Uncategorized

Öppet brev till Ulf Lundell

Jag har aldrig skrivit något brev till dig förut, trots att jag lyssnat på dig sedan någon gång tidigt åttiotal. Då var du den vuxne rolige förebilden, född samma år som Bruce Springsteen och min storebror. (Ja, jag är sladdbarn, snabbt räknat där! ) När jag tänker på saken är du född samma år som Göran Persson också. Han har aldrig varit en rolig vuxen förebild för mig. 

På scenen våren 1982 i Örebro var du en iakttagare, en teckentydare och – inte minst viktigt – någon sorts igångsättare, om så bara av ett party. Jo, när jag var i tonåren var du något av en ledartyp, en frivol pionjär som jag upplevde som närmast ostoppbar. Kär och galen skulle mycket väl kunna kallas för mitt livsmotto. 

Och jag läste böckerna, har fortsatt att läsa böckerna, och blir precis så mycket snabbare för varje år på att läsa att jag klarar av att böckerna blir längre och längre, men tycker nog att det är litet tråkigt att dom har så effektiva larmsystem nuförtiden på NK’s möbelavdelning. Ingen chans att upprepa det där du vet om man skulle vilja testa själv. Jag har kollat med några vänligt sinnade vakter, tro mig. 

Jag har hela tiden – och alltmer – varit och blivit varse att du har ett politiskt budskap, eller snarare en sorts hållning i grunden. Med ökande mognad hos oss bägge har det budskapet blivit tydligare och tydligare i dina texter, vid sidan av dina hyllningar till kvinnan, romantiken, kärleken och livet. 

Nu till mitt ärende. Jag läser att du ska ge dig ut på en trestadsturné för att göra ditt till i valrörelsen. Låt mig applådera detta. Vi behöver vuxna politiker med ett perspektiv som kanske sträcker sig litet utanför politikens ungdomsorganisationer. Men jag är rädd för en grej. Tänker du verkligen bara ge dig ut och kritisera den förda politiken? Jag har läst en hel del intervjuer med dig – och lyssnat på plattorna – och du är ju (helt korrekt) rätt förbannad på hur landet sköts och hur politiker och toppbolagsbossarna sköter hemmamyllan. 

Men tänker du verkligen låta det stanna där? Att kritisera, aldrig så elakt, vid tre välbesökta valmöten? Jag vill se dig kandidera, jag vill se en rockmusiker med pondus och initiativkraft som ledare i Sverige. Du har insikterna, du har ett patos och nog brinner det någonstans därinne fortfarande? Du skulle kunna återuppfinna den där ledartypen från åttiotalet, ta kommandot och släpa med dig en rejäl bit av den svenska allmogen in i Rosenbad. Var inte blyg, vi vet att du kan! 

Jag skrev förresten en liten historia om hur det gick när en grupp experter försökte sätta in Bruce Springsteen som överledare i Sverige. Den novellen går att låna på våra fina bibliotek i miljövänligt e-format. Man kan också köpa den för ynka 19 kronor här. Låt bara ingen säga att det är den som inspirerat dig och att du är tvåa på bollen efter Bossen. 

Gör det, och när du intagit Rosenbad lovar jag att ge dig tiofalt igen. Ingen dum deal, va? Vi behöver en Ny Boss För Sverige! 

Annonser
Categories: Uncategorized

Djävulen i detaljerna

Detta blogginlägg handlar om en detalj som Hammarby helt glömt att åtgärda. 

Vi var återigen på Tele2 Arena igår och värmdes av spelet. Och i någon mån av solen på vägen dit, förstås. 

Och det är ju som man brukar säga: djävulen sitter i detaljerna. Vi har haft så många tränare som börjat bygga spelet bakifrån med försvaret. Och så har man glömt att rekrytera duktiga backar och därtill glömt den lilla detaljen – som Nanne har grym koll på – att försvarsspelet börjar med återerövring och att defensiven därmed äger rum över hela banan.  

Vi har haft flera tränare som betonat det viktiga i ett rörligt passningsspel. Och sedan har man glömt att träna på det. 

Vi har haft fall av ledare som lovat att arbeta för klubbens bästa. Och sedan har man glömt bort vad det var. 

Det mesta börjar sitta nu. Även om det är långt till taket. 

Men en detalj återstår. Det är drygt ett år sedan vi flyttade från Söderstadion till Rymdskeppet. Och jag står för mitt svar på frågan från vår VD som följde min första tur in på arenan med glittrande ögon ”Visst är den fantastisk?” . Jag svarade ”Ja”. 

Och det går ju inte rent objektivt att tycka någonting annat. SÅ mycket finare än bunkern i Solna är den också. Man ser bra. Insläppen fungerar. Toaletterna är fräscha och köfria. 

Men det var en liten djävla detalj. Som i sig består av många detaljer. 

SERVICEN. 

Köerna är alltid överjordiskt långa. Beror det på att man på planeten som arenan kommer ifrån har varelser som lever mycket längre och därmed har en annan attityd till köande? Om jag var ett grönt slem med niohundra års förväntad livstid, kanske inte 20 minuter för att få en urvattnad mugg med ölskum skulle vara en big deal, men nu har jag statistiskt sett sådär 25 år kvar här på planeten. Så kom igen, häll upp bira i muggar INNAN pausen börjar. 

 

ATTITYDEN

Det stannar inte vid köernas längd. Igår menade vår kassös att ”dä litet strul me ölmaschiinen nu, behåll kvittot och kom tillbaka senare”. Fakta: bägge faten hade tagit slut samtidigt, vilket inte upptäcktes förrän det var paus. Naturligtvis. 

Men jag väntade. Till slut fick jag mina öl. En av dem var nästan halvfull med öl och resten skum. Jag ba: den här får du fylla upp. 

Hon: Men åh. Det är ju STRUL me ölmaschiinnen har jag sagt. 

Jag ba: jag är kund. De andra fyller just nu på sina ölglas åt sina kunder, du får gärna göra det du med. 

Hon: MEN ÅH. 

Dock att jag fick min öl, fylld, med ett ”varsågod” som betydde ”var god gå och dö någonstans utanför vår serviceorganisations ansvarsområde, tack”

sist men inte minst: 

CHORIZON

Jag har lyft denna fråga så många gånger och jag FÖRSTÅR inte vad problemet är. På Söderstadion, där köerna förvisso ibland var långa, men betades av snabbt av löjligt munter personal med Bajenhjärta, serverade man Chorizo. 

Om jag skulle ställt samman en manual för nyanlända från yttre rymden skulle DETALJERNA varit det första jag poängterade. Se nu TILL att uppträda som de jordbor du utger dig för att vara. Och det första jag då skulle ha rekommenderat är förstås ”Se för helvete till att servera Chorizo.” 

Chorizo är en korv som inte är ängslig och skäms för sig, så att den måste presentera sig som Italiensk Bratwurst med Lombardisk surkål och bröd från andalusiens frigående älgar och kosta dryga schaber. 

Chorizo är en korv som SMAKAR någonting och som är EXAKT tillräckligt stor för att tillsammans med en (välfylld) plastbägare med öl kunna fylla buken så att man överlever en halvlek. 

Chorizo är en korv som PASSAR till öl. 

Chorizo är en korv som skulle kunna säljas via ett nätverk av kiosker, pubar och annat i en arena, till exempel Tele2 Arena. 

