Posts Tagged With: #beach2064

#beach2064, del 41. Nya utmaningar gör det spännande

Länge sedan senast, men i torsdags var det dags för PT-pass. Jag ställer höga krav på en PT: bortsett från att hen måste vara en djävel på sin grej, måste en förståelse för vem fan JAG är också ingå. Annars faller liksom P:t ur ekvationen bort. Jag har haft fem tränare till dags dato. Den första var fantastisk, vilket noterades av andra som rekryterade henne bort från mitt gym. Den andra var fantastisk på att tvinga fram avslut, väldigt säljinriktad. Det gick ju inte. Den tredje… hade en linje som han ville att jag skulle följa. När jag blev skadad, eller inte uppskattade hans lärdomar av andra skäl… nä, bort med honom. Den fjärde var riktigt klok och lärde mig en hel del nyttigt. Den femte som jag nu jobbar med är en fullträff. (allt detta har ägt rum inom en tioårsperiod, det går inte fort när det går långsamt): han förstår att jag är en vuxen kille med småskavanker och vissa egna idéer, och är rutinerad nog att vara lyhörd för det. Passen går ut på att ge mig nya övningar som åstadkommer det jag jobbar på, men på nya sätt. Och djävlar: smärtan efter det lätta visningspasset var där ganska snabbt och efter att ha genomfört ett skarpt pass ensam i morse kan jag redan känna hur nya muskler – placerade sådär två millimeter från vältränade kollegor – börjar växa. I morgon blir det pliktdags.

Som om det inte redan var det idag. Gårdagen bjöd på många olika stimuli, bland dem den mindre muntra uppgiften att försöka få loss sin egen hund från en attackerande American Staffordshire utan husse i stånd att agera. Adrenalinet efter detta överfall rann inte av självmant, varför det blev en liten löprunda på 14 kilometer innan jag kände mig snäll och civiliserad nog att rusa hem igen.

VIkten? Uppåt, tror jag. Frågan är vad som är vad – fett eller muskler – det här måste redas ut vid mitt möte med Ledsagerskan på iTrim på onsdag morgon.

Annonser
Categories: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064, del 40: Att inte sluta utvecklas

Den här veckan har jag lärt mig många saker med betydelse för #beach2064. Det mest utstickande och tydliga är den gamla truismen ”Ta vara på livet”. Ett sådant tillfälle var i torsdags när vi med hundratals vänner firade gemensam 101-årsdag med en bluesfest på Jazzclub Fasching – en härlig kväll och jag lirade (förstås, tro inget annat) ett antal nummer själv. Vid ett tillfälle sa jag någonting från scenen om ”Blues är allt du behöver i livets alla faser”. En god vän och tidigare kollega hörde det och påminde mig om vad jag sagt när vi träffades på söndagen – på en minnesstund för kollegan Olle Rossander som gick bort alldeles för tidigt. Under minnesstunden spelades blues, i form av Duke Ellingtons ”The Mooch”. Livets alla faser. Ta vara på de som föregår döden, helt enkelt.

I veckan gjorde jag något som jag inte gjort på ganska länge. Jag läste en träningshandbok, inriktad till såväl nybörjare som fortsättare på gymmet. Mycket var skåpmat – träningsvärlden går av boken att döma inte framåt så fort och det mesta jag lärde mig på Colloseum Gym i Västerås på åttiotalet står sig väl. Men en liten detalj – att inleda varje delövning på en lägre vikt och värma upp, öka vikten och minska antalet reps – fungerade fantastiskt bra i morse på Sats. Jo, jag satte nytt rekord på alla övningar igen. Man får inte låta kroppen bli allför bekväm. Därför är ONSDAG min sista dag med det träningsprogram som jag själv komponerat och raffinerat de senaste 18 månaderna. PT Niclas ska få inspirera mig en gång i månaden hela våren till nya övningar med början på torsdag.

