#beach2064, del 56: mäta, mäta, mäta! 

Det finns bara en väg att nå mål och det är genom att mäta vägen dit. Men hur och på vilket sätt? Det finns många verktyg, men jag har funnit mitt. FitBit, nämligen! En puls-steg-kalori-kilometer-mätare med möjlighet till social samvaro över nätet och idel andra kopplingar. Jag har klockan på handleden och en våg – som mäter vikten tillförlitligt men fettprocenten åt fanders. De kommunicerar med min bas på nätet och jag kan dessutom utmana vänner på stegtävlingar, vilket jag regelbundet gör. När jag löptränar regelbundet finns däremot inget som slår min RunKeeper i telefonen, den lagrar just löpningen så detaljerat. Men komplementet med fitbit även där ger mig bättre koll på pulsläget, ty allt lagras och går att analysera. 

I morgon drar gymmandet igång på allvar. Det kommer tillfälligtvis att hämna viktnedgången, men å andra sidan handlar ju detta om välbefinnande. 

Nio hekto till delmål ett. Sedan får vi se hur långt man kommer. 

Categories: Uncategorized

#beach2064, del 55: Dessutom vaknar man aldrig bakis

Man blir trött på kvällen, men man vaknar tidigt, pigg och – under inflytande av vad det nu är som frigörs i ketonfasen – kreativ. Känslan i kroppen är ungefär som efter två normala värktabletter med kodein – en slags ostrukturerad, soft välbefinnandefeeling. Fredagsöl på förlaget blir inte lika …typisk när det i stället är blåbär/vaniljsmoothie, men man vaknar inte bakfull i morgon. Fredagsmyset, dock, blir det kycklingsoppa eller broccolisoppa? Hmmm…. inte lika skojigt val som oxfilé, det tänker jag inte låtsas.

Men två pannor ner i vikt på fyra dagar – det kan jag och iTrimmetoden ta full cred för. Sjutton dagar kvar. Det här går bra!

Categories: #beach2064, Uncategorized | Etiketter:

#beach2064, del 54: Hinder & Frestelser

Nygamla upplevelser, minsann: Att hålla releaseparty för en bok som förlaget ger ut och varken knapra på de så lockande chilinötterna eller utnyttja välkomstvinmöjligheten. Jag kom visserligen till gårdagskvällens fest alldeles proppmätt (!) efter att ha snabbkäkat en portion med kycklingsoppa (150 kcal) men ändå. Det handlar egentligen om att bryta ett socialt mönster, och ett personligt sådant.  Jag slipper visserligen frågan om jag är gravid, men möjligen anar jag ”är du nykter alkoholist”-frågan i någras ögonvrår. Om vilket jag inte kunde bry mig mindre, förstås. Ty:

Att experimentera är roligt! Ketonfasen är helt uppenbart igång – jag *ser* verkligen skillnaden själv, den går att mäta på vågen och  naturligtvis stinker jag. Och igår noterades via känsliga näsborrar att rödvin är det som ger sämst andedräkt i stora, täta sociala sammanhang. Men vi hade trevligt, boken är underbart vacker och alla var glada.

När jag körde den verkliga iTrimkampanjen hösten 2014, hade jag en helvetesvecka på frestelsefronten som bestod av en kväll med födelsedagsfest på ett stort förlag, en pokerafton med bästa vännerna och en 50-årsfest dagen därpå. Tre kalaskvällar i rad, med ett sammanlagt intag under dessa TRE middagar på 450 kalorier. ”The kind of stuff that marks a man” som en hårdkokt karaktär ur en Clintanfilm sa en gång. Ungefär. Tror jag.

2.1 kg kvar till första delmålet och den värsta, inledande tredagarsfasen är över. In i kaklet, bara.

Categories: #beach2064, Uncategorized | Etiketter:

#beach2064, del 53: Den förmodade rutinen

Vissa saker känner man igen när man ger sig på en maratonfasta av VLCD-typ.  Hungern de första dygnen som kombineras med den lätt egocentriska fascinationen av det snabba vikttappet, till exempel. Huvudvärken, givetvis.  Lusten att käka saker som man normalt inte har pajnat för på länge, alltså… seriöst… Stiltonpizza?