VAD är det som de menyansvariga inte förstår? 

Jag tycker att vi har visat ett imponerande tålamod med vårt lag under de jobbiga åren. Vi har stått ut länge nu i Superettan. Men allt har en gräns. 

INFÖR EN RIKTIG CHORIZO PÅ RYMDSKEPPET. NU!!!

 

 

Categories: Uncategorized

Fotboll är inte politik II

Krönikan nedan publicerades först på Hammarby Fotbolls hemsida. Det verkar som att den genomsnittlige bajaren gillade den – få av mina krönikor har fått lika många lajks så fort. Men som så ofta kom verkligheten ikapp. 

Fotboll är nämligen inte politik. Och eftersom Bajen därmed inte är politiskt, kan vi inte på den officiella hemsidan publicera krönikor som påpekar det. Vi måste vara helt opartiska även kring vår opartiskhet, löd argumentet, och även om krönikan ÄR opartiskt skriven…. ja, ett sorts moment 22. 

Jag respekterar och gillar alla personer som är inblandade i beslutet. Men känner samtidigt paradoxen i sammanhanget för starkt för att låta bli att publicera den här i stället. 

Personligen – och på min egen sida får jag ju vara hur personlig som helst – tror jag att det är bra att som fotbollsklubb reagera på saker som är livsfarliga i samhället, hur triviala-och-samtidigt-symboliska de än kan tyckas vara. Det är det som skiljer fotbollssupportern i allmänhet och bajaren i synnerhet från de som ännu inte sett ljuset (men är välkomna hit, varsågoda!) 

Och i detta fall talar vi i klartext om att det minst önskvärda av alla partier på sin väg mot väldigt många fler riksdagsplatser än i förra valet (den siste idioten är inte född ännu) tjyvlånar en viktig symbol för Bajen. Det här partiet som mycket väl skulle kunna tänkas förbjuda krönikor av den sort som vi nu ynkligt förbjöd själva, om de fick komma till makten. Det här partiet som mycket väl kan tänkas skicka ut spelare ur såväl A-truppen som ungdoms- och knattelagen ur landet för att de har fel hårfärg och fel efternamn. Det här partiet hör till den rörelse som har gjort användandet av den svenska flaggan som symbol …problematiskt. 

Jag tror att det är fel att inte slänga in supportersidan av saken i ett sånt här skede. Om vi inte påpekar vad som är fel nu, kanske vi fråntas rätten att överhuvudtaget uttala oss i framtiden.

Och krönikan är neutral. I stort sett. Läs själv: KRÖNIKAN SOM HAMMARBY FOTBOLL AVPUBLICERADE

 

Krönika: Fotboll är inte politik

Ett politiskt parti har inlett sin partiledares Almedalstal med ”Just idag är jag stark” och vreden sköljer över mig. Sant, spelets regler är sådana att vem som helst får spela (nästan) vilken musik som helst i (nästan) vilka sammanhang som helst, så formellt finns naturligtvis inget att invända. Men är det rimligt att tro att låtens symbolik skulle vara okänd för den som bestämt sig för att inleda talet med den? Skulle inte tro det, va?

Categories: Uncategorized

Biljournalistiken och Bossen.

Dagens Industris motorskribent, den bilkunnige Håkan Matson, som är för fläktremsjournalistiken vad Andres Lokko är för musikkritiken, dristar sig idag till att göra jämförelser mellan en konceptbil från Volvo (med tydliga drag av P1800) och Bruce Springsteens musikkarriär. Slutsatsen blir – visserligen litet försåtligt svävande i formuleringen, men dock – att ”den konstnärliga storhetstiden i båda fallen ser ut att ha nåtts för drygt 40 år sedan och att så litet spännande verkar ha hänt sedan dess”.  Matson skriver visserligen att det ”inte nödvändigtvis” är ett problem att Springsteens fans blir hänförda av ”Lost in the flood” på Ullevi 2012 trots att låten är från debutalbumet 1973. Fler svävande jämförelser mellan biltillverkaren och Bruce Springsteen görs. Är dom tillspetsade för att väcka känslor kring en bilspalt eller är dom helt enkelt okunniga?

Jag blir faktiskt litet irriterad. På flera olika nivåer.

För det första: vari ligger egentligen Springsteens storhet?

För det andra: kan man hävda att Springsteen hade sin musikaliska storhetstid i början av sjuttiotalet och att ”så litet spännande har hänt sedan dess” ?

Med undantag för ”Tom Joad”-turnen 95 och ”Devils & Dust”-turnen 05 har jag sett minst en konsert på varje Springsteenturné sedan Hovet 1981, och jag har en ganska hygglig samling med bootlegs, både från alla konserter jag bevistat (undantag: Shea Stadium på ”Rising”-turnen) och andra som jag inte sett.

Även en bilskribent på en dagstidning har förstås rätt till sin subjektiva upplevelse och åsikt. Men den får han i sådana fall behålla för sig själv när han går utanför sin professionella kompetens och gör sig till kulturjournalist. Det är ju nämligen såhär, att Springsteens totala artisteri – låtskapande och liveuppträdanden i kombination – snarast har utvecklats över åren. Att påstå att ”ingenting spännande” har hänt i Springsteens låtskriveri sedan debutplattan ser jag som en bisarr tillspetsning. Hur ser Matson på ”The River” ? ”Nebraska” ? ”The Rising” ? Och om vi jämför den unge, entusiastiske liveartisten från maj 1981 med till exempel Ullevi 2012 (andra kvällen, jag var också där när han drog igång ”Lost in the flood”, och jag har den på CD från Crystal Cat och det var en djävligt spännande version, som så ofta omgärdad av spelad osäkerhet i bandet och arrangemanget) så är det en nyskapande, djärv och samtidigt stabilt levererande artist som vi nu upplever. Springsteen har naturligtvis haft sina kreativa svackor, men i min bok står de som svackor, inte ett sakta utdöende konstnärsskap, och äger rum i höjd med den personliga krisen omkring ”Tunnel of love” och dubbelalbumen Lucky Town/Human Touch. Inte heller Human-Touch-konserten på Globen den 17 juni 1992 var sådär fantastisk som de flesta brukar vara.

Vid 65 års ålder jobbar Springsteen hårdare än någonsin med att experimentera med nya uttryck, formulera textrader som berör och är angelägna här och nu. Var och en som tar sig samma tid att tränga in i det nya materialet förstår vad jag menar.

Nej, jag blir egentligen inte irriterad. Jag blir sorgsen –  över att Matson tycker sig ha rätten att okunnigt, svepande och trubbigt behandla Springsteens gärning som någonting man kryddar en säkerligen i övrigt välgenomtänkt Volvoartikel med.

Update: Efter att ha mailväxlat några vändor med Matson har jag lärt mig att han med ”tidigt sjuttiotal” ber att få inkludera även ”Born To Run” (1975) och (med litet god vilja) ”Darkness on the Edge of Town” (1978)  ”men sedan blev det mindre bra”. Dock gillar han ”High Hopes” mer än kritikerna. Min slutsats, att Matsons Springsteenkritik inte pallar ett rudimentärt krocktest, kvarstår nog. 