Löprundan i helgen blev av tidsskäl något kortare. Men en mil på 6:45-tempo i milt sagt inte helt optimala väglag (och utan de undflyende, oupphinnliga IceBugsen som tycks ha dragit via hålet i tidsvägen) kändes finfint. Och någonstans mitt i rundan kände jag hur min kropp började ifrågasätta sådant som jag gjorde automatiskt för 17 kilo sedan. Då var jag ganska rädd för att överanstränga mig och låg hela tiden och höll igen på tempot. Nu blev jag plötsligt sugen på att experimentera. Vad händer om jag verkligen trycker på när jag börjar stigningen från Norra Hammarbyhamnen upp till puckeln på Renstiernas Gata? Det är ungefär 700 meter med konstant uppförslut och där har jag verkligen fegat ur tidigare – aldrig gått, men aldrig riktigt sprungit på, heller. Pompöst: jag såg min smärta komma och jag sprang rakt igenom den. Kom ut med ännu bättre endorfiner. Det blir ett nytt förhållningssätt till mjölksyra och plåga framöver, helt klart.

Vikten då? Ligger helt stilla. Inte jättekonstigt med hänsyn tagen till den gigantiska festen som gick som ”undantag” i matkalendern. Den här veckan är emellertid (nästan) fri från upptåg, och det skulle förvåna om vi inte noterar en minskning nästa måndagmorgon.

Categories: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064, del 39: Glöm inte adrenalinet

Det var en sån morgon i morse. Vaknade skissartad, illa hyvlad och småilsken efter en post-fullmånenatt med för litet sömn. Och kom till gymmet något senare än vanligt med adrenalinet formligen plaskande mot gomseglet för att parafrasera en favoritförfattare.

Dagens lärdom: adrenalin i träningssituationen hjälper. Litet till, liksom. Jag hetsade upp mig själv och var i stort sett arg hela tiden…fram till den sköna duschen av endorfiner när träningen verkligen började bita. Och resultatet? Magiskt! Höjde alla vikter ännu en gång (senast i onsdags) och repade på som besatt. Nu känner jag mig något mer välpolerad och skönt medfaren, en perfekt känsla in i fredagsmyset, liksom. Med tre genomförda gymbesök kan detta bli en perfekt vecka om jag bara får i mig två löprundor under helgen. Tror du att jag fixar det?

Categories: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064 del 38, ”Äntligen”

Jo, jag har ju tränat hela vinterledigheten – snölöpning i backigt Dalarna, någon vända på långfärdsskidor och en del gym – men det är ändå något speciellt att återgå till gymmet på ordinarie tider igen. Jag tränar, om du är intresserad, på SATS Kocksgatan varje måndag, onsdag och fredag från ungefär halvåtta och någon timme framåt. Under ledigheten har jag valt andra dagar och tider och det är då fanken vad mycket folk de har där under eftermiddagarna. Jag känner mig som den överkänsliga lillkillen i ”The curious incident of the dog in nighttime” (eller vad boken nu hette, bra var den i alla fall) när det är fullt överallt och alla tjattrar.

Men. På mina morgnar är det lugnt och fint och idel stamgäster. Det är det allvarsamma grabbparet, ”Stampe” (låter mycket när hen springer på bandet) Punk-chic, det trista paret (han skäller alltid, alltid på hennes bristande motivation/teknik/nånting, de ler aldrig, men pussas när de skiljs åt efter träningen) Poster girl, rehabhårdingen, vältränade pensionären och några till. Man nickar litet i samförstånd och halar vidare med sina grejor. Skittrevligt.

Hemma igen. Och i morse var det faktiskt rekord på alla övningar. Upp mellan fem och tio kilo på varje moment, helt enkelt. Därför att det var dags.

Categories: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064 del 37: Nu gäller det!

Nu gäller det. Sista månaden av finish för att få projektet ”jag” helt och hållet på spåret. Naturligtvis har jag lagt på mig vikt under helgerna, senast jag kollade hade jag 4.5 kg kvar till det (nedjusterade, alltså tuffare) målet, vilket betyder en uppgång på ca 1.5 kg under december. Jag kan leva med det. Men inte länge. Den 29 januari ska det vara klart.

Det betyder ungefär följande: juluppgången kommer att gå på en vecka från nu. Resten kommer att ta månaden ut i anspråk.

Mer löpning, mer gymmande och mindre mat – åter till ”handfast minus” i min egen version som prioriterar bort kolhydrater till förmån för protein.

Mitt i månaden en komplikation: 101-årskalas på Fasching – mitt eget och hustruns. Det får bli ett undantag.

Nu kör vi rakt in i den goda fortsättningen. God fortsättning!

Categories: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064, del 36: Och sen då?