Andra hade jag visst glömt bort. Allt det där som låg runt omkring kampanjen, till exempel. Vikten av att ha tänkt igenom saker och ting rent … övergripande liksom. Varför gör jag det här? Vad ska det leda till? Hur ser bilden ut där jag spränger målsnöret?

Under min förra vända, när jag lyckades kasta av mig sjutton djäkligt illasittande kilon på knappa tolv veckor, var det typ akut. Jag slog ur underläge (eller viktmässigt överläge) och såg egentligen mest bara en bra väg. Den här gången är det ju annorlunda. Jag har kontroll på saker och ting och den här treveckorsprocessen handlar om att göra ett snabbt, effektivt – ehuru mitt i ganska tröttsamt – skifte i viktnivå.

Ett snabbt skifte i viktnivå. Som leder till en matchvikt jag inte haft sedan… eventuellt 1999, men mest sannolikt hösten 1997. Det är målet. Eyes on the price. Bilden där jag spränger målsnöret iförd – faktiskt – mönstringsvikten, är ganska kul att visualisera.

Delmål 1 – man måste ha delmål för att ha någonting att närfoka på: att tappa 3,7 pannor.

Delmål 2 – ytterligare två – där borde jag kunna vara onsdag den 24

Delmål 3 – färdig, fredagen den 26 och vi får helt enkelt se hur långt jag kommer. Allt över 7 pannors tapp är bonus.

Egentligen är det det jag gillar mest med ketonfasmetoden: att det fungerar och i rask takt (när viktnedgångsbehovet är begränsat) bara man följer metoden. I många andra dieter finns val. Jag har läst böcker om alla varianter, tror jag. Problemet är uthållig självdisciplin i mitt fall. Att gneta över en halvårsperiod med små segrar varje dag är inte min grej. Att snabbskifta, proklamera SEGER och sedan hålla vikten – det fungerar. ”Lyssna på gudomligheten inom dig, ty det är den enda du får”, som de gamla grekerna travesterade Sun-Tzu, eller om det var Oscar Wilde.

-1,2 kilo såhär långt. På två dygn. De enklaste dygnen, förvisso. Men i alla fall.

 

Categories: #beach2064, Uncategorized | Etiketter:

#beach2064, del 52. Första dygnet

En märklig känsla av mättnad. Vaknar tidigare än vanligt, full av energi. Minns hur det var för 18 månader sedan när jag gjorde det här för första (och, känns det verkligen som: NÄST SISTA) gången. En av mina FB-vänner har langat upp en otroligt inspirerande video i flödet; en kortfilm om en BBQ-rökt extraordinärt smaskig (ser det verkligen ut som) BACONRULLE. ”Cheers, mate”, liksom.  

Men hungern är inte riktigt där. Däremot en välbekant känsla av bristande fokus, en punchighet som påminner om hjärnan på kodein efter en visdomstandsoperation.

Och vågen uppmuntrar – naturligtvis gör den det, jag käkade effin 600 kalorier igår, så det SKA ju synas – med SJU hekto vikttapp.

Det här går ju bra, det.

 

Categories: #beach2064, Uncategorized | Etiketter:

#beach2064, del 51: Slutspurtens slutspurt

Man brukar säga att det enklaste sättet att skapa en liten förmögenhet, är att börja med en stor. Så ock med viktnedgångar, fast precis tvärtom. Hur når man matchvikt? Genom att gå ner MER förstås. iTrim-kampanjen hösten 2014 var ju en magnifik succé. Sjutton kilo på sådär nio veckor är verkligen inte att förakta. Men därefter kom – mycket förutsägbart – uppstudsen och på uppstudsnivån har jag legat sedan dess, give or take. Slutsatsen av detta är enkel att dra. Jag är en djäkel på att långsiktigt hålla vikten. Men att gnetigt och långsiktigt dessutom TAPPA vikt – det är svårare.

