rock

Hell yeah, motherfuckers!

 

 

Så är man tillbaka i verkligheten efter världens bästa Rocklajv, Sweden Rock Festival. En chans att vara oregerlig, icke-uppkopplad (Telias nät sög verkligen under hela festivalen, inte ens SMS fungerade vilket hade varit irriterande om vi inte varit så samspelta. ) och ha så roligt man önskar i fyra-fem dagar. Känslan av att stuva in diverse öl och vänner i tio ton, tolv meter rockbuss och styra den vrålande dieseln söderöver med ett hopp om att allting håller även denna resa är obeskrivlig.

Tidig start tisdagen före festivalen och pigga miner bakom ratten förde oss hela vägen förbi Jönköping innan det började bli dags att leta igenom närmiljön efter lämpligt ställe att nattpausa på. Valet föll lämpligt nog på ett gravfält utanför Åby. Osäkert vilket Åby och be oss inte hitta dit igen. Efter att ha värmt upp med några rejäla koppar stark espresso (Doris Doomsday’s DeLuxe-resor erbjuder givetvis världens bästa caffé) avslutades trippen via den rockmässigt namngivna idyllen DIÖ och campingen intogs.

SRF är så många saker. Det är vakna upp lagom dimmig efter gårdagen, ÄLGWOK till frukost (efter den första frukosten Salmiak och Espresso) och släntra runt på området i väntan på att banden skall börja. För särskilt länge sover man ju aldrig. Och det är udda band till lunch och sedan några pilsner och stämningen är fortfarande Festival, om du förstår vad jag menar. Vissa band har man skitit ner sig av längtan efter, andra har man total nollkoll på, men möjligheten att strula runt i lekhagen och kolla ömsom Goth ömsom bredbent ömsom ”hur fan tänkte bokaren här?” och bara njuta av smörgåsbordet från helvetet, hell yeah, är bara bäst. Och det är fler bra band och fortfarande eftermiddag och kanske en Langoslunch? Och mer bira, utan att det blir mer än ett stilla surr i sinnet och stämningen är hårdrocksmässigt vänlig men bestämd och banden blir kanske liiitet vassare vartefter. Och i slänten framför Sweden och Zeppelinscenerna är det alltid lika soft att ibland kompensera det tidiga uppvaknandet med en plötslig power nap. (Vad heter förresten motsatsen till skönhetssömn, som gör att man vaknar vidrigare än man somnade? ) Och sedan börjar det närma sig och vi byter från dagsvärmeklädsel till värsta djävla polarstället för lika hett som i helvetet som Norje är dagtid, lika rövtappvarningskallt blir det på kvällen när fukten går kyld ur marken och havsvindarna blåser rakt igenom märgen. Och de stora banden bjuder på konsert, det blir fullt och inte lika festivallojt utan festivalhetsigt och oavsett om det är sorgligen bortregnade Hardcore Superstar, suveräna Judas Priest (revansch från 2008, anyone?) klyschklämmiga Whitesnake eller ”bara för att det är han”-Ozzy så märks det ju vem som bestämmer i dagsschemat, liksom.

Mängder av musik blir det. Roligast är de band man hade halvkoll på, men upptäcker ordentligt, som Down, The Brew, Morbid Angel, för att nämna några. Charmiga Lee Aaron får nog räknas dit. Ett gulligt dagtidsgig fjärran från den tatuerade muskelrocken. Roliga är de efterlängtade banden som Judas, Accept och sånt. Nerköp är pajasband som Gwar och festivalens absolut keffaste, kassaste, otajtaste bokning ”Fläsket Brinner”.  Kul också med det nya greppet med unga band blandat med halv-pluggade akter som Roffe Wikström, och ett av festivalens absoluta utropstecken Rage (japp, de tyska speedtrashpowerrockarna) UNPLUGGED. Obegripligt bra, och de som trängde sig igenom det gigget för att hinna fram och få bra Ozzyplatser i tid … your loss, säger jag bara.

Klyschor som stämmer:

Det är varmt som fan. Och kallt. All öl går åt. Även den goda ölen som festivalen säljer. Man äter dåligt fast gott hela tiden. Det är tätt med gubbar. Många band är gamla band.

Klyschor som inte stämmer:

Det är jättelitet kvinnor på festivalen. Det är BARA gubbar på festivalen. Det är bara gamla dinosaurier på scen.

