Uncategorized

Förstådd av recensenterna!

Som författare har jag – om jag jämför med många kollegors reaktioner i sociala medier – ett ganska avspänt förhållande till recensioner. De blir, eller de blir inte. De är positiva eller negativa.

Mest av allt längtar jag förstås efter recensioner som verkligen visar att någon har FATTAT vad jag håller på med. På så vis är en kille som Nisse Scherman en fantastisk recensent. Han är den enda som – mig veterligen – recenserat samtliga spänningsromaner som jag skrivit. Annika Koldenius har läst många av mina böcker och recenserat åtminstone de tre senaste. Hon vet vad hon gör.

Ibland blir recensionerna en diskussion om någonting annat. T ex huruvida ”våld är nödvändigt i skönlitteratur” eller om recensenten är okej med baksidestexten. Sånt är tråkigt. LIka tråkigt är det när oambitiösa bokbloggare skriver av baksidestexten tillsammans med ett kort intetsägande omdöme av typen ”litet spänning för hängmattan, ändå, jue” och ger boken ”tre bärkorgar” eller någonting sånt. Kul att uppskattas, bra att det skrivs men jag tror att alla författare vill bli sedda på …riktigt.

Därför blev jag tokglad idag när Per Ahlander, som skriver för de tio lokaltidningarna som tillhör ”Promedia” kom med en riktigt trevlig recension idag.

http://salaallehanda.com/bocker/recension/1.3031670-en-trovardig-och-originell-thriller

Det som är extra roligt är när en person – därtill psykologilärare – hittar just de punkterna som jag inför denna roman bestämt mig för att jobba extra hårt på. VI har ju alla olika lätt och svårt för saker och ting. I mina ögon är jag en helt okej dialogförfattare, jag har lätt att skapa karaktärer och driv. Men att få intrigstrukturen helt rätt har jag brottats mycket med. För varje bok jag givit mig in på de senaste åren, har jag försökt skruva till just strukturen litet mer, göra det ”extra”.

För sådär en åtta-nio år sedan försökte jag mig på att låta min dåvarande hjälte, Micke Norell, stöta på en psykopat. Man kan sammanfatta detta romanförsök med att ALLT gick åt helvete. De få kvalificerade personer som fick läsa manuset sågade det jäms med fotknölarna och en blev nästan förbannad på mig: ”Jag hade nog väntat mig mer av dig, psykopater är svåra att skriva”, blev det lugubra omdömet.

Så. När Per Ahlander kommenterar ”Kungamördaren” med de här orden:

Det är framför allt två saker som gör att ”Kungamördaren” sticker ut på ett positivt sätt jämfört med den strida ström av medelmåttiga deckare som ges ut varje år: bra disponering och en trovärdig hantering av en mångfasetterad sjukdomsbild.
Det kan vara riskabelt att låta handlingen hoppa fram och tillbaka i tiden. Det är lätt att det blir osammanhängande och svårfångat. Men här görs det på ett skickligt sätt som ökar dramatiken och förstärker spänningen.

…blir jag helt enkelt extra glad. Sedd och förstådd. Författardelpersonligheten tar därmed resten av dagen ledigt och låter andra delar av huvudet driva.

Annonser
Categories: Uncategorized | Etiketter: , ,

#7: check! 

Fartlek och terräng, synnerligen utmattande. 

Categories: #beach2064, #tjugodagarsutmaningen, Uncategorized | Etiketter: ,

Mitt författarjag har en helsida i VLT!

Det är inte var dag man blir intervjuad, länge och väl, av de älskade husorganet från uppväxtåren, VLT. Men nu rackarns har tidningen smällt till, med anledning av den nypublicerade Köttbullsboken

Hela artikeln går att läsa här. Glöm inte att ta testet som avslutar det hela… 

Categories: Uncategorized

Ängelholm och penningarna…

Det är inte alls så att jag önskar Ängelholm åt pepparn. Inte på det här viset, i alla fall. Men det är självklart så att klubben från byn som både hann få och förlora sina stadsprivilegier under 1500-talets första hälft för evigt kommer att ha en särskild, mörk och möglig, plats i mitt hjärta för sin insats i superettanpremiären för dryga fem år sedan. Fem dryga år sedan, om man säger.

Men nu handlar det inte om det, utan om den där klubbens framtid. Det har ju lekts med en del scenarier kring tabellen, beroende på hur utvecklingen för Ängelholmsekonomin egentligen blir. Och eftersom jag fick lära mig räkna redan i första små på Handelshögskolan kan jag inte låta bli att fundera över några pikanta inslag i affären.