Vad alltså göra? Mitt gamla jag skulle gjort det mitt gamla jag alltid gjorde såhär års: proklamera räfst- och rättarting, anmäla mig till ett lopp, svära att ”nu djävlar..”, och sedan eventuellt gå upp ett par pannor till; möjligen i kombination med en förnyad satsning på löpning och gym. Och därefter skulle det bli – gissar jag på goda grunder – maj när hela världen kör mingelpartyn varje kväll och i mitten av juni sedan ytterligare två ystra kilon på vågen, dallrande av hänryckning i midjan. Men inte så i år. No-suh.

Det ser inte likadant ut i pallet på denne #beach2064-buff. Det finns egentligen bara ett sätt, nu när jag provat, och det är att ta i REJÄLT och skita i tajmingen (februari är egentligen en skitmånad, precis som elva andra månader varje år, för viktkampanjer) och gå på ketonfasen via iTrims VLCD-program.

Enkelt som silverthe, egentligen. Följ schemat i tre veckor och tappa åtta kilo. Jag tackar ibland skaparen för att jag föddes till snubbe, vilket gör vikttappet så mycket större i den här fasen. Med åtta kilos tapp, kommer jag att gå UNDER min långsiktiga nivå, så pass mycket att jag kan studsa rätt rejält utan att komma ur den form jag vill ha. Inte kattskit, väl?

Jag har planerat det här i flera månader. Ursprungligen var det tänkt att ske i januari, men si på faen, en galla kom emellan. Så nu träder jag in i tunneln, har redan smällt i mig en av de 84 VLCD-måltider som väntar. 83 pulverpåsar kvar och FEM kilo till matchvikt. Andas, le och fokusera på metoden. Resten ger sig.

 

Categories: #beach2064, Uncategorized | Etiketter:

#beach2064 del 50: Var fan är mitt gym?

Äntligen! December bjöd på en efterhängsen axelskada och därmed noll gym. Sedan kom Gallruari och med nyopererat mellangärde var det inte mycket att göra. Men idag, den första februari, var det alltså dags: comeback på gymmet.

Men vilket gym? Som van spårhund på många olika gym under årens lopp hittade jag förstås mina maskiner. Efter en. Lång. Stund. Men tusan vad Sats förändras. En del är till det bättre. Tror jag. Kampsportsnyheten är lovande, till exempel. Annat känns tvärbeige, som halveringen av antalet uppvärmingslöpbanor. Månne detta reds ut så småningom?

Namnbytet ”Sats Sofo” (Uttalas förmodligen ‘Sätts söuföu’) kan vi vara utan. Och OM man nu satsar tre-fyra (tusen) månader på ett ombygge – KAN ingen lägga en timme på att få ihop någonting annat än en hjärndöd spellista?

Alltnog: ett skönt pass på ungefär halva belastningen jämfört med oktober/november i fjol och bara små, små smärtor i den yrvakna axeln. Mellangärdet höll tyst och hängde med.

I’m back!

 

Categories: Uncategorized

#beach2064, del 49: Tappa vikt med Gallfebermetoden

Vad sägs om ett utomordentligt smärtsamt sätt att tappa cirka fyra kilo på en vecka? Det var den andra januari, just efter en lång skön löpningspromenad i spåren och skogarna runt Hellasgården som den slog till: gallfebern.

Nog för att man haft ont i magtrakten tidigare, men det här var Camp Nou-varianten av något jag tidigare bara upplevt på korpnivå. Nåväl: eftersom denne amatördoktor redan vet att alla magsmärtor ska tas på största allvar, togs bussen till SöS och akuten. Lördag eftermiddag, långa köer, men det kunde varit värre. Så småningom diagnos: trolig gallsten, smärtstillande – som verkade oerhört bra och hemskickning efter sex timmar. Några timmar senare bröt det ut igen, men på riktigt allvar och med gracen hos en fällkniv som just inte riktigt smällt igen kröp jag in i en taxi och ”gick” på återbesök. Nittio minuters väntetid mitt på natten mellan lördag och söndag är inget vidare när varje minut känns som tilläggstid på förlängningen i en avgörande cupmatch mot smärtan. Men så småningom: samma läkare, ny diagnos (sannolik inflammation i gallblåsan pga småsten) beslut om inläggning och nu riktig smärtstillning. Heja morfin! Alla som gnäller på effektivitet och attityd i offentlig sektor kan vad Sös anbelangar kamma sig och lägga ned den, för vilket djävla gäng med kunniga, ambitiösa och trevliga människor man har däruppe! Jag blev oerhört välbehandlad och den enda fienden i hela vårdmaskineriet var den som gjorde min planerade tredagarsvistelse till en femdagarsdito: ”Prioriteringar”. När det ligger blödande kranskärl på operationsbordet kommer inte en lindrigt – men alltmer varefter tiden gick – infekterad galla emellan.