Överraskningar: Rage unplugged. Schuukt bra. Frantic Amber på Nemisscenen – härlig energi och total attityd. Rob Halford – denna gång MED röst. Accept – denna gång på gott humör. Den 22-årige gitarristen i The Brew – (Jesper: du har sex år på dig att utvecklas ditt.)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser
Categories: rock | Etiketter:

Sweden Rock och konsten att presentera ett tält som ”en buss”

Ja, fyfan. Rockresan börjar på värsta tänkbara sätt: efter tre mil börjar laddningslampan i Rokkbuzzen att lysa. Motorrum öppnas, alternativ diskuteras och näsborrar spärras upp. Diagnosen kan bara bli en. Generatordjäveln har lagt av och klockan är åtta på tisdagskvällen. De fyra gudarna på instrumentbrädan tittar fånigt på oss när vi fattar det enda tänkbara beslutet: att återvända till basen och byta från attitydstinn Rokkbuzz med sköna sovmöjligheter till vindsnabb och lättkörd Saab utan mer själ än så. Och kombinera detta med ett tält som vi får köpa på vägen.

Rock 2009 004

Men vaddå: det är ju musiken det handlar om och Helén beklagar oss inte så mycket utan konstaterar att även Maidens turnébuss gått sönder flera gånger. Rockenroll, baby.

Och så småningom kör vi in på bussparkeringen i Norje med vår Saab, viftar med vår bokning samtidigt som vi förklarar för de vänliga parkeringspersonerna: ”Det här är en buss”. De hör på min stämma att någon argumentation inte är möjlig och ger oss en 36 kvadratmetersparkeringsplats.

Sedan kör vi. Intersporttältet rymmer oss mer än väl. Och SRF är igång. Lika vass lajnupp som i fjol men med större tyngdpunkt på det melodiska, mer eller mindre Hammondkryddade än fjolårets glamrepertoir med Hanoi och Poison i förgrunden.

Den första besvikelsen blir Blaze Bayley. En riktig brölputte med manér som antyder att han så gärna skulle velat heta Bruce. Men vad gör väl det när Innocent Rosie, Witchcraft och fler band lyfter, och Uriah Heep är så otippat totalgrymt gemytliga?

Torsdagen blir en fest. Tyska Rage  ser varken på papper eller i verkligheten ut som något vi skall gilla, men energin de utstrålar går helt enkelt inte att värja sig emot. Samma fall gäller Dan Baird som blir en ny favorit. Vi hinner kolla in både the Tubes, Volbeat, Outlaws och litet till innan det är dags för ZZ Top, Over the Rainbow och slutligen naturligtvis Twisted Sister. På torsdagen ser vi också den bästa representanten för bands going to get wider recognition: Flowerpeople på Alarmscenen. Musikaliskt är de nästan färdiga, utspelet måste de öva mer på; men när de på allvar kommer ut ur replokalen, då djävlar får vi se dem på stora scener snabbt.

Rock 2009 019

Twisted? Jodå. Ryktet om deras död och oduglighet är bara *så* överdriven.  Mellansnacket är bäst på festivalen, musikaliskt står bandet sig väl och sången …förstår inte vad vissa recensenter klagat på.

Fredagen blir en blandad påse. Vi lyssnar en liten stund på nästan varje band, men tycker att Lita Ford är roligast att titta på och att UFO är ohyggligt bra. Sångaren föreslår något nytt: ”Water! No hangovers, no fights and no trouble with the missus. Enjoy”. Vi tittar skeptiskt tillbaka.

Enforcers sångare kommer att gå långt. Årets Talang? Tror det.

Glenn Flames måste däremot vara hårdrockens mest överskattade band. Meddelas endast på detta sätt och motsatt åsikt respekteras. Innan den förkastas.

Lördagen blir återigen kalas. Tim ”Ripper” Owens tar hem festivalpriset för mest potenta sångröst lätt som en plätt. Blackfoot gör festivalens sammantaget mysigaste spelning. Vädret är ju med oss och svänget, mina vänner, svänget är oslagbart.

Riot ger mersmak. Electric Boys framträdande får mig att inse varför jag gillat Hanois tre senaste gig i Sverige. Men jag noterar att även Conny Bloom saknar Michael Monroe som frontfigur. Europe levererar.

