Stieg Larsson

Michael Brecker kan inte dö

Det är alltid tragiskt när stora artister går bort i förtid. Stieg Larsson i all ära, men ur konstnärlig vinkel känns förlusten efter tenorsaxofonguden Brecker väsentligt större. Har hans sista album – Pilgrimage – i lurarna under det dagliga siffergrottandet och det är bara att kapitulera än en gång; Michael Brecker är oersättlig, och även om många ägnar sig åt att härma hans stil, ton och kompositionsteknik är det svårspöat. Eller omöjligt att slå. Jo: har det överhuvudtaget gjorts någon tenorsaxjazz som överträffar det Brecker gjorde? Mannen – född samma år som Ulf Lundell, Bruce Springsteen, Göran Persson och min brorsa – är fortfarande den standard som alla andra tenorröster jämförs med.

Joshua Redman var en runner-up för tio år sedan. Hans senaste berör mig väsentligt mindre idag än vad som helst signerat Jonas Kullhammar. James Carter var på gång ett tag, var är han nu?

Vi får inget mer från Brecker, men vi har det vi har. Hans plattor är odödliga och jag hoppas innerst inne att han, Elvis Presley, Janis Joplin, Miles, Stan Getz, Dexter, Lill-Strimma och de andra trivs på den där lilla baren i Sydtyskland där jag unnar dem en stor kall öl. Hälsa Stieg om han tittar förbi.

Annonser
Categories: jazz, Michael Brecker, Musik, Stieg Larsson

Stieg Larsson 3: ”Luftslott var ordet, sa Bull”

Så har jag lagt den sista delen i Stieg Larssons Pippi möter Blomqvisttrilogi ifrån mig för sista gången. Den smakade mest som den sjunde panpizzaslicen av samma sort; eller kanske den åttonde mellisen på en och samma barrunda. Man vill ju ha den, eftersom föregångarna kändes bra, men när man väl konsumerat den frågar man sig hur smart det egentligen var.

Jo, det finns gott om exempel på deckare som jag även i efterhand mindre gärna skulle ha läst än denna bland utgivningen på senare tid. Men mina förväntningar efter de tidigare två böckerna låg väsentligt högre. (En förbannelse, detta med förväntningar: Se tidigare inlägg) Det händer liksom ingenting nytt. Det fantastiska persongalleriet är färdigetablerat. Gåtan – detta att myndigheterna är ute efter Mme Salander – har inte undgått någon. Vidareutveckling är inte att tala om. Huvudpersonen hittar några nya damer att smälla på mellan genidragen, den färgstarka hackern hackar vidare oavsett omständigheterna i övrigt, den smärtokänsliga mördaren stryker omkring i sagans utkanter och hotar och…det lyfter inte. Detta är inte en nyskapande bok.  Förläggaren och författaren i mig – de är ju ständigt påkopplade på gott och ont när jag läser – undrar om det faktum att författaren inte längre fanns ibland oss har påverkat redaktörens möjligheter att göra en nödvändig kortning av manuset.  Att stryka ett trettio-fyrtiotal sidor hade gjort romanen spänstigare och fått mig att fundera mindre på dialogens yxighet och de återkommande repetitionerna av läget.  Trilogin som helhet är utomordentlig spänningslitteratur, men där man nästan fått en tår i ögat efter att ha läst den sista boken i andra serier lämnar jag Millenniums personal åt sitt öde med en gäspning.

Categories: deckare, Författande, litteratur, Stieg Larsson

Blogga med WordPress.com.