Fram tills gallan gjorde sig påmind hade julträningen gått så bra. Den där vovven har vuxit upp till unghund med behov av daglig löptur i hund- och pulkaspåret och hela julvistelsen i Orsa, liksom mellandagar och framåt har kantats av sex-sjukilometers rundor i ytterst varierande tempi. Från lugn jogg till totalt euforirus. Fartlek at its best, och det är en  fantastisk träning och roligt att göra med den fyrbenta ”best”-isen, vars promenadtempo och välbefinnande ständigt ökar.

Därefter en vecka på rygg. Fan. Jag tvingades kicka både endorfin och kaffe och gick i stället in på morfin och annan smärtlindring med kulmen under de nittio minuternas operation. Punchig i pallet är bara förnamnet.

Så. Just nu är #beach2064-planen att börja orka mer än 20 minuters promenad åt gången, att röra på sig mycket utan att på något sätt förstöra läkningen av såren. Stor nackdel, jag får inte göra någonting som påminner om att lyfta tungt, vilket t o m innebär att jag inte kan gå ut med vovven utan sällskap, eftersom han gärna rycker till ibland, eller behöver ryckas till.

Uppsidan? Jag har tappat åtminstone fyra kilo under veckan som gått sedan smällen. Det är en djävla skitmetod för att tappa vikt, men jag lovar att den fungerar! Fem kilo ner till den långsiktiga matchvikten och nu när allt ligger bakom mig, kan man i alla fall konstatera att 2016 har rivstartat på ett ovanligt sätt.

 

 

 

Categories: #beach2064, Uncategorized | Etiketter:

Litterär författarspökvandring

Jo. Det var release för min Skultunadeckare ”Även som död sig lik” i lördags. Romanen är väldigt speciell för mig av många skäl, och som ”projekt” är den också ganska ovanlig, eftersom hela författarvinsten går till Skultuna IS. Man kan lugnt säga att det blev en dag och afton att minnas. 

Så. I lördags körde vi till Skultuna Brukshotell för att släppa de första exemplaren av romanen. Först en signering på eftermiddagen, därefter en ”mingelmiddag”. Man kan ju – precis som i boken – närma sig en sån här återföreningsliknande upplevelse på många sätt. I mitt fall handlade det enbart om positiva förväntningar.

Signeringen drog igång med vad som med skultunamått måste kallas för ett brak med en liten signeringskö fem minuter före utsatt tid. Med allt varmare kinder och allt lättare hjärta signerade jag böcker för glatta livet till vänner av alla de slag, snackade inspiration, och log åt gemensamma minnen. Att träffa människor man inte sett på 10, 20 och kanske 30 år är en tidsresa på många vis,  och det intressanta är ju att man fortfarande har järnkoll på varandra. Precis som i boken.

Så småningom sinade kön, en halvtimme efter utsatt tid och jag fick en stund att förbereda mig inför middagen. Vilket naturligtvis bäst görs med en promenad i minnenas spår. En författarvandring och i många stycken en riktig spökpromenad.

De senaste månaderna – med slutfasen av skriverierna – har jag ju varit så intensivt inne i egna Skultunaminnen att återseendet; just en av de här höstkvällarna i Skultuna, de klara, tysta, isande mörka blev som att få en medicinboll kastad upprepade gånger i magtrakten av ett spöke. Litterär spökbollsbonanza De Luxe.