Ängelholm vill förstås överleva. Så klubbens sponsorer och andra intressenter är förstås väldigt intresserade av att skjuta till pengar. Om de har några.

Men vilka andra skulle egentligen kunna tänkas vara intresserade?

Ljungskile och Sundsvall, naturligtvis. Utifrån antagandet om att a) bägge klubbar förlorar poäng om tabellen ritas om b) fördelningen av tevepengar fortsätter som idag är det helt rationellt (förutsatt även att de här två klubbarna eller deras finansiärer HAR ett par miljoner över, vilket inte nödvändigtvis behöver vara sant) för Ljungskile och/eller Sundsvall att betala Ängelholms kostnader själva. Så mycket högre är intäkterna i Allsvenskan.

Faktum är att en helt annan omvänd situation också skulle vara helt rationell. (Det vill säga rimlig utifrån ett rent nyttoperspektiv):

Hammarby skulle kunna betala Ängelholms fordringsägare FÖR ATT FÖRSÄTTA KLUBBEN I KONKURS. ”Här, ni får er skuld betald av oss, om ni lovar att inte låtsas om det, utan fortsätta att kräva pengar från Ängelholm”

Att lägga några miljoner på att försäkra sig om en plötslig poängskillnad mot huvudkonkurrenterna om direktuppflyttning som idag, dagen efter viktorian mot Landskrona (dit för övrigt borgarna från Ängelholm råddes flytta efter de indragna privilegierna på 1500-talet) skulle – helt bortsett från alla sportsliga poänger – vara en bra affär.

Fler då?

Gnaget. Djurgården. Malmö. Göteborg, förstås. Det här är klubbar som skulle må alla tiders av att få upp Hammarby i Allsvenskan igen. Förutsatt att man kan förutsätta att vi stannar ett antal år i högsta serien när vi går upp nästa gång är det ju bara att räkna på intäkterna av en stormatch till eller ett derby till för att inse att ett par miljoner (kanske kan man gå ihop och skramla) är en liten investering….

Och omvänt.

För samtliga andra superettanklubbar är ju Bajen en tokfin affär med våra feta, fina bortaföljen och all vår lokala ölkonsumtion, och det skulle förmodligen vara värt för våra seriekonkurrenter att hosta upp Ängelholmspengarna för att få behålla oss i den här tråkserien.

Tur då, för alla inblandade, att det faktiskt – ta i trä – ser ut som att vi har en hygglig chans att ta oss upp av egen maskin. En seger till, så är vi säkra på minst kval….

Categories: Uncategorized | Etiketter: , ,

#beach2064 del 25, ”VEMS djävla normer?”

I morse: nu väger jag mindre än jag gjorde när vi kom hem efter bröllopsresan. Japp, barnen kom efter den. Japp, dom är vuxna.

Då, den där julidagen 1991, kände jag mig plötsligt ohyggligt fet. Nu är jag glad som en lärka. Funderade över det på löpbandet. Hur förändras kroppsuppfattningen? Har den förändrats jättemycket? Så jag kontrollerar bilder från den tiden och inser… nä, det var inte bättre förr. Överkropparna anno 2014 är helt enkelt en smula annorlunda än de var 1991. Åtminstone min.

Men du läste rätt. Delmål 2 är uppfyllt. Jag har tappat 15 kilo sedan start. Och idag skriver vi den 6 oktober. Allt inleddes den 20 augusti. I huvudet långt tidigare, naturligtvis. Men den 20 augusti stod jag på min inte så ärorika all-time-highvikt.

Tre kilo kvar.

Vems norm? Min. Jag har bestämt mig för var min matchvikt ligger. Den ligger där de snygga kostymerna sitter snyggt. Och det gör de om tre kilo ungefär. Att det kommer att vara nååågot stelare runt axlarna pga nya muskler och samtidigt kanske inte riktigt lika snyggt någon annanstans pga andra förändringar på de sex-åtta år som gått sedan jag bar dem regelbundet senast skiner jag i.

Tänkte också på en annan norm: marknadsföringsnormen. På gymmet går det teve framför löpbanden, varav en hel del reklamteve. Tacos, chips (på en måndagmorgon?) och mängder av andra dödsfällor. Igår svängde vi förbi Ö&B. Specialjubelpris på SEXPACK. Inte sån man har på magen, utan tvåliters läskflaskor.

Specialjubelpris på 12 liter sockervatten med kolhydrater som är snabbare än sina egna skuggor i artärerna. Skön stajl, Ö&B.

