Hans-Olovs senaste projekt Crash & Burn Blues Band hittar du förstås på majspejs.
http://www.myspace.com/crashburnbluesband
I levande skick återfinns Hans-Olov denna höst inte så ofta på scenen, men desto oftare med en gitarr runt halsen i hemmiljön, eller bakom penna och papper där en ny startelva med blueslåtar just växer fram. Om det är spännande? You bet!
Musiken kom in i Hans-Olovs liv på samma sätt som Obelix mötte den första grytan med trolldryck: Plums. Familjen Öberg var redan innan sladdbarnet Hans-Olov flyttade in i den gamla gulmålade musiklärarvillan vid Bruksskolan i Skultuna en multimusicerande familj. Sången ekade mellan väggarna, pianot gick varmt, gitarrer, fioler, bleckblås, det mesta som går att spela på fanns framme eller i garderober. Bilresorna, som Hans-Olov minns dem, var fyrstämmiga. Mamma sjöng melodin, Pappa den improviserade basstämman, brorsan Hans-Christer tenor och den lille Hans-Olov fick ad-libba någonstans i mitten. Så fostras en improvisationsmusiker, fast det var det ingen som begrep. Noter skulle man ju lära sig. Och musikvalet skulle vara respektabelt.
Blockflöjt utdelades i stället för napp. Piano presenterades som ett…dåtidens dataspel, kanske? Fiollektioner…”aga var ju förbjudet”, konstaterar Hans-Olov lakoniskt. Brorsan satt på övervåningen och lirade Dylan, Seeger, Beatles och ”Hang Down Your Head, Tom Dooley” på gitarren. Hans-Olov tog efter och spelade för alla som ville höra på samma låtar. Fast på badmintonracket. Livet var hårt i Skultuna på den tiden.
Musikklasserna i Västerås – under ledning av den demoniske, dynamiske och i alla dimensioner beundransvärde, besjälade Bror Samuelsson – gav möjlighet att musicera ytterligare sju timmar i veckan. Därtill Gosskören (Gosskörsthrillern skrivs som du läser detta!) och så småningom den blandade Mariakören.
När andra ungdomar började sommarjobba på loven, blev Hans-Olovs lösning annorlunda: uppvuxen och skolad i en musiklärarfamilj, var han en ideal kandidat för deltidsjobbet som pianolärare i Västerås Musikskola vid sidan av skolan. Sånglektioner meddelades av Sankta Birgitta, Bror Samuelssons fru – på plats i Västerås, förstås, och i lägerform på Birgittasystrarnas kloster i Assissi. Pryoperioden (avdelning: udda fakta som läsaren förmodligen klarar sig utan) avhölls på Operan i Stockholm.
Ändå var det, av alla djävla ställen, på Handelshögskolan i Stockholm som Hans-Olov på allvar ramlade ned i musiken. Under ett nattligt möte i studentkulverten med Studentorkestern Mercbleckets färgstarke dirigent, Stefan Eichenholz (ja: släkt med Mika) bestämdes det att orkestern fått en ny trumpetare.
– Hur länge har du spelat? frågade Stefan
– Jag börjar på måndag, svarade Hans-Olov.
Det var här det uppdagades: Jazzen var ju grejen – en fristad där all musikalitet och alla referenser: opera, gregorianska hymner, rock, vals, whatever, kunde vävas in i solon där publikens jubel och musikerns spelglädje var enda rättesnören. Inga noter, no holds barred, bara ett nyfernissat trägolv av harmonier att dansa runt på. Studietiden på Handels blev en orgie i toner, och studentlånet väl utdrygat av ”pyttipanna och starköl i köket efter gigget”-ersättningar. Så småningom – under två sysslolösa veckor i samband med Banklockouten 1990 – byttes trumpeten mot saxofon ”det är lättare att byta rör när de blir utslitna än läppar” och musiken tog ytterligare fart. Jazzbandet ”Beat the Beet” släppte en platta ”Beets & Pieces” 1997. Styrelsejobb i jazzklubb Fasching och skivbolaget Sittel. Bluesbandet ”Barfbag” uppstod. Festvåningsbandet ”Dönix Danskapell” slet ut ett par PA-system under 90-talet. Partyfunkbandet ”Chickentown” skakade stockholmstrakten under tidigt 2000-tal…och sådär håller det på. Tillsammans med The Original Beat Society arrangerar Hans-Olov en årlig jamklubb – D.O.J.C – någonstans nära dig.
Och nu då: Crash & Burn Blues Band med varudeklarationen ”Svensk neoblues med hjärta och skrev”. Knappast slutstationen; så länge det finns vita fläckar på musikkartan kommer Hans-Olov att klottra ned dem. Men en höjdpunkt, utan tvivel.
Därtill pågår inskolningen av nästa generation Öberg i musiken med full kraft. Dottern pluggar på Stockholms MusikalUtbildning, SMU, och satt för något år sedan in i farsans band på Fasching i ”You made my love grow cold” Sonen är en riktigt vass bluesman, men tog efter en traumatisk musikgymnasieupplevelse en rejäl paus från scenerna.
Utrustning är viktigt. Och Hans-Olov är lika prylbögig som andra musiker, men spelar fler instrument. Hans käraste musikaliska ägodel är Selmertenoren från 1963 ”som Dexter Gordon möjligen lånade under ett sverigebesök i slutet av sextiotalet”. Han har nyligen fått ett dragspel i present av hustrun Camilla. Gitarrsamlandet börjar ta sig smått patologiska proportioner. Efter en New Yorkresa sommaren 2007 tog en ny kärlek plats i hemmet; den akustiska Martingitarren ”Sally-Rose”. En promenad i Katarinabacken i slutet av februari ett år resulterade i en metallorienterad Washburn som nu tar plats bredvid sina mer bluesorienterade systrar, Fender Telecastrarna Olivia (en träfärgad custom) och Hannah (valnötslaserad & Seymorduncan-trimmad). När så fingrarna i augusti 2008 slant på blocket utvidgades samlingen ytterligare, med en Gibson Les Paul classic 60’s från 2005 i absolut nyskick. Och sommaren 2009, inför ännu en gitarrkliartvåveckorsperiod med Visingsö följt av Freak Guitar Camp…ja, då blev det en Gibson ES-355 också. Den är även mycket praktisk för bluesändamål. Kommer det någonsin att sluta? Knappast! Alltså, i Australien sommaren 2010 förvärvades en tung, e-stämd (”så praktiskt för bluesen”) Didgeridoo. I Marocko ett år senare en Hajhuj. ”Ett fantastiskt instrument”. Och jo, han hinner faktiskt spela på alla gitarrer.
Senaste kommentarer