Heaven & Hell blir en upplevelse bitvis utom tävlan. De är ju redan gudar. Jag begär inte att Dio, 66 skall vara på topp. Iommi är helt på tåspetsarna. Trumsolot blir punchigt i överkant.  Men ljudet? Det blir en av mycket få plumpar i protokollet denna festival. Inte förrän i sista låtarna hittar ljudkillen volymratten. Och vi undrar how come? I hård konkurrens med Micke Nilsson i landslaget vinner han priset för klantinsats denna dag.

Men vi kommer tillbaka nästa år. Hur många dagar var det kvar, sa ni? Tur att det är rockkryssning och litet annat smått och gott däremellan…

Rock 2009 020

Categories: rock, Uncategorized | Etiketter: , , , , , , , , , ,

Survival of the freakiest

***man måste ju kommentera  sommarens Freak Guitar Camp. Av hänsyn till de många internationella besökarna vid detta evenemang skrev jag texten på huliganernas och de internatskolade, hängande i duschstängerna-med apelsin i munnen-s språk ***

Looking at the stream of blood from my fingertips, The Guru grins malevolently.

“Well, someone had to be the first”, he smiles. “Now, let’s run through what we’ve played so far this week once more before lunch.” My fellow Freaks nod obediently in unison. After all, we’re not here to complain, we’re here to master the myth of metal guitar soloing. Welcome to the Freak Guitar Camp 2008.

 

 

Guys with a beard are never alone

Guys with a beard are never alone

 

 

Where did I ever get the idea to send that application to Mattias IA Eklund ? And to think that I brought my 13 year old son into this spot as well. As we run through the appropriately named high-speed tune “Did you actually pay for that?” on the first morning of what promises to become a week in hell (of doom), questions such as those run like rabid rats on cocaine through my mind. The son shows no pain, though: strumming his 80’s Charvel with an upper lip stiffer than his fingers, he seems intent to get his (my) moneys worth from the camp experience. There are some thirty of us in the room, heat approaching sauna levels, gothenburg outskirts wasps abound both in the room and in the exterior but we’re all gonna take it and improve. A lot.

 

As a long-standing fan of Zappa’s hairier efforts, I guess it was my fascination with the kind of artsy, smarter/faster/louder-than-thou kind of metal played on the Freak Kitchen records that made me enter the Freak Guitar pages on the net. And while there, well, one finger led the other to the Freak Guitar Camp 2008 pages and soon enough, we were in a minibus on a winding gravel track through the woods in western Sweden.

 

And the week takes off. The days are spent trying to master songs that are sometimes tailor-made, sometimes ripped straight off albums with challenging outfits such as Art Metal and Mats/Morgan Band. The guru mixes his tutoring with war storys from a life that sounds fit for the cartoons; fancy that I’ve paid decent after-tax geld to a chap that includes ticket-forgery, porn-movie soundtrack production and bodybuilding with a typewriter – a typewriter, for gods fucking sake! – as ersatz dumbbells, on his CV.

 

The evenings are spent in the company of the Vice Executive Guru of Sound Production, aka Christian Alsing. The VEGoSP’s responsibilities include discussions of sound, strings, effects, amps, actual production and such. He encourages us to describe what we hear in visual and tangible terms, and suddenly we find ourselves believing that some guitar players actually sound “brown, wet and hairy” while others are “like, sorta, rugged, kinda purple, metallish with the twang of a dry ‘gator jaw”.

 

During the night following this particular exercise I dream that the guru plays a solid cast-iron guitar with strings made from the hairs of a witch intertwined with the umbilical cords from unborn spawn of the devil himself. His sound is green, wet and very, very hairy – albeit in the pointed and agressive way that comes with running the signal from your Freak Guitar Rig and Traynor’s Molten Lava amps through a severely aggravated Pit Bull Terrier.

 

And then I wake up to find that all’s actually well in the world, that the fingertips seem to have healed during the night and that the totally overwhelmingly nice chef, Fiffí is already in the midst of breakfast production. Fiffis grub, by the way, is the stuff that legends are made from; vegetarian, though in a way that is more than fully edible even to this card-carrying, orthodox Meat Lover.