Ska inte någon ekonomijournalist skriva ett knäck på hur stor del av de svenska dagligvarubutikernas vinst som kommer från varor som direkt försämrar folkhälsan?

Det är straffskatt på alkohol. Finns visst fog för det. Men det är inte straffskatt på MEGA-flaskor med Cola. Eh?

Normer. Vi har en utseendenorm och en matnorm. ”Ät dig lycklig och drick cola så snart du är värd att unna dig ett jättejätteglas. PS: det är du hela tiden DS.”  Men håll formen!

Nog kan man bli galen för mindre? (Jo, jag är galen och det blev jag för mindre.)

Nu har vi alltså TRE kilo kvar till slutmålet. TRE. Och jag skulle kunna skriva en kilometerlång hyllning till allt som känns så otroligt mycket bättre av iTrimmandet, leve dem!

Å andra sidan kan jag just den här morgonen (liksom under helgen) summera några av nackdelarna med en extremt snabb viktminskning. Tröttheten som var i början – då kombinerad med ketonfas-highen, nu…not so much high – är besvärande. Just nu går jag omkring i ett tillstånd av nästan konstant headrush. Bör nog käka litet mer, tror jag bestämt. Kreativiteten går ner. Känslan av att kunna VILJA omkull svårigheter har också fått sig en buckla.

Men allt det där går ju bort när näringen kommer till. De närmaste dagarna ska jag skriva mer om det där med näring och vad jag ser framför mig. Den här gamla klassiska kärran ska få en helt ny motor som går på andra sorters bränsle, alla sorters bränsle, framöver. Jag ska bli hybrid.

Men vi repeterar. Tre kilo kvar. Femton kilo på 47 dagar. Tre djävla hekto om dagen. Det du, Arne Tammer!

Categories: Uncategorized

#beach2064, del 24: Just sayin’

Det här alltså: att jag i morse stod och funderade över jeansvalet. ”Bäst att jag tar de nytvättade. Dom sitter ju i allafall snyggt ett tag”. Om du varit där jag har varit, förstår du precis.

Tre hekto ned och 1.3 kg till närmaste delmål, 4.3 till Det Stora Målet.

Och hur går DIN bil?

Over and out.

Categories: Uncategorized

#beach2064, del 23 ”Efter bokmässan kommer boksmällan”

Så var den gigantiska personalfesten för bokbranschen avklarad. Fyra heldagar med mer eller mindre begåvade tankeutbyten på scener, i montrar och runt bardiskar. Samt middagsbord.

Min taktik var rätt enkel. Jag skulle sköta mig så mycket och väl som praktiskt möjligt, vilket i praktiken kan översättas med tre rivstartmål (frukostbar, lunchsmoothie, mellanmålsbar) och en riktig, restaurangtillagad måltid varje kväll.

Här bröt jag medvetet och fullständigt med alla klokskaper jag fått med mig från iTrim. Upptrappning? Har inte lust, det ger ju fler kalorier än att köra rivstart in i kaklet. Försiktighet med vad jag käkar? How about ett glas vin och de köttigare delarna av en baconburgare? (Jodå, jag lämnade bröd och pommes åt sitt öde där på tallriken).

Och resultatet? Jotack, kan sammanfattas i några punkter:

1. Att äta var roligt och gick jättebra. Inga magproblem alls med att smälta allt jag stoppade i mig.

2. Tåligheten för alkohol efter fem vita veckor och utan depåer i kroppen? Gissa själv. Billig fylla, helt klart.

3. Hungerkänslor under tiden pga nya matvanor? Inte ett spår! Snarare en känsla av tyngd och proppmätthet som snabbt lade sig över mig.

4. Och vid hemkomsten, eller snarare, på måndag morgon, hade jag lagt på mig 1,2 kilo.

Två dagar senare är den extravikten borta med viss råge. 1,6 kg kvar till nästa målvikt. Den SKA jag vara framme vid nästa onsdag, dagen innan det bär iväg till New Orleans. Då blir det ytterligare fyra dagars busande…

Men uppenbarligen är det som händer inte något värre än att jag förlänger dietperioden med en vecka för varje undantagslångweekend. Det kan man ju faktiskt leva med.