 

Categories: Uncategorized

Ett litterärt julklappstips: Sara Lövestams ”Hjärta av jazz”

Jag är musikalisk omnivor med böjelser åt alla håll – ge mig opera, klassisk blockflöjt, zigenarmusik, dödsmetall eller svängig bebop – I’m all for it. Och mycket annat. Men jag får ändå erkänna att musik med mycket tankeverksamhet i, som till exempel jazz, ger mig något litet extra. Jag har själv haft jazz som tema i två egna verk – jazzdeckaren ”Svart Stajl” och (naturligtvis) biografin om Esbjörn Svensson Trio. Musiken tränger ut ur många uppslag i mina böcker, helt enkelt därför att det är jag.

Så när jag fick Saras ”Hjärta av Jazz” i min hand blev jag omedelbart nyfiken, och med en fri företagares lagom taskiga impulskontroll, kastade jag mig omedelbart över den. Någon timme senare messade jag Sara (se detta som en disclaimer av lätt partiskhet, vi har träffats ett gäng gånger på vänkollegial basis) med frågan ”lirar du själv?”

Hjärta av jazz är helt enkelt en fantastisk historia. En av våra stora recensenter brukar använda formuleringen ”skriven med stort hjärta, mycket kärlek och mycket kunskap” och jag snor den gärna i hennes fall. Sara är, kort sagt, en djävel på att skriva om jazz. Hon har också förmågan att leverera intressanta berättelser i berättelserna; relationshistorier, återblickar, sidoblickar på kollegor eller klasskompisar. Hennes miljöer lever, dialogerna spritter och skrivarglädjen (man får inte direkt känslan av att varje mening liiiidits fram – snarare motsatsen. På ett bra sätt) omvandlas lätt (vilket sannerligen inte alltid är fallet) till läsglädje och värme.

Jag kunde ha messat Sara och frågat ”Har du blivit mobbad i skolan?” eller ”Var du aktiv jazzmusiker på Nalen på 40-talet?” eller ”har du sökt in till Rytmus någon gång?” ”Har du haft en strulig relation till en utagerande syster med egna personlighetstvivel” eller någonting annat av alla de inslag som finns i boken, ty hela historien hänger så väl samman och känns så autentisk, att jag glömmer nästa dags tidiga väckning och sträckläser.

Sträckläsare? Bladvändare? Det finns böcker man sträckläser och glömmer, som ett donkenmål i bakistillstånd. Och det finns böcker man läser därför att man måste, böcker man bär med sig med värme som räcker läääänge efter att pärmarna slagits igen för sista gången, böcker man kan blunda och omedelbart förflyttas tillbaka in i – nästan med en tår i ögonvrån. Jag litar på dig, käre läsare, och din slutledningsförmåga när jag ber dig gissa vilken kategori ”Hjärta av jazz” – denna PÄRLA – tillhör.

Köp. Den. Här. Basta!

Categories: Uncategorized

Från Proletariat via Pajas till Pamp

Now what? Igår var det medlemsmöte i Hammarby Fotboll. Mer än 400 personer var där och jag tror vi kan påstå att ”alla” (utom ett par utlandsresenärer) befann sig i denna blandade men uppriktigt intresserade skara. 

Dessutom var inte AEG där. Men som allting utvecklade sig, kan jag överse med det för den här gången. (Den här gången, alltså. Det fanns tillräckligt mycket att göra ändå. På sikt är det naturligtvis exempellöst respektlöst att en 49%-ägare i ett bolag som berör hundratusentals människor VÄGRAR ha en dialog med representanter för huvudägaren annat än i styrelsen. Men det visste du som läst den här bloggen förut att jag redan tycker. )

Många hade laddat för det här mötet. Ledningen var risslad till tänderna i argument. Styrelsen för FF var fulla av fjärilar i magen. Bajen Fans hade genomfört ett oerhört seriöst förarbete med merparten av de relevanta frågorna – både vad gäller organisatoriska frågor och den tydliga bristen på fingertoppskänsla hos ansvariga. Andra kom lättklädda med en kasse ilska som enda bagage. 

Det blev ett bra möte relativt mina förväntningar. De konstruktiva argumenten kom fram, mycket till följd av Jörgens klockrena finansiella framställning och man måste ge det till honom, den mycket icke-nervöse hr Kindlunds väl godkända förmåga att hantera tillställningen. Vi fans fick ställa frågor, både välförberedda och emotionella. Några fick skrika av sig och jag tillhör de som tycker att sådant – i rimlig utsträckning – måste vara tillåtet. Vi rör oss på en vid skala mellan väluppfostrade killar och tjejer med sidbena och de som har sju olika Bajentatueringar och lever, äter och skiter grönvitt. Man måste ta det med i beräkningarna.  

Dock: att försöka få någon att avgå under inledningspresentationen är kanske inte så djävla genomtänkt.  Bättre då att, som nån sa, ”hålla käften och låta’n snacka sitt snack, så får du fråga frågor sen” 

Det reflekteras över hela nätet kring mötet just nu. Mina takes är de här: 

Precis som Azar var inne på: när vi skriker ”avgå”, vilka vill vi ha in i stället? Och på vilka grunder ber vi dem medverka? 

För det första: jag tycker verkligen att vi medlemmar och fans förtjänar en styrelse i världsklass. Vi är världens bästa fans, typ, och att vi inte ska ha en AB- och Föreningsstyrelse som motsvarar det, är inte rimligt.  Så det är upp till oss. Vi får precis de vi pekar på, om vi gör arbetet rätt. Jag vet att det jobbas hårt på många fronter för att få fram alternativa kandidater till styrelseformationen och jag försöker givetvis bidra själv med namns nämnande där det verkar rimligt. 

Vad vill vi erbjuda dem? Jag tänker på killar som Ovve Andersson – ungdomsfotbollens legendar – och  Mattias Fri, som varit med i styrelsen som suppleant i sju månader. Är det rimligt att de får sitta på de anklagades syrefria bänk under fyra timmar och får ta emot skit för sådant de näppeligen har haft med att göra eller kunnat påverka? Naturligtvis finns det en glidande skala av ansvar som börjar vid första styrelsemötet, och det fanns många i publiken som insåg det – men bara det faktum att kollektivet fick ett så tungt ansvar känns som någonting att fundera över inför framtida styrelserekryteringar. 

Jag har ingenting emot att en ordförande som suttit i många år och som vägrar kliva ner från höga retoriska hästar och inte riktigt vill möta publiken (hur skulle han överhuvudtaget kunna göra det?) i dess kritik får ta emot den kritiken på ett ganska onyanserat sätt; det tillhör spelets regler och den som flyger närmast solen måste vara beredd på att vingarna smälter. Jag är egentligen uppriktigt förvånad över att Kent H inte har avgått ännu. Mycket av spänningarna kring tillställningen hade varit överstökade om det hänt före gårdagsmötet. 

Men hur ser egentligen bilden ut för en vattenbärare i föreningsstyrelsen? Var är uppsidan och nedsidan? Föreningen går skitbra, alla konstaterar det, och sedan börjar ändå pajkastningen. Jag har ingen lösning, men jag tror att det är läge att sila snacket inför kommande rekryteringar.

”Kom med och hjälp oss med tio timmar gratisarbete i veckan. Om det går bra, hyllar vi spelarna, och om det går dåligt får du sitta i en syrefri lokal i fyra timmar och utsättas för tomatkastning?” 