 

Guest stars abound in the afternoons: Andreas Öberg explain the intricacies of Gypsy picking, Freak Kitchen does the thing they do so well and the recently born straight-in-yer-face pentatonic rockers Eaglestrike deliver a gig that bodes very well for the upcoming album. The sound is straight & great, and the backdrop is even cooler. 

 

At the end of the week, there’s a contest. The Freak Apprentices are divided into bands of three and given the task of…well… never mind …the fifth bar in 5/4. I’m not all that suprised to find that a) my band does not win as my own skills are clearly wanting in this company of clever, ponytailed metal worshipers, and b) that my son is awarded the Freak Top Poser Award for his pulling-out-the-stops and smoking the other turkeys-performance.

 

Do I survive? Obviously! Do I enjoy the week? Hell yeah! Do I learn? Does my moustache grow? Better betch’er! At the end of the week, I find myself yet again bowing to Sylvester Stallone for his invaluable advise in the latest Rocky flick:

 

But it ain’t about how hard you play, it is about how hard your fingertips can get hit and keep moving forward, how much can you take and keep moving forward..”

 

 

Categories: rock | Etiketter: , , ,

…and they died as they tried

Nästan litet för bra för att vara sant. Judas Priest till Sverige! Solot i Hell Bent for leather var det första som jag verkligen försökte ta ut på min första riktiga gura; satt där med rullbandarn på hel och halv-fart och plockade. Tills någon upplyste mig om att det kallades för ”tapping” och involverade bägge händer på greppbrädan. Min tolvåring kan redan tappingdelen fram- och baklänges. I sömnen. Han har fått allt som jag inte fick, med andra ord.

Categories: rock

Twisted motherfucking awesome

image_650.jpg 

Sista året på gymnasiet hann man ju inte så mycket mer än att plugga ögonen ur sig och möjligen försöka övertyga den där motsträviga tjejen om ens förträfflighet. Men jag minns dom där pudlarna som for runt i rutan och vrålade ”I wanna rock”. Långt efter The Sweet och väldigt mycket tidigare än… The Darkness. Inte riktigt min kopp thé just då, helt enkelt; min musik var korthårig och bredbent och hette Springsteen. Eller långhårig men ”seriös”. Då hette den Ronnie James Dio.

Men nu är det alltså dags. Snart-13-åringen kräver konsert, och jag är inte svårflirtad. Solnahallen intages, och publiken är den väntade: allmänrockers i tjugoårsåldern och ”13-åringar” i strikt högtidsdräkt (tänk spandex och läder) med sina fäder. Förbandet är inte alldeles obekant: ”Easy Action” med kvällens vassaste gura, Kjell-Hilding (mer känd som Kee Marcello) och en huvudsångare som är förbi förbi sin topp som scenpersonlighet, även om vrålfalsetten sitter där den skall. Synd att förband alltid skall få lira på en tredjedel av main act-volymen. Men okej, det är Twisteds gig.

Och så kommer till slut den riktiga attraktionen. Vi kan alla deras tre hits, och blir glatt överraskade när resten av materialet håller. Basisten blir bandets hjälte med sin trubbigt-våld-framtoning som tar fist-bas till en ny nivå, men rikspudeln Snyder gör ett djävligt starkt jobb: bitvis fiffigt, damp-energiskt och med en röst som bär bättre än många andra övervintrare. Även om matte inte är hans starka sida. Och på slutet konstaterar han det vi alla känner. ”You’re fuckin awesome, Stockholm, and we fucking love you for fucking loving us.” Se där någonting för vår statsminister att infoga i sin retorik.

Categories: Familjeliv, rock | Etiketter: ,

Äntligen roadie!

image_628.jpg

När jag var grabb, var jag så avundsjuk på dom där kralliga killarna med ring i örat som bar stärkare och högtalarstackar åt Meat Loaf, DIO, Springsteen och grabbarna. Tänkte att…sånt där skulle man hålla på med när man blev stor. Och idag är jag framme vid drömmarnas mål. Sonen har fått ett gig med bandet. Och nu skall någon bära grejor, köra bilen, hjälpa till att rigga och soundchecka. Tillsagd att bära ring i örat och läderjacka. Jag är en roadie!

Categories: rock

Med Motvind lyfter draken….