Upp genom ”nya bygget” (färdigställt 1978 eller nåt). Cykelvägen från Bankvägen 6 till 8 och förbi F-dörren till vår lägenhet. Jag stannade och fotade dörren som en annan spökstalker. Sedan ut och höger, in på Bankgården där många kompisar bodde. Stannade framför hörnlägenheten där en av polarna bodde när vi lärde känna varandra, fotade hans fönster och messade det till honom. Fick snabbt svar, litet undvikande sådär: ”Skultuna. Det var tider det. För länge sedan”.  Gick ut mot Krongjutarvägen och mötte en kort och en lång tonåring som kunde ha varit jag och min kompis för 30+ år sedan, samma uppskruvade snackiga tonläge och samspelta kroppspråk. Precis som i boken.

Sedan en helt annan insikt: det här med litteraturen. När man läser en text, utspelas ju maximalt hälften av handlingen på sidorna i boken. Resten äger rum i läsarens huvud. Och var jag än gick såg jag hus ur romaner jag läst med skultunareferenser i huvudet. Det kanske förvånar författarna att en del Wodehousescener utspelar sig på tomten där Bruksskolan låg, att många scener i Jo Nesbös Oslodeckare har hämtat kulisser från kåkarna på Krongjutarvägen och så vidare.

Det leder till en annan slutsats, den att man inte KAN lägga sin uppväxt bakom sig. ”You can take a guy out of Skultuna…”, och så vidare.

Middagen på kvällen – jag kan bara säga att magin fördjupades med så många vänner från förr, så fantastisk mat (boende i Västmanland med omnejd: VET ni hur bra Brukshotellet blivit? Åk dit, njut!) och barhäng långt in på småtimmarna. Precis som i boken. 

Nu återstår bara att sälja slut på åtminstone första upplagan – det skulle ge en rejäl slant till SIS som kommer väl till pass när klubben nu gått upp i fyran. Återvänder till Skultuna redan på lördag för signering nere på Mässingsbrukets julmarknad.

Du som inte kan komma till Skultuna för att köpa romanen, hittar den också här. 

Mer om bokens tillkomst hittar du här. 

 

 

Categories: Uncategorized

Livets märkliga cirkel: en boks tillkomst

Det slog mig häromdagen hur allting egentligen hänger samman, i alla fall vissa aspekter av ”allting”.

Såhär, alltså: under en signering av ”Köttbullsboken” i Västerås för något år sedan träffade jag på min gamle klasskompis från lågstadiet, Pelle som kallades för ”Pelé” eftersom han var så grym på fotboll. Det visade sig att han är kvar i Skultuna där vi bägge växte upp och att han – förstås – lirat i A-laget, varit ordförande och tränare i klubben. Han hade sett att jag är en av de som engagerat sig för att ragga kapital till Hammarby Fotboll och undrade litet skämtsamt om jag inte kunde tänka mig att ”dra in några miljoner” åt Skultuna IS också.

Sig-lik_prel_3D

Skultuna IS. Moderklubben, den där alla de fotbollsduktiga killarna lirade. Jag tror inte att mamma och pappa var så intresserade av att jag skulle spela organiserad fotboll. Man kunde ju skada piano-fiolfingrarna om man blev nermejad.

Nermejad? Jag som var tuffaste vänsterbacken i världshistorien?! Jo, jag lirade fotboll som liten ändå. Vi hade ett kvarterslag som vi kallade HHS efter grundarnas initialer. Och jag var då som nu killen med låg tyngdpunkt och hög smärttröskel som sopade rent på hemmahalvan, medan framförallt S:et i laget gjorde mål på mina kontringsgenomstickare.

Men i alla fall: Snabb framåtspolning till våren 2000. Jag är farsa till en tjej som dansar som en liten, kvinnlig dervish och en liten grabb som just börjar komma upp i aktivitetsåldern. Och det kommer utan tvekan från mitt håll: ”Grabben ska börja i Bajen”.

Genom hela mitt liv när män samlas har vi gjort upp om hackordningen genom att lira boll. Det har gällt både högstadium, nya kompisgäng, gymnasiet, lumpen, Handelshögskolan (!) och sedan i arbetslivets olika gruppsportsforum.