Stabilitet och kickar är två helt olika saker. Och jag är i många sammanhang en kicksökare, bara det att jag nu är i slutfasen av ..kanske…fas 2 i #beach2064-projektet. Första fasen var skitjobbig men så otroligt belönande: ”kolla på mej, fan sex kilo ned på två veckor, åtta kilo på tre, tusen kilo på fem” Man lider, men man är fettförbränningshög och får mängder av ”shit vad du börjar bli smal”-feedback. High five och solsken.

Och sen då?

Nästa del som heter ”JAG FÅR ÄTA MAT!” Det är en återförälskelse i the fine art of cooking, att nu laga energirik, smart mat som inte hissar upp vikten igen. Man flyger in i den som ploppet från tusen och åter tusen buteljer med nyårsskumpa och bubblar runt i köket och det är skitkul.

Och sen då?

Det här är den femdjävliga fasen, skulle jag våga påstå. Strålkastarna slocknar, mat lagas men jag hade kanske trettio riktiga cravings och när de är avklarade… vad återstår då? Livet? Jamen, hur får man applåder för att vara stabil? Hur får man feedback från spegeln på att inte röra sig ur fläcken? Och så kommer misstankarna om att man kanske börjar fläbba tillbaka igen. Och sedan blir man förkyld och kan inte träna på tio dagar.

Jag vet att det är I-landsproblem. Hela den här bloggen, kanske hela mitt liv kan beskrivas som I-landsproblem i den mån jag överhuvudtaget är problemorienterad, vilket jag i grund och botten sällan är. Men omställningen från ständiga kickar till känslan av tillfredställelse över att ha hållit vikten var svår, och när jag sedan blev sjuk sådär litet lagom för att inte våga träna blev det trist.

Man kan egentligen bara göra en sak: kontrollera vikten, analysera läget och ta det därifrån. Och när jag första gången, precis sådär efter att ha gått in i snortunneln vägde mig var det 1.7 kilo upp från bottennonteringen och därmed 2,7 kilo upp från målvikten. Nästa dag: ytterligare fyra hekto. Jag kände mig som ett balsaflygplan där gummibandet snotts bakfram. Skulle jag nu bara ÖKA femton kilo på tolv veckor utan att kunna hjälpa det?

Nej. Man kan alltid göra någonting. Och jag gick igenom de senaste veckornas kosthållning och jämförde med okejläget och insåg att…mja, det där med disciplin, alltså. Så… åter till ritbordet – man får komma ihåg att de första veckornas ätande och drickande efter att 12-veckorsfasen var klar VAR experimentella. Och det experimentet gav en tydlig slutsats: dags att dra ned litet på det mesta. Mer handflatetänk, mindre kolhydrater.

Och efter en veckas tuffa tag är jag nu nere på två kilo över den gamla målvikten igen. Och har satt en ny målvikt som är ytterligare ett kilo ned. Och är frisk igen. Mår fysiskt toppen.

Så från och med idag räknar vi målvikt + 3 kilo och tänker att målvikten ska nås (inklusive julfirande och nyårsfirande) den 28 januari.

#beach2064 fortsätter. Del 2: de 49 reståren.

Categories: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064, del 35, Tunnelloppet

Jag började löpträna på riktigt när jag var femton, i en sorts förfärelse över vad som annars skulle hända med min grundkondis efter mopedköpet. Lillgammalt? Mja, min gode vän Stefan hade också med saken att göra. En två år äldre, långbent djävel med en aldrig sinande förmåga att få sin kortare knubbigare vän att röra på påkarna. Tillsammans sprang vi miltals längs grusvägarna utanför Skultuna och samma höst, alltså 1979 deltog vi bägge – manligt som bara fan, förstås – i Arosmarschen, ett 37 kilometer långt terränglopp mellan typ Sätrabrunn och Västerås. Det blev så småningom tre eller fyra sådana lopp. Fyra, tror jag faktiskt.

Löpvanorna höll i sig efter flytten till Stockholm och av och an sprang jag korta och långa sträckor. 1992 började jag med Maraton och lyckades så småningom genomföra fem stycken. Samt otalliga mellandistanslopp; Orsakajt’n, Stockholmsloppet mm. Och det där vad det nu heter utanför Sollentuna som var rätt trevligt.