Nä, ämnet för dagen är faktiskt inte något gammalt kinesiskt ordspråk. Det handlar om att återupptäcka små inslag ur sin uppväxt. Häromkvällen fick jag kontakt med en annan representant för Generation Puch Dakota över nätet och si – han kunde leverera någonting som jag faktiskt glömt att jag saknade sedan den tid det begav sig.

Jo, jag svamlar om ett av sjuttiotalets vassaste band – göteborgsproggarna Motvind. Deras bästa platta heter ”Känn dig blåst” och innehåller klassiker… låtar som jag ibland nynnar på utan att riktigt veta vilka de är eller var, textsnuttar som kryper sig på mig i obevakade ögonblick…som ”Stenhårde Kalle” ”Fem Fina” och den odödliga kärleksförklaringen ”Anna”.

Det bästa av allt: låtarna håller än. Jag var ganska rädd att de skulle ha chanserat under de bergis två decennier som gått sedan jag hörde dem senast. Sånt har hänt förr – Nationalteatern, Chickory Tip, Les Humphries Singers och många andra har ju ytterst få låtar som fortfarande funkar i mina öron. Men nej då. Kalle är stenhårdare och bittrare än någonsin, Marie har fortfarande stora pattar och Fukten i luften kan fortfarande bli en droppe under näsan…

Kräv nyutgivning nu!

Categories: rock

Led Zeppelins återförening: första recensionen

Dom säger att ännu ett av våra favoritband skall åteförenas.  Alla gör det ju. Och alla turnerar. Och om du gillade dem då, kommer du att älska deras konsert. Och om du inte gillade dem, eller kände till dem förut, har du nu chansen att få se en stråle av den tidigare storheten. Men kvällstidningarna kommer att skriva att

1. Vi har sett våra farsors och morsors gamla konsertvideos och dom var mycket bättre då.

2. Någon kan ha varit berusad i bandet. Horribelt!

3. Alla försök att göra konstnärliga solon känns konstlade och är liksom svåra att koncentrera sig på…d’uh.  

 4. Lågt betyg.

Categories: Led Zeppelin, rock

Generation DAMP klarar inte improvisation?

Det var då ett djäkla klagande bland tyckokraterna på ”långa solon” under Policekonserten.  Läs t ex Svenskan (vars recensent annars verkligen satt sig in i ämnet) idag. Klarar den yngre generationen inte improvisation? Jorå, det tror jag. Men bland de som har som jobb att hitta både förtjänster och fel på konserter är det förstås opportunt att häckla det man int’ begrip. På annat sätt kan jag inte tolka det.  Om litteraturkritikerna hade samma förhållningssätt som rockjournalisterna, skulle inte Ranelid ha en chans och lättlästa bladvändarförfattare som Liza vara, med rätta, hyllade.

Categories: rock, The Police

Sting, ba’: ”Oieeeah-oooi-håååå-ooo”

Det artar sig till ett alldeles osannolikt kulturår: Sonny Rollins, Rolling Stones, Police….så småningom Meat Loaf och sist och mest och one-two-three-foooo’: the boss. Frånsett alla Baba Blues, Jonatan Stenssöner och sådant, alltså. Men igår var det som sagt Police i Globen. Jag var inget stort fan när det begav sig, men det går inte att ha levt i ens den ociviliserade del av världen som kallas ”Skultuna” på sjuttio-åttiotalet och inte ha sitt livsöde på något vis sammanvävt med bandets låtar. När ”Every little thing” dånar ut i en glob som är packad av folk som är arton år gamla…för tjugofemte året i rad, that is…så är man finnig, nyboddad, förvirrad tillbaka på Bar La Reja på Ibiza  sommaren 1982 och den försupna duon Jimmy Keys och Ricky Fingers lirar så duralexglasen spricker. Å sådär håller det på. Police anno 2007 är en väsentligt fräschare upplevelse än Rolling Stones av samma datum. Sting ser ut som en nyduschad lord som klätt ut sig till kommandosoldat light…han sjunger närmast groteskt bra – mognare, smartare nu – och den kvällstidningsjournalist som hittar luckor i gitarrspelet kan ta sig där solen aldrig skiner och svälja några fler piller mot problematiska bokstavskombinationer.  Trummorna börjar bra och utvecklas hela kvällen, en hjälte, han med, och sammantaget blir det en extremt tilltalande blandning av hitparad, allsång och musikermusik. 

Categories: rock, The Police

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.