ändå – möter Elfsborg som också har en ojämn form. Vad vågar jag förvänta mig? Hur mår vi alla efteråt? Av Sonny Rollins förväntar man sig världsklass. Av Bajen? Som dom säger i kultfilmen The Committments: ”Success would have been predictable…this way it’s poetry”

Categories: Bajen, deckare, Författande, Finansmarknaden, Fotboll, Hammarby, jazz, litteratur, Pirates of the Caribbean, Sonny Rollins

Fynd bland slärvor och åkerspöken

Långhelger kan vara så mycket. Framförallt ännu en chans att vuxenumgås när bägge ungar sovturnerar bland kompisarna.  Shopping bland slärvor och åkerspöken: på Urban Outfitters fyndar vi flowerpowerblommagneter som kommer att pryda Karmann-Ghian i sommar. Plötsligt ger jag marknaden rätt. Vi ville inte ha Röda Kvarn, vi ville faktiskt ha Urban Outfitters.

Filmen Wild Hogs är förutsägbar, men det är musiken och bågeromantiken som räddar upplevelsen – likt en Richard Kingson i frimärksräddning med fingertopparna på mållinjen – från att bli patetisk. Förstås. Torsdagmorgonen ger möjlighet att provspringa maratonbanan. Oväntat starkt! Maran kanske blir av, trots alla skador den senaste månaden.

På torsdagskvällen – just då sexton år gått sedan svensexa och möhippa – gör vi helgens stora fynd: På Fasching lirar Baba Blues och det är en upplevelse som fortfarande sitter i. Två långhåriga, skäggiga äldre gentlemen med kompband som lirar röven av det mesta man sett live på länge. Se dem, köp deras senaste skiva och upplev energin!

Categories: Bajen, blues, deckare, Fotboll, Hammarby, jazz, litteratur, Musik

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.