Men för ett par somrar sedan ruttnade jag. Löpningen var helt enkelt inte roligt längre. Tröttsam, slitig, tråkig, och alldeles 1/underbar. Så jag slutade springa mer än ett par pliktskyldiga rundor i månaden. Och gick upp i vikt och tappade kondis, surprise, surprise.

Men nu är ju lusten tillbaka igen. Med en väsentligt lägre vikt, kommer suget att göra någonting vettigt av formen och ett millopp som inledning på detta kändes ganska smart.

När jag tog emot västen insåg jag vem som bestämt sig för att springa. Mitt feta jag. Men med XXL-västen som en kortkort klänning runt kroppen tog jag mig iväg.

En överdrivet klämkäck startuppvärmska, men en oerhört oerhört välorganiserad löpupplevelse senare – tänk vad de hade gjort fint i tunnlarna med ljusspel, snöstormar, pepparkakor, trummor och glögg – var jag i mål på 66 minuter. Och tretton sekunder.

Löptekniken sitter där: hög kropp, korta steg, strax under kapacitet hela tiden (kraftfullt inspirerat av löparbibeln ‘Born To Run’) och skadorna höll sig borta. Naturligtvis.

66 minuter. Och tretton sekunder. Nästa mål får bli att komma under timmen på på samma sträcka. Det kommer att kräva ungefär 20 träningsrundor, gissar jag. Dvs ungefär tio veckor.

Nu börjar den kampanjen, litet sådär i skymundan. ALLT FÖR BEACH #2064

Categories: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064, del 34: Examen i vällevnadsskolan

Det är nu tolv veckor sedan jag började med det här på riktigt. Det har gått vansinnigt fort. Och det känns som att det är evigheter sedan jag började. Men viktigast: jag kommer ut på andra sidan som en ny och bättre människa.

Du som vill ha hela storyn vecka för vecka – sök bara på #beach2064 här på bloggen. Varje inlägg är taggat och kategoriserat. 

Vid tolvveckorsstrecket gör man en uppföljning av hälsoanalysen som gjordes vid starten; svarar på samma frågor både kvantitativt och kvalitativt.

Och när jag gjorde det i morse, fick jag mängder av intressanta tankeställare och klappar på axeln.

”Hur bedömer du din energinivå på den femgradiga skalan?” SJU, svarar jag utan att tveka. Och det är sant. Jag far mellan golv och tak i dessa dagar. Det angränsar till rastlöshet och överaktivitet, om man ska vara ärlig.

”Intressant” svarar Lotta, den gudomlighet som är satt av makterna att vägleda mig på resan. ”Du satte en trea när vi sågs första gången”.

Jag? En trea i energinivå? Har hon rätt papper? Jag minns uppenbarligen inte vem jag var för tolv veckor sedan.

Mätetalen sedan.

Jag har tappat sexton kilo sedan första mötet.

Men ännu viktigare: sjutton centimeter i midjemått!

Och viktigast av allt, kanske? Jo, långsiktigt, definitivt: blodtrycket som i augusti smugit sig upp till patologiska nivåer (154/102) är nu nere på 120/84. Utan några mediciner eller annat elände. För mig är det kanske den viktigaste hälsofaktorn. Släkten har ju en historia av hjärt/kärlproblem och blodtrycket är utan tvivel boven i sammanhanget. Jag minns faktiskt när farsan som femtioplussare diagnosticerades med högt blodtryck, det var över 160, men inte så mycket. Då såg han ut som jag gjorde i somras ungefär. (Fast med smalare axlar och mindre hår, ähum.)

Vad händer nu?

Resan fortsätter. I slutet av januari – för att inte tappa greppet över helgerna – gör vi en ny uppföljning. Målet är att till dess tappa ytterligare fyra centimeter i midjan. Det kommer troligen, men inte viktigast, att innebära ungefär lika många kilo. Egentligen tror jag att kroppen skulle fungera bäst och kännas skönast om all vikt stannade kvar, men med reducerat fett.

Hur når jag dit? Mer mat! Och mer träning! Förbränningsvinsten av att äta litet börjar nu minska. Det säger även vågen som inte bryr sig om att jag jobbat de senaste tio dagarna med ett matematiskt kaloriunderskott. Jag BORDE ha tappat vikt de senaste veckorna, men det gör jag inte längre. Och då säger kroppen: ”Jag vet vad du håller på med. Du tänker svälta bort min sista trygghet. Det tillåter jag inte, och bränner därför annat än fett så snart jag kommer åt”.