Categories: Uncategorized

”Alla mina författande vänner”

IMG_1215

Jag läser inte bara manus. Jag nöjesläser också. Och bland det mest nöjsamma man kan läsa, är förstås vänners böcker. Ska man recensera sådant? Klart man ska. I detta fall – som i alla andra fall där jag recenserat någon jag känner – påpekar jag (härmed gjort) ju att recensionen är påverkad av min relation – så den nu ser ut – till författaren. Många recensenter, även i dagstidningarna, gör inte det. Just sayin’

Den första bok jag läste i högen ovan var Danny Wattins sannsaga. Danny och jag träffades första gången på Piratförlaget, men då hade jag redan läst den tokroliga ”Stockholmssägner”. Den speglade den gränslöst rolige Danny. Men han är ju så mycket mer, och i den gripande, roliga, sorgliga, välskrivna Herr Isakowitz Skatt, får vi möta tänkaren, kännaren och den judiskt ironiske Danny i en sann roadtripberättelse om hur han med fader och son söker efter en skatt som äldre släktning påstås ha grävt ned på tomten före flykten från nazisterna.  Gott om historiska tillbakablickar, gott om nutida skratt och på ett finstämt sätt som jag tycker hedrar Danny. Faktabaserad historia när den är som mest berörande, tycker jag. Och en självklar läsning för alla som vill ha en personlig vinkel på det senaste stora kriget i vår närhet.

Med en liten melodiradioövergång därmed över till förlagskollegan Dannys, Jan Guillou, som med ”Att inte vilja se” levererar sin fjärde del i serien om det stora århundradet. Den utspelar sig just i andra världskrigsmiljö och rör förstås judeförföljelserna på många (omdebatterade) vis. En spegling av den verklighet som Dannys förfäder levde och dog i, på så sätt. Jag har läst Guillou – med undantag för Arnsagan som aldrig hittade in i mig – sedan första Coq Rouge. Jag är klart impad av hans berättarröst, den allvetande yttre tredje personen. Och är man så djupt inne i ett författarskap, överser man med vissa saker. I den här romanen ser jag de främsta styrkorna i berättelsen om hur livet på gott och ont gick vidare i krigets skugga även i lilla Sverige. Känslomässigheten, relationsbeskrivningarna och karaktärsgestaltningarna blir aldrig särdeles djupa i någon Guillouroman. När de här får en stor del av utrymmet blir det litet långsammare än annars och karaktären blir mellanroman. Men jag känner å andra sidan många skribenter som skulle offra sin häst och sin ko för att någonsin få skriva berättelser på den här nivån. Så läs den om du redan är inne i serien, för böfvelen, och är du inte det, se till att bli det.

Någonting som man inte får lära sig mycket om i ”Att inte vilja se” är sorgen efter en avliden son. Viss ruelse uppstår och sedan åter till berättelsefåran. Någon som gör det så starkt att jag vrider mig i hängmattan, soffan och sängen, är Annika Koldenius i ”Vi var alltid beredda” där hon lämnar ut sin och familjens upplevelse på ett ohyggligt detaljerat sätt. Jag läste boken redan på manusstadiet och det här är en skildring som så oerhört välskrivet och känsloförmedlande lämnar bilder, idéer och tankar om det onämnbara kvar i alla läsares hjärnor. Jag läser boken och tackar Annika för någonting som jag kommer att bära med mig länge, länge. Man måste ju alltid ha en viss beredskap på att livet blir skit och om någon berättat för mig om det på ett hårdslående vis är det Annika.

I berättelsen om Annika och hennes familj finns ju också den diskrete, ofta tyste, maken, Jon. Honom har jag bara träffat några gånger. Men hans manlighet och hur den gestaltas i boken gör det enkelt att avrunda med Marcus Priftis ”Det Otäcka Könet” – en debattbok om manlighet i många dimensioner. Det är inte svårt alls att se kopplingen, faktiskt.

Marcus är en klok fan som med sin blotta gestalt – en fotbollsintresserad, storvuxen typ med ett utseende som säkert skrämmer någon, dessutom med förfäder utanför rikets gränser – representerar sin utgivning hittills på ett klockrent sätt. Hans första roman var en utvecklingsroman i fotbollsmiljö ”Gå på djupet”, med tydliga frön till allt som senare komma skulle. Det andra verket, den mycket (jag borde veta, jag gav själv ut den, ju) välskrivna diktsamlingen ”En käftsmäll är också beröring – dikter för riktiga män” rör sig också kring samma ämnen. Dikterna är för övrigt mycket mer finstämda och eftertänksamma än titeln och omslaget antyder. ”Främling” som gavs ut på Leopard skapade rejäl debatt  med sin raka och analytiska stajl och nu tar Marcus sig alltså an manligheten.