Valberedningen har redan öppnat sina slussar. På adressen  valberedningen@hammarbyfotboll.se kan alla som önskar föreslå namn. Men låt oss denna gång tänka efter ordentligt. Varför inte sätta samman en kvalificerad arbetsgrupp som kan jobba igenom exakt hur Hammarby Fotboll IF och AB kan jobba framöver, vilka förväntningar och krav som ska has och ställas och hur kopplingarna mellan årsmöte, valberedning och AB-styrande bör se ut för att alla enheter ska fungera optimalt. När DET är klart och vi vet vad vi vill, försöker vi hitta de mest lämpliga personerna att jobba för oss. OCH därefter lovar vi varandra att ge de här personerna en chans att få till det. På riktigt. Och sedan, när de försökt leverera under den tid vi kommit överens om, kliver de av frivilligt innan läget blir stelt, om de misslyckats. Har vi valt rätt representanter kommer de att känna det här själva… 

Categories: Uncategorized | Etiketter: , , ,

”Det är såhär det är att vara Bajare”

Bild

 

 

Jag läste på någon webtidning att ”Det är såhär det är att vara Bajare”. Och jag läste reaktionerna på uttalandet över Bajenlands virtuella delar. 

Klart att reaktionerna kommer. Att försöka kidnappa loserromantiken (skälen till detta kan jag bara spekulera i) just dagen efter detta totala haveri… det var inte precis tajming, det. När klacken har gått loss på alla positiva låtar med ironiska förtecken och SöderBröder vänder uppochned på banderollen, då är det inte läge att flina och säga ”såhär är det”. 

Det KAN vara. Men det ÄR inte. 

Att vara gladbajare är INTE samma sak som att vara förlustfetischist. NÄR, oh, NÄR ska detta stå klart överallt? 

För mej fungerar gladbajenepitetet litet som en schysst sockerkurva i kroppen. Man tappar inte topplocket efter en snedspark på planen. Man lämnar inte laget när det förlorar tre matcher i rad. Eller när det står på MINUS EN POÄNG under de senaste sju omgångarna. Och man hanterar det med en sorts bitter ironi, tar en öl till och säger nåt om ”tvåa i matchen, i alla fall”. Men man menar det inte. 

Jag möter många människor som förstår det här, men ännu fler med poletten fast någonstans halvvägs. 

Småkillarna och småtjejerna som växer upp i Bajen laddar inte för ett liv av torskar. Tro mig. De laddar för måljubel på Söderstadion. De laddar för sånger framför klacken efter att ha besegrat Malmö trots Juniors skott från halva plan och påföljande provokationer mot klacken. Tränarna uppfostrar inte några förlorare. De uppfostrar ungar med drömmar om proffskontrakt. 

Sedan KAN vi ju förlora. The Gods know that by now. Det KAN hända att en trupp ställer ut dojorna, till och med slarvigt knutna. Det hände mot Trelle 04, mot Gefle 05 vilketvialdrigglömmer och så vidare. 

Men det är ingen i Bajenleden som anser att torsk är ett normaltillstånd. Det lär vara få som verkligen ser fram emot ”att lägga ner hela skiten och starta om i sjuan för att göra det på riktigt”. 

Det Kan vara att vara bajare att torska mot ett lag med flyt i Superettan. Men det SKA inte vara att vara bajare att misslyckas med Superettans starkaste och dyraste trupp. Och ingen som befinner sig i organisationen på nivån lagkapten i p9:or och uppåt, ska någonsin försöka inbilla någon annan att förlorandet är ett normaltillstånd. 

Vi är antagligen bäst i Sverige på att knyta nävarna i byxfickan och beställa in en bira till, när det svider. Men ta inte fel på vinnarinstinkten som ändå finns där. Missta inte lojalitet för boskapsanda. Gör. Inte. Det. 

Att vara Bajare är glädje, sång på läktaren, tryck runt arenan, energi och uttömning, det är snyggt spel, det är att ta bollen, gå framåt och förbi eller rakt genom motståndarkeepern med bollen. Det är att VINNA matcher, att ibland råka ut för en torsk som hanteras på romantiskt sätt. Att vara Bajare är att vara smart, att säga ”tjeena” och spela snusdum, för att sedan åka hem och salta rörböjarnotan, eller att hålla huvudet högt bland plastapor på Stureplan som tror att Nya Söderstadion är en hemmaarena.

Att vara Bajare är inte att uppmuntra inbördeskrig som skulle få Mellanöstern att sätta sig i skolbänken, att gå och bära på personliga vendettor under tio års tid, att tappa skallen på medlemsmöten, att fajtas med andra bajare, att lägga bomber utanför arenor, att sträva efter ”position” snarare än ”åstadkommande”, att bajsa i bortabussar eller sprida dynga i forum. 

Kolla in grabbarna i det legendariska ”Hammarby High-Five” här ovan. HERRAR på TÄPPAN (med fanan i topp). Det är SÅNA som är Hammarby.  I alla åldrar, av alla kön. 

 

Categories: Uncategorized | Etiketter: , , , , , , ,

VI VILL SE: AEG!

Bild

Ingen som såg matchen igår kan ju vara riktigt nöjd.  Jag kommer envist att hävda att vi gjorde det bättre än mot Ljungskile, och att mycket hade kunnat hända om vi fått in första nicken, eller inte fått offsidebaljan bortdömd. Men när röken skingrades, var det bara Lallet som fick godkänt. Lallet, som knappt nuddade konstgräset under uppvärmingen när han flög mellan övningarna, och som ville så mycket att han ständigt hotade att imploderingsknyta sig i en råbandsknop under matchens skiftningar. Lallet som inte slutade springa, som ger Flygfotogen-Grillbrikett-dieten ett skäggigt, optimistiskt ansikte. Vårt spelande fan.

Men resten? I halvtid messade jag en kille som nog fick många såna mess och frågade om han skulle vara nöjd med 80 kronor kilot i transfersumma för spelarna i truppen. Det är vad man betalar för slaktad älg i större kvantiteter, nämligen, och det var ju som slaktad älg försvaret betedde sig inför samtliga mål.

Men den här bloggranten handlar inte om det. Den handlar om vad vi gör nu. Jag har aldrig under min tid som närmare Bajenbetraktare varit med om så litet falangsnack, så få som påstår sig ha ”lösningen” i termer av ”men vafan, de ä ju b’att avgå och typ..” och så många som säger saker av typen ”Jag hoppas att några kloka personer sätter sig ner och tänker igenom det här nu… ”

Det verkar alltså som att jordmånen är god för att äntligen odla det bajen som vi trott oss göra länge men faktiskt inte lyckats med.  Och hur gör vi det?

Prio ett måste vara att hålla A-laget kvar i Superettan. Det tror jag – kalla mej gladbajare om du orkar och måste – att vi går i land med. Inte självklart, inte på gamla meriter, inte på att vårt matchställ är snyggare än alla andra eller någonting annat utanför planen utan därför att det inte kan vara möjligt att lira så många fler plattmatcher (javisst, avdelningen Famous Last Words, men det måste vara så. Det. Måste. Vara. Så. )

Och jag håller med Flibbens utmärkta krönika om att vi MÅSTE gå vidare i Svenska Cupen. Om A-laget har någon skyldighet – förutom att hålla sig kvar i Superettan – är det att fixa gruppspelet. Annars blir det Scanbussen från matchen. 80 kronor kilot….