Min tanke den där hösten 2000 var ju bara genomgripande god – att grabben skulle få det litet lättare än jag i de där hackordningssituationerna. Inte för att jag har klarat mig illa, precis, men eftersom jag själv kände en saknad efter att ha spelat i ett ”riktigt” lag. Vi föräldrar är väl sådana. Ungarna ska ha allt som vi saknade, allt det vi fick och litet till.

Sagt och gjort, man kvistade iväg till Kanalplan och mötte den legendariske Domingo i Gula Villan. Och saken var på bajares vis biff. Lilleman blev den tuffaste backen i årskullen, efter att inledningsvis ha blivit överkörd ett par gånger och med tårarna sprutande bestämt sig för att i fortsättningen stå på benen. VIlket måste man säga även rent objektivt blev en av hans största tillgångar framöver. Jag minns särskilt hur han trashtalkade ned (vi snackar om en seriöst illvillig och samtidigt spirituell back i sjuårsåldern här)  en motståndaranfallare, en av de taniga bolltrollarna som klarar sig så fint i knatteåldern tills den lille motståndaren gav sig på en illa genomtänkt attack. Resultat: motståndardribblern försökte verkligen tackla omkull min grabb men träffade bara urberg och välte mitt i attacken, vilt gråtande.  Motståndarkillen bars av planen, vår bänk stämde upp hyllningssången ”Akta er för bajen, ja ni ska akta er för bajen” och jag kände ”mission completed”. På fotbollsfarsors vis.

Vi stannade i ytterligare sex år i Hammarby och under tiden fick jag mängder av goda vänner, hittade en djupare mening med fotbollen och … på den vägen är det. Tolv år som krönikör för Hammarby Fotbolls hemsida, förläggare av åtskilliga intressanta bajenböcker, ordförande i klubbens riskkapitalbolag och framförallt ytterst lycklig över all den glädje jag får av fotbollsfamiljen.

Och varför? Jo. På grund av att Skultuna IS fanns och inspirerade när jag var liten, förstås. En stor del av saker som är roliga i mitt liv idag, är kopplade till Hammarby på ett vis som aldrig skulle ha hänt om inte Skultuna IS varit. Livets märkliga cirkel, som sagt. Nästan lika konstigt som att köttbullarna som Karl XII införde i Sverige numera är en kassakossa för det verkliga svenska erövringståget i världen – IKEA.

Så när Pelé hade förklarat läget litet mer ingående, begrep jag att miljonbehovet nog var en smula överdrivet när det gäller en division fyraklubb (grattis till uppflyttningen, Skultuna!) men att ett bokprojekt till förmån för klubben faktiskt skulle göra skillnad. På riktigt.

Sagt och gjort igen. VI har nu kommit överens om att halva överskottet – författarens vinstandel, om man så vill – från min kommande deckare ska tillfalla Skultuna IS.

Romanen – ”Även som död sig lik” utspelar sig naturligtvis i Skultuna, i nutid och i dåtid med en återträff som bärande tema. Den blir samtidigt en hyllning till de första deckarformat jag lärde mig älska. Titeln påminner om Vic Sunesson som jag slukade i högstadiet och omfångsmässigt gör jag en Jo Nesbö och drar ned på tjockleken för att höja tempot litet som det var i de allra bästa kioskdeckarna som jag också älskade som tonåring. Nostalgi i kubik alltså.

Som detta skrivs har jag bara sista genomgången med min redaktör kvar innan det är dags att gå till layout och tryck och det känns ärligt talat genuint bra, alltsammans. Dessutom hoppas jag för Skultuna IS skull att boken säljer så det knakar. Den släpps i mitten av november – men den går att förhandsboka redan nu. Gör det och stöd en klubb som du kanske aldrig hört talas om förut men som du kommer att älska när du lär känna den.

”You can take a man out of Skultuna, butcha cain’t take Skultuna out of a man” 

Och såhär gick det på releasen! 

 

Categories: författarliv | Etiketter:

Blogga med WordPress.com.