En debattbok om manlighet, alltså. En får-en-å-tänka-liksom-bok som alla som berörs av manlighetsuppfattningar i vardagen (det vill säga alla) borde fundera över. Det här är Priftis på topp: han tar inte direkt ställning för eller emot, han ställer sig vid sidan och petar och ifrågasätter, analyserar och beskriver. Jag gillar som bara den att han tar sig rätten att göra det här, han sliter frågan ur de militanta, skyttegravsgrävande feministernas spaltmeter- och mandathungriga klor och visar på både för- och nackdelar med manlighet. Om många läste den här boken, skulle debatten kunna föras konstruktivt och klyftigt och hjälpa oss arma människor att komma till rätta med könsmotsättningarna på ett vis som skulle gagna oss alla rejält.

Categories: Uncategorized

Regina Kevius sista självmål

Jag läser den här intervjun med Regina Kevius och häpnar. Hon har förvisso varit i blåsväder förut och fått ta tillbaka sina ord, och jag hade hoppats att hon fått äta upp dem med en extra bägare självinsikt utan extra kostnad. 

Men så är nu inte fallet. Självinsikten är tydligt ersatt av en närmast karikatyrmässigt moderat teflonpamphållning och sakargumenten antyder att det har brunnit i en kontaktledning norr om själens Herrljunga, varför alla tåg står stilla på den Keviuska bangården. Lyssna på de här argumenten, till exempel: 

Kevius: Idrottsnämndens fokus är barn och ungdomsidrott

Jodå: Ställ damfotboll mot barnidrotten bara! Ett klassiskt retoriskt grepp, a la  ”invandrare mot fattigpensionärsvälfärd” hos SD. Och fundera över vad effekterna blir av att flytta fotbollsspelande tjejer på söders främsta förebilder till andra sidan stan, så att det blir rejält svårare att slinka ned och spontantitta med familjen. 

Kevius: Jag kan konstatera att Djurgårdens herrar åker till Stockholmsarenan.

AOOOW, don’t get me started. För att spara tid påpekas här två uppenbara argument

* TVÅ FEL GÖR INTE ETT RÄTT. Jag undrar om NÅGON med äkta Djurgårdssympatier är nöjd med det nuvarande läget. 

* Det är en viss liten skillnad än så länge på publiktrycket på herr- och dammatcher. Damfotbollen har precis börjat bygga tryck och om fem år, kanske vi har nått en rejäl publik även för dem. OM inte politiker utan förståelse för verkligheten förstör allting, förstås. Kevius är på god väg nu. 

Man kan argumentera ännu längre. Det ska jag inte göra. Hunden vill gå ut. Men låt mig bara peka på två saker till. 

1. Det handlar om 30 miljoner, om jag är rätt underättad. Utslaget rent redovisningstekniskt på ett antal år, i en stadsbudget på 35 miljarder där Idrottsförvaltningen disponerar mer än en halv miljard och man därtill kan anslå EN miljard för förbättrade cykelbanor. You do the math. Förresten: har någon övervägt att ta hjälp av Bajenvänliga sponsorer? 

2. Kanalplan är ett kulturarv av rang. Att kunna spela elitfotboll där är naturligtvis oerhört betydelsefullt. Skulle Regina Kevius kunna tänka sig att spela opera på Tele2 Arena också och bygga marknadshyressatta bostäder på Gustav Adolfs Torg? ”Jag noterar att diverse stora kulturpersonligheter kan tänka sig att spela på Tele2, så varför inte subventionerade operasångare?” 

Det finns egentligen bara en positiv sak i hela den här soppan. Mycket talar för att detta är Regina Kevius sista självmål på ett bra tag. Jag tror faktiskt att det kan ha funnits Bajare och andra söderortsboende damfotbollsentusiaster som röstat på moderaterna i kommunalvalet tidigare. Men dessa röster torde efter detta söka sig till andra, vettigare alternativ. 

För övrigt måste man ju undra. Fanns det inte en dumhetsformel i Harry Potter-böckerna? ”Kevius Maximus” eller något sådant? 

#endofrant

Categories: Uncategorized

#beach2064 del 9 – Just sayin’

2,8 kilo kvar till delmål 1. Ner 0,7 kg sedan igår. Just sayin’

Saknar matlagning så väldigt mycket. Och man lagar inte mat när man inte får äta den alls. Just sayin’ 

Och i kväll har vi releasepartaj för Köttbullsboken. 

Categories: Uncategorized

Blogga med WordPress.com.