Jag tror också att vi redan nu bör uppskatta det som görs i de yngre årskullarna och se vad som fungerar och inte, och försöka hålla stilen även framöver. Som gammal knattetränare kan jag se mängder av kvalitetslyft i ungdomsverksamheten och det verkar av medaljskördarna att döma som om den delen är på rätt väg.

Nästa prio är framtiden – sportsligt i första hand och ekonomiskt i andra hand. Vi kan se att vi misslyckats sportsligt. Där MÅSTE förändringar ske på ett övergripande plan. Hur vi har lyckats ekonomiskt/administrativt? I min värld är juryn fortfarande ute i den frågan. Vilket inte betyder att jag tycker att någon, egentligen, i ledande ställning eller styrelse har frikort från ansvar för hur de senaste åren artat sig.

Men vad vill vi då? Sommarens krav på att handla ”snabbt” är för mej överspelade. Förbannade djävla tåg att alltid gå vid samma tid år efter år.

Nu handlar det om att vi som ”ägare” dvs fansen och ….AEG sätter oss ner och – utan att slösa tid, men utan att hafsa – hittar en lösning på styrningen av klubben som verkar hålla, som vi kan lova att stå för framöver – ALLA –  och som kan få dra igång sitt arbete omgående. Vi kan ifrågasätta många saker, men varför inte genomlysa hela styrningen av klubben? Varför väljer vi en FF-styrelse men saknar inflytande på vem som ska representera den i AB-styrelsen? Ska verkligen föreningens representanter i AB’t vara FF-styrelseledamöterna? Finns det skillnad i kompetens när det gäller att sköta ungdomsfotboll och A-lagsverksamhet?

Det sägs från många håll att många fangrupperingar ser ungefär likadant på det här. Det är bra. Men vi glömmer en viktig gruppering. AEG.

VAD VILL AEG egentligen?

De räddade oss i höjd med SM-guldet och har hållit oss under armarna även på senare tid. Det var fansen via Söderkisar/Bajenborgen och några privata investerare som tillsammans med AEG skickade in pengarna som fick klubben att överleva för bara några år sedan. AEG krävde då att vi slantade själva för att dom skulle ställa upp, men ställde upp, de gjorde de. Man får inte glömma det, även om det givetvis är kaffepengar för den amerikanska underhållningsgiganten.

Men nu, när den nya arenan är i säcken, vad vill dom då? Jag anser att det är skamligt, nonchalant och fräckt att ingen representant för AEG kunnat kommunicera i de här frågorna med medlemmarna. Och då menar jag inte Globen-VD’s aningslösa utspel, utan en amerikan i rimligt beslutsfattande ställning. Om vi medlemmar och AEG nu faktiskt äger den här verksamheten tillsammans, varför kan de inte visa sig och ta diskussionen? I ett noterat aktiebolag skulle ju alla ägare samlats till en bolagsstämma – och det gör det ju också i AB’ts fall, men då är det återigen bara ägarrepresentanter som får rum runt kanslikonferensbordet. Självklart borde Chris Klein eller någon på samma nivå kunna komma till ett extrainsatt föreningsmöte – ge oss gesten i att åsidosätta det formella i att det här har med ”föreningen” att göra – och ta tag i skiten.

AEG kan bara vinna på att ha en dialog med breddmedlemmarna. Vi slipper demonifiera de ansiktslösa kapitalisterna och nog fan måste vi kunna få en samsyn kring att och hur vi vill föra klubben upp i Allsvenskan igen.

Categories: Uncategorized

Sommaren då papperstidningen dog

Under sommaren har vi avslutat våra pappersprenumerationer på de tre morgontidningar som vi glufsat i oss dagligen sedan 198 … äh, det är nog preskriberat.

Hur det kommer sig? Ja, det var inget snabbt eller enkelt beslut. En erosion över tid, liksom.

Traditionens makt är stor. Man har minnen av stunderna i pappas och mammas dubbelsäng där jag följde Fantomen, allsvenskan och annat i dåvarande husorganet VLT. Man flyttade till Stockholm och skaffade Svenskan i stället för lösskägg, för att verka litet vuxnare. Och så kom personalförmånerna. Djävlar! Ett tag hade vi SvD, DN, Finanstidningen, DI och Financial Times rakt ned i brevlådan. Och dagliga träningspass med fullpackade returpapperspåsar till insamlingen.

Men för några år sedan kom paddorna in i familjen. Ett tag funkade de bara som typ storskärm för mail och Facebook. Sedan ramlade jag in i Kindlevärlden. Att skamlöst få tillbringa timmar i bokhandeln; mitt i natten, naken och fortfarande mellan lakanen blev en för svår frestelse och numera går merparten av det som känns som snabbmatslitteratur via Whispernet över Atlanten rakt ner i bingen. Men det skall understrykas, jag köper i alla fall lika mycket som genomsnittet av Akademibokhandelns sk storkonsumenter även i vanlig bokhandel. För att jag vill, kan och måste. Tranströmers samlade gör sig icke på skärm.

Men så var det det här med tidningarna. Sommaren tillbringades på det oftast väluppkopplade torpet. Och eftersom vi är så ovilliga att bestämma oss för var vi ska vara härnäst, fixar vi ingen eftersändning av papperstidningarna. Och då kommer paddorna fram igen. ”Hade vi inte en digital prenumeration någonstans?”

Jo, det ingår ju i alla våra prenumerationer. Tjing, tjång, så fanns samtliga digitalupplagor där. Och upplevelsen fångade oss direkt.

Det var trevligt, när sonen vägde ungefär 90 kilo mindre än idag, att gå med honom på axlarna och hämta tidningen vid brevlådan på landet 1.5 kilometer fram och tillbaka. Och ärligt talat, när han vaknade, vid fem på morgonen på den tiden, fanns inte så mycket annat att göra av dagen än ta en mysig promenad. Fair enough. Men nu?

Det tar några sekunder att få ner tidningen i paddan och börja läsa. Och när vi väl läste…

Pad-upplevelsen är ju vida vassare än papperstidningen. Bilderna blir så mycket tydligare, och zoombara. Texterna vilar bättre och kan läsas en och en om man så önskar. Vi kan läsa samma delar samtidigt.

Och vi behöver inte bidra till de urbana skogarna mer än vi gör ändå som innehavare av reklamutskicksvänlig brevlåda i ett mörkblått postnummerområde.

(På sikt, det här är helt personligt, kanske vi slipper rasslet från distributionscentralen 02.15 varje morgon på Tjärhovsgatan. Ekot går djävligt bra från marknivån mellan vårt hus och hantverkshusets väggar. Slammerislammer. Men nu vet vi: deras tid är räknad.)

Sedan är vi ju redan i paddmiljö, så när Strage skriver sej löddrig om Watain, togglar vi till Spotify och drar igång den nya ”plattan”. Som ju är ”platta” på samma sätt som den ”tidning” vi läser är ”tidning”. Och på samma sätt som vi ser mer och mer teve på play via paddor eller dator, och allt mindre via antennen som ändå aldrig funkar pga gott om asplöv på vägen från huvudmasten.