Kroppen. Den och jag har litet olika mål just nu.

Så: Mer mat. Fast smart. Och Mer träning. Det blir tre gympass, som tidigare. OCH två pulspass, t ex löpning eller långfärdsskidor, i veckan. Bara att tugga på.

Har sagt det förut och säger det igen. Om du verkligen vill få resultat – iTrim är grejen.

DÅ:

IMG_1690

(Jag vet: förfärligt! Att Jerker och Camilla håller god min på bilden hänger bara samman med att mannen strax utanför bild fyller år. )

NU:

IMG_2510

(Jag vet: asskrytigaste bilden. Tagen av mannen som inte var på bilden ovan, men dock fyllde år.)

Categories: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064, del 33: Nackdelar

Vad är baksidan av viktnedgången? Finns det någon? Jodå. Tre saker drabbar mig nu på ett annat sätt än för ett år sedan.

1. Jag fryser mycket mer än tidigare. Jag är i grunden en varm person, rätt perfekt anpassad för nordisk väderlek. Men dunjackan jag köpte inför hundperioden sitter redan på nästan för jämnan. I alla fall när det är under tio grader varmt. Det är SKÖNT att inte frysa.  (Uppdatering: vid hälsokontrollen dagen efter det här inlägget stod det ju klart vad frysandet beror på. Bortsett från isolationen som försvunnit, har ju blodtrycket gått ned till 120/84 från hisnande höjder. Klart att det inte är lika varmt längst ute i hörnen då!)

2. Headrush. Fortfarande när jag reser mig hastigt upp. Kan det ha med fallande blodtryck att göra? Det får vi nog se på hälsouppföljningen på onsdag. (Ja, det fick vi, se ovan)

3. Jag. Tål. Inte. LIka. Mycket. Alkohol. Längre. Bara att inse att de där sexton kilona som försvann tog med sig en rejäl del av min extra motståndskraft. Några glas vin och sedan är det boink. I grunden är det ju en bra grej, faktiskt, men det kräver litet komihåg och extra ansträngning.

Alltjämt 2 kg kvar till målvikt. Men ungdomarna i familjen gläds åt sina spinkiga föräldrar, så i praktiken är man framme…

Categories: #beach2064 | Etiketter:

#beach2064 del 32, Så bra.

Njuter just nu. Av att ha en kroppshydda som inte längre tillhör en liten fyrkantig gubbe (nåja) utan någonting betydligt spänstigare. Sedan bottennoteringen som låg ett kilo ÖVER min målvikt har jag ju börjat äta och intensifierat träningen rätt rejält. Det har givit mig ännu ett kilo, men midjemåttet fortsätter att minska, märker jag.

Att få kommentaren ”Nu får du fan sluta med det där iTrimmandet, du börjar ju bli FÖR djävla klen” är en hygglig kontrast mot det tidigare livet.

Träningen rullar jag på som tidigare med. Två löprundor i veckan som får ersätta iTrimgymmet. Nu ska ju här löpas lopp, och då får man prioritera litet. Därtill går jag tre dagar i veckan till gymmet. Jotack, nu med föda i kroppen känns det alldeles utmärkt att träna. Jag minns mig tillbaka till första gången på iTrim, hur jobbigt det var att väcka pulsdelen av kroppen igen. Och hur SLUT jag var mot slutet av LC-dieten efter ett gympass.

Matintaget då? En ”normal” frukost med superduperhavregrynsgröt med banan och mycket kanel samt ett hårdkokt ägg.

Lunch: bars eller sallad.

Middag: handfast plus/minus. Käkar ganska litet kolhydrater om alls, och prioriterar hellre en handflata protein till. Det funkar för mig.

Mål? Loppet nästa helg – att genomföra det utan skavanker, helst under 70 minuter, är allt jag begär. Vikt? Att tappa de sista två kilona. Med viss insikt i att det blir segt, eftersom här ska ökas i muskelmassa samtidigt. Ett halvt kilo i veckan, trendmässigt, är nog vad jag kan hoppas på. Midjemåttet: fyra centimeter kvar till innersta av de innersta hålen.

Categories: #beach2064 | Etiketter:

Blogga med WordPress.com.