När kommer Mag-ify? En prenumeration för alla digitalutgåvor? ”Access, not ownership” måste ju funka lika bra där. Jag vill ha DN, Svenskan, DI, VLT, Down Beat, Blues Review, Sweden Rock Magazine, Close-up, Orkesterjournalen och en skrälldus gitarr- och biltidningar. I tidningsformat, så att jag känner igen mej. Även om det gärna får röra på sig och låta också.

Men det här blev alltså sommaren som 2000-talet inträdde även här.

Farväl, papperstidning. Hälsa ångmaskinerna, tablå-tv, Hylands hörna och Nokia 6150 i uppfinningshimlen.

Categories: Uncategorized

På spaning efter en slumrande jätte

Vi har det litet marigt nu i Bajen. Vad är det egentligen vi supportrar vill? Vad kan vi åstadkomma och hur gör vi det?

Det finns ett enkelt svar på alla dom där frågorna. I alla fall den första. Vi vill se ett Hammarby som lirar schysst fotboll i högsta serien, är med i snacket om medaljer och får en och annan tur ut i Europa. I våra våtaste drömmar vill vi förstås se fler SM-guld och Bajen i slutspel i Champions League.

Om man ska göra det hela mer detaljerat, tror jag att de flesta fans vill se en bred och både romantiskt lycksalig och sportsligt framgångsrik knatte- och ungdomsverksamhet där spelglädje och grönvit tråd leder fram till A-lagsspel för de mest vältränade och talangfulla. (Samt glada minnen för de som likt alla mina 95:or utom en försvinner ur klubben) Jag tror att vi vill se en välskött rörelse rent ekonomiskt, som tjänar pengar på att utveckla talang och sälja biljetter, sponsoravtal och merch. Och jag är väldigt säker på att vi kräver att allt detta sker med den unika känsla som är Hammarby, utan att kortsiktiga ekonomistiskt drivna idéer tillåts pressa tillbaks fansen och allt det som är Bajen.

Ingenting av allt det här är egentligen teoretisk-kärnfysiksvårt att fixa.  Två argument:

Åtvidaberg är en ort med nästan en femtedel så många innevånare som Katarina Församling på Södermalm. Nästan. En. Femtedel.  Åtvid lirar i Allsvenskan.

Borås är en liten ort mitt i Knalleland med ganska exakt lika många innevånare som Södermalm. Där går det också ganska hyggligt. Ganska. Nog är det litet kul att se sitt favvolag möta Celtic? Jag skulle säga att det är bra mycket roligare än att möta Ljungskile. Även om man i bägge fallen torskar med 0-1.

Men hur fixar vi det här? Vi har ju ett lag, en organisation och en verklighet som inte bara kan kopplas bort, samtidigt som vi egentligen har en hel del tillgångar som vi uppenbarligen inte får full nytta av, till exempel:

* Sveriges bästa fans med en aldrig sinande vilja att ställa upp för klubbmärket

* En trupp med många – var och en för sig – duktiga spelare

* En arena som nog blir bra så småningom, med bättre möjligheter än någonsin att staga upp ekonomin.

Trivialreceptet för åtgärder när jag läser forumen är tvådelat

* Avgå alla. Eller åtminstone de flesta.

* Gör precis tvärtom mot tidigare.

På det organisatoriska planet (ledning och styrelse, aka ”alla” aka ”pajasarna”) hade vi ett tag en ledning som sköt från höften och skötte laget som om det vore en upplyst despoti. När det inte fungerade, satsade vi på en organisation som prioriterade ordning och reda. När den organisationen så småningom visade sig inte riktigt leverera det, bytte vi ut delar av ledningen och delar av styrelsen och så småningom fler delar av styrelsen, hela styrelsen och hela ledningen. Glasklart, inte sant?

När det gäller det sportsliga levde vi först över våra tillgångar, sedan sparade vi nästan ihjäl oss men satsade på någon form av rutinerade budgetspelare som sedan ratades till förmån för best-of-HTFF som sedan ratades till förmån för litet dyrare och så småningom riktigt högklassiga rutinerade spelare.

Ser man till avgörande stunder i vår närhistoria handlar HELA vår existens just nu om två djävligt rättvisa och tursamma omständigheter: att vi lyckades sälja Linus Hallenius för en hyggligt hutlös summa, och att Hopf lirade fram Bojan till det avgörande målet mot Ängelholm; händelser som i finansvärlden kallas för ”Svarta Svanar” på grund av sin osannolikhet. Supportar via Söderkisar och Bajenborgen, finanspersoner och AEG har också lagt räddningsplankor över diverse ekonomiska kläggigheter. Man undrar också var vi stått om inte PEAB av någon lycksalig försyn försenats i bygget. Är stillaståndet på Nespressomaskinen på kansliet en indikation på någonting? Kremlologerna tvistar.

Men vart går vi härifrån?

Klart att vi har skäl att vara missnöjda med tabelläget och det är ett symptom på att någonting i kedjan inte fungerar.

Såhär ser kedjan ut:

Vi supportrar väljer föreningsstyrelsen – som verkar göra ett utomordentligt jobb med att utveckla och administrera ungdomsfotbollen, inte minst tack vare den rävsluge, storhjärtade eldsjälen Ovve Andersson, framgångsrik -94 och 97-tränare, ungdomsansvarig med mera.  Föreningsstyrelsen utser sedan sina representanter till AB-styrelsen (Hertzell, Yxkull, Lars Nilsson och Jensa G) samtidigt som AEG får tre och investerarna en (Martin Nilsson) .

I den bästa av alla världar ska styrelserna innehålla personer med bred erfarenhet av sportekonomi, entreprenörskap, juridik, sponsringsfrågor, lobbying och elitfotboll på hög nivå – med kontaktnät som matchar det. En setup för fotbollsföreningen, en setup – som i mina ögon inte självklart behöver innehålla någon gemensam person med IF FF-styrelsen – för aktiebolaget.

AB-styrelsen utser sedan i sin tur VD, Sportchef och huvudtränare. Och resten är, formellt sett , upp till dessa tre.

Det fina med den här kråksången – 51%-regeln som det kämpas för i organisationssverige – är just att det är vi supportrar som äger hela framtiden. Vi utser vår föreningsstyrelse och dess representanter bestämmer (med sin röstövervikt) över AB-styrelsen.

Frågan är vad vi gör med vår makt.

Det krävs i runda slängar 100 personer med samma vilja på ett årsmöte för att genomföra en förändring. För den som har talets gåva, en matsked utstrålning och kunskaper om nätverkandets grunder är det en enkel match att ordna. Kalle-Anka-partiet fick sammanlagt 170 röster i det senaste riksdagsvalet, om man säger så.

Men, och här är egentligen kärnfrågan:

VEM tänker brett och konstruktivt kring Hammarbys framtid? Vem sammanställer alla goda idéer och paketerar dem? Var formuleras strategierna? Var debatteras de? Hur breddar vi nätverket så att vi verkligen lockar in de smartaste människorna med Bajenhjärta i världen till våra styrelser och ledningar? (Och får dem att fortsätta, trots att de i samma stund som de accepterar och väljs in till sina uppdrag omvandlas till Pajasar i forumterminologin och hamnar på listan för 40 könsordsmail om dagen vid minsta avvikelse från den ”rätta” vägen.)

Det snackas vitt och brett och tycks ännu bredare.  Bara Bajare, Svenska Fans, Bajen Fans styrelse och olika forum,  i de befintliga FF- och AB-styrelserna, på kansliet, bland investerare, i korvkön, och diverse valberedningar, samt på hemvägen från bortamatcher.

Men när knyter vi egentligen ihop säcken? När diskuterar vi öppet och konstruktivt utan personliga motsättningsdimmor och falangtjat, underbordetstrategier, tyckmycken amatörism (min polare leder konsums charkdisk i Skärpan och han ä en jävel på å sälja) och gammalt oförlöst groll?

Gregg var en djävel på retorik. Ovanligt duktig, tror jag, även för att vara fotbollsspelande amerikan. Och när han kallar Hammarby för en ”slumrande jätte” har han naturligtvis en drös med avsikter med ett sånt uttalande, främst att få ett schysst eftermäle i Bajenkretsar. (Ingenting att klandra honom för, alls, och det närmaste halvåret kommer att utvisa om det omedelbart blev så djävla mycket bättre utan honom som vi trodde och hoppades.)

Men jag tror också att Hammarby är en slumrande jätte. Jag är helt säker på det.

Vi har, vaddå? 500 000 sympatisörer i Storstockholm? Vi har närmare 10 000 reggade, pröjsande medlemmar i Bajen Fans? Vi har fixat grejor som Bajen Aid, Forza3000, Söderkisar, Supportrarnas Matchprogram   , kultbokprojektet (som jag själv är en del i)  Söderstadion Forever  och naturligtvis, viktigast, STÄMNINGEN på varje match, hemma som borta och den unika familjekänslan bland Bajare både på Söder och andra ställen där vi samlas. Jag har påpeka det förut, men det tål att upprepas: att man kan göra ett myshumorteveprogram av vår klubbkänsla måste vara närmast världsunikt.

Vi är, kort sagt, djävligt stora och starka när vi verkligen samlar oss. Vi må vara mindre, och på en mindre ”marknad” än till exempel Bayern München, men vi har en bra  bit att gå innan man kan påstå att vi utnyttjar hela den slumrande kraft som vi faktiskt besitter på ett samordnat sätt.

När gjordes senast ett riktigt brett strategiarbete för klubbens räkning? Jag skulle vilja se en samling i Bajenland där vi utgår ifrån våra styrkor, vår plats i seriesystemet och den ekonomi som finns, förstås, men där vi i övrigt har ett vitt papper.

Hur är de framgångsrika klubbarna organiserade? Var finns de internationella exemplen på klubbar som överträffat sina konkurrenter i ”resursutnyttjande”  ur sportslig synvinkel? Vilka är bäst i klassen på sponsring och reklam UTAN att tafsa på klubbmärket? Var hittar vi smarta och långsiktiga finansiärer om sådant behövs? Hur kan allt detta plockas hem och översättas till Bajenanda? Och, faktiskt, hur kan vi på bästa sätt utnyttja de amerikanska delägarna till någonting annat än syndabockar för allt som är kefft?

Och naturligtvis: vad säger våra nuvarande styrelser och ledningar och delägare om saken? På vilka sätt följer och följer vi inte vilken plan för den långa och korta sikten? Jag sitter verkligen inte här för att döma någon ohörd.

Jag skrev – ett av de två mest lästa inläggen på den här bloggen någonsin – en liten uppläxning av Kennedy häromdagen. Och även om jag fortfarande tycker att vår hjälte ska snacka mindre och smartare med journalister och lägga mer fokus på att sätta alla frisparkar och hörnor i mål, eller på pannan eller foten på lämplig målgörare håller jag med honom om en sak.

Hur KUL är det att möta Ljungskile?

Och då är det såhär, att Kennedy må vara kung över högerkanten (eller det centrala mittfältet, när han utnyttjas rätt och är i form) men det är faktiskt VI som har makten att påverka allting som sker utanför planen.   (Och ja, om truppen vill påverka sina förutsättningar, är dom många nog att vara nästan en tredjedel av en majoritet på ett föreningsmöte, så what goes around comes around)

Om du har läst ända hit är du Bajare nog att komma med förslag: HUR kan vi inför kommande säsonger – vi äger ju aldrig Bajen, vi förvaltar det bara för kommande generationer – åstadkomma det här på bästa sätt?

Full fart fram och tillbaka i #Bajen

Vi har det litet marigt nu i Bajen. Vad är det egentligen vi supportrar vill? Vad kan vi åstadkomma och hur gör vi det?

Det finns ett enkelt svar på alla dom där frågorna. I alla fall den första. Vi vill se ett Hammarby som lirar schysst fotboll i högsta serien, är med i snacket om medaljer och får en och annan tur ut i Europa. I våra våtaste drömmar vill vi förstås se fler SM-guld och Bajen i slutspel i Champions League.

Om man ska göra det hela mer detaljerat, tror jag att de flesta fans vill se en bred och både romantiskt lycksalig och sportsligt framgångsrik knatte- och ungdomsverksamhet där spelglädje och grönvit tråd leder fram till A-lagsspel för de mest vältränade och talangfulla. (Samt glada minnen för de som likt alla mina 95:or utom en försvinner ur klubben) Jag tror att vi vill se en välskött rörelse rent ekonomiskt, som tjänar pengar på att utveckla talang och sälja biljetter, sponsoravtal och merch. Och jag är väldigt säker på att vi kräver att allt detta sker med den unika känsla som är Hammarby, utan att kortsiktiga ekonomistiskt drivna idéer tillåts pressa tillbaks fansen och allt det som är Bajen.

Ingenting av allt det här är egentligen teoretisk-kärnfysiksvårt att fixa.  Två argument:

Åtvidaberg är en ort med nästan en femtedel så många innevånare som Katarina Församling på Södermalm. Nästan. En. Femtedel.  Åtvid lirar i Allsvenskan.

Borås är en liten ort mitt i Knalleland med ganska exakt lika många innevånare som Södermalm. Där går det också ganska hyggligt. Ganska. Nog är det litet kul att se sitt favvolag möta Celtic? Jag skulle säga att det är bra mycket roligare än att möta Ljungskile. Även om man i bägge fallen torskar med 0-1.

Men hur fixar vi det här? Vi har ju ett lag, en organisation och en verklighet som inte bara kan kopplas bort, samtidigt som vi egentligen har en hel del tillgångar som vi uppenbarligen inte får full nytta av, till exempel:

* Sveriges bästa fans med en aldrig sinande vilja att ställa upp för klubbmärket

* En trupp med många – var och en för sig – duktiga spelare

* En arena som nog blir bra så småningom, med bättre möjligheter än någonsin att staga upp ekonomin.

Trivialreceptet för åtgärder när jag läser forumen är tvådelat

* Avgå alla. Eller åtminstone de flesta.

* Gör precis tvärtom.

På det organisatoriska planet (ledning och styrelse, aka ”pajasarna”) hade vi ett tag en ledning som sköt från höften och skötte laget som om det vore en upplyst despoti. När det inte fungerade, satsade vi på en organisation som prioriterade ordning och reda. När den organisationen så småningom visade sig inte riktigt leverera det, bytte vi ut delar av ledningen och delar av styrelsen och så småningom fler delar av styrelsen, hela styrelsen och hela ledningen. Glasklart, inte sant?

När det gäller det sportsliga levde vi först över våra tillgångar, sedan sparade vi nästan ihjäl oss men satsade på någon form av rutinerade budgetspelare som sedan ratades till förmån för best-of-HTFF som sedan ratades till förmån för litet dyrare och så småningom riktigt högklassiga rutinerade spelare.

Ser man till avgörande stunder i vår närhistoria handlar HELA vår existens just nu om två djävligt rättvisa och tursamma omständigheter: att vi lyckades sälja Linus Hallenius för en hyggligt hutlös summa, och att Hopf lirade fram Bojan till det avgörande målet mot Ängelholm; händelser som i finansvärlden kallas för ”Svarta Svanar” på grund av sin osannolikhet. Supportar via Söderkisar och Bajenborgen, finanspersoner och AEG har också lagt räddningsplankor över diverse ekonomiska kläggigheter. Man undrar också var vi stått om inte PEAB av någon lycksalig försyn försenats i bygget. Är stillaståndet på Nespressomaskinen på kansliet en indikation på någonting? Kremlologerna tvistar.

Men vart går vi härifrån?

Klart att vi har skäl att vara missnöjda med tabelläget och det är ett symptom på att någonting i kedjan inte fungerar.

Såhär ser kedjan ut:

Vi supportrar väljer föreningsstyrelsen – som verkar göra ett utomordentligt jobb med att utveckla och administrera ungdomsfotbollen, inte minst tack vare den rävsluge, storhjärtade eldsjälen Ovve Andersson, framgångsrik -94 och 97-tränare, ungdomsansvarig med mera.  Föreningsstyrelsen utser sedan sina representanter till AB-styrelsen (Hertzell, Yxkull, Lars Nilsson och Jensa G) samtidigt som AEG får tre och investerarna en (Martin Nilsson) .

I den bästa av alla världar ska styrelserna innehålla personer med bred erfarenhet av sportekonomi, entreprenörskap, juridik, sponsringsfrågor, lobbying och elitfotboll på hög nivå – med kontaktnät som matchar det. En setup för fotbollsföreningen, en setup – som i mina ögon inte självklart behöver innehålla någon gemensam person med IF FF-styrelsen – för aktiebolaget.

AB-styrelsen utser sedan i sin tur VD, Sportchef och huvudtränare. Och resten är, formellt sett , upp till dessa tre.

Det fina med den här kråksången – 51%-regeln som det kämpas för i organisationssverige – är just att det är vi supportrar som äger hela framtiden. Vi utser vår föreningsstyrelse och dess representanter bestämmer (med sin röstövervikt) över AB-styrelsen.

Frågan är vad vi gör med vår makt.

Det krävs i runda slängar 100 personer med samma vilja på ett årsmöte för att genomföra en förändring. För den som har talets gåva, en matsked utstrålning och kunskaper om nätverkandets grunder är det en enkel match att ordna. Kalle-Anka-partiet fick sammanlagt 170 röster i det senaste riksdagsvalet, om man säger så.

Men, och här är egentligen kärnfrågan:

VEM tänker brett och konstruktivt kring Hammarbys framtid? Vem sammanställer alla goda idéer och paketerar dem? Var formuleras strategierna? Var debatteras de? Hur breddar vi nätverket så att vi verkligen lockar in de smartaste människorna med Bajenhjärta i världen till våra styrelser och ledningar? (Och får dem att fortsätta, trots att de i samma stund som de accepterar och väljs in till sina uppdrag omvandlas till Pajasar i forumterminologin och hamnar på listan för 40 könsordsmail om dagen vid minsta avvikelse från den ”rätta” vägen.)

Det snackas vitt och brett och tycks ännu bredare.  Bara Bajare, Svenska Fans, Bajen Fans styrelse och olika forum,  i de befintliga FF- och AB-styrelserna, på kansliet, bland investerare, i korvkön, på Årsta och diverse valberedningar, samt på hemvägen från bortamatcher.

Men när knyter vi egentligen ihop säcken? När diskuterar vi öppet och konstruktivt utan personliga motsättningsdimmor och falangtjat, underbordetstrategier och gammalt oförlöst groll?

Gregg var en djävel på retorik. Ovanligt duktig, tror jag, även för att vara fotbollsspelande amerikan. Och när han kallar Hammarby för en ”slumrande jätte” har han naturligtvis en drös med avsikter med ett sånt uttalande, främst att få ett schysst eftermäle i Bajenkretsar. (Ingenting att klandra honom för, alls, och det närmaste halvåret kommer att utvisa om det omedelbart blev så djävla mycket bättre utan honom som vi trodde och hoppades.)

Men jag tror också att Hammarby är en slumrande jätte. Jag är helt säker på det.

Vi har, vaddå? 500 000 sympatisörer i Storstockholm? Vi har närmare 10 000 reggade, pröjsande medlemmar i Bajen Fans? Vi har fixat grejor som Bajen Aid, Forza3000, Söderkisar, Supportrarnas Matchprogram   , kultbokprojektet (som jag själv är en del i)  Söderstadion Forever  och naturligtvis, viktigast, STÄMNINGEN på varje match, hemma som borta och den unika familjekänslan bland Bajare både på Söder och andra ställen där vi samlas. Jag har påpeka det förut, men det tål att upprepas: att man kan göra ett myshumorteveprogram av vår klubbkänsla måste vara närmast världsunikt.

Vi är, kort sagt, djävligt stora och starka när vi verkligen samlar oss. Vi må vara mindre, och på en mindre ”marknad” än till exempel Bayern München, men vi har en bra djäkla bit att gå innan man kan påstå att vi utnyttjar hela den slumrande kraft som vi faktiskt besitter på ett samordnat sätt.

När gjordes senast ett riktigt brett strategiarbete för klubbens räkning? Jag skulle vilja se en samling i Bajenland där vi utgår ifrån våra styrkor, vår plats i seriesystemet och den ekonomi som finns, förstås, men där vi i övrigt har ett vitt papper.

Hur är de framgångsrika klubbarna organiserade? Var finns de internationella exemplen på klubbar som överträffat sina konkurrenter i ”resursutnyttjande”  ur sportslig synvinkel? Vilka är bäst i klassen på sponsring och reklam UTAN att tafsa på klubbmärket? Hur kan allt detta plockas hem och översättas till Bajenanda? Och, faktiskt, hur kan vi på bästa sätt utnyttja de amerikanska delägarna till någonting annat än syndabockar för allt som är kefft?

Jag skrev – ett av de två mest lästa inläggen på den här bloggen någonsin – en liten uppläxning av Kennedy häromdagen. Och även om jag fortfarande tycker att vår hjälte ska snacka mindre och smartare med journalister och lägga mer fokus på att sätta alla frisparkar och hörnor i mål, eller på pannan eller foten på lämplig målgörare håller jag med honom om en sak.

Hur KUL är det att möta Ljungskile?

Och då är det såhär, att Kennedy må vara kung över högerkanten (eller det centrala mittfältet, när han utnyttjas rätt och är i form) men det är faktiskt VI som har makten att påverka allting som sker utanför planen.   (Och ja, om truppen vill påverka sina förutsättningar, är dom många nog att vara nästan en tredjedel av en majoritet på ett föreningsmöte, så what goes around comes around)

Om du har läst ända hit är du Bajare nog att komma med förslag: HUR kan vi inför kommande säsonger – vi äger ju aldrig Bajen, vi förvaltar det bara för kommande generationer – åstadkomma det här på bästa sätt?

Categories: Uncategorized

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.