Posts Tagged With: Bruce Springsteen

Bruce Springsteen: Working on a pekoral?

En av poängerna med den totala anarkin på musikmarknaden är att de artister som vill överleva tvingas producera mer och ge sig ut på vägarna för att kunna dra in cash. Live är det nya skiva. (Har du funderat över hur schuukt mycket band som kommer till stan nuförtiden? Även en rocker med minimal dagtidsverksamhet hinner ju knappt med!)  Jag antar att Bossen har samlat tillräckligt i ladorna, men det är naturligtvis kul att han hänger på trenden. Med andra ord kommer det snart en platta igen, sent i januari och vi håller givetvis korpgluggarna öppna på nätet för vad som kan tänkas….poppa upp.

Och igår släpptes det första smakprovet. ”Working on a dream” är låten som alla kampanjande presidentkandidater i USA drömmer våta drömmar om att få höra Bossen lira i sin ringhörna. Amerikanskt i överkant och en stajl som är lagom anonym för att ingen skall ta anstöt. Gulligt på gränsen till vämjeligt och vill Bossen tro att han skall kunna konkurrera ut de gamla låtarna i katalogen under konserterna får han djävlar i min lilla låda ta i mer. ”Rain pourin’ down, I swing my hammer” yeah, right.

Jag säger sammanfattningsvis: ”Yes you can, boss. So show it!”

juni-juli-2008-019 

 

Out here the nights are long, the days are lonely
I think of you and I’m working on a dream
I’m working on a dream

Now the cards I’ve drawn’s a rough hand, darling
I straighten my back and I’m working on a dream
I’m working on a dream

I’m working on a dream
Though sometimes it feels so far away
I’m working on a dream
I know it will be mine someday

Rain pourin’ down, I swing my hammer
My hands are rough from working on a dream
From working on a dream

I’m working on a dream
Though trouble can feel like it’s here to stay
I’m working on a dream
Our love will chase the trouble away

[whistling interlude]

I’m working on a dream
Though it can feel so far away
I’m working on a dream
And our love will make it real someday

The sunrise come, I climb the ladder
The new day breaks and I’m working on a dream
I’m working on a dream
I’m working on a dream
I’m working on a dream

I’m working on a dream
Though it can feel so far away
I’m working on a dream
And our love will make it real someday
I’m working on a dream
Though it can feel so far away
I’m working on a dream
And our love will make it real someday

Categories: Uncategorized | Etiketter: ,

Med Nyckeln Till Världsalltet under motorhuven…

När vi glider in på planen till Ullevi inför Konserten, slås jag av tanken på att detta inte är någon konsert. Detta känns mer som en reunion. Så fungerar ju fans. Jag fungerar så på två ställen: Söderstadion och Springsteenkonserter. Att se Bossen och hans band är att återknyta den bekantskap som varat längst i mitt vuxna liv. Barndomskamrater har jag kvar två stycken på riktigt. Gymnasiekompisar ett gäng. Ännu fler från handels och sedan har bekantskapskretsen tillåtits att växa mycket sparsamt. Jag snackar riktiga polare.

Bossen och hans gäng har jag känt i 27 år. Det var gitarrsolot i Candys Room som väckte min uppmärksamhet. På samma sätt som ett JAS-plan som störtar i centrala Stockholm under vattenfestivalen väcker ens uppmärksamhet, ungefär. Och sedan Hovet har jag sett otaliga konserter, minst en på varje turné, give or take.

Bruce har blivit som en väldigt avlägsen livskamrat. Konserter och plattsläpp relateras till andra stora händelser, få så stora som konserten på C’s födelsedag 1992, bara fyra dagar innan den förstfödda levererades till Lucky Town med en Human Touch.

Och sedan blir det reunion, då alltså, igen i Göteborg och pressen närmast skiter på sig av extas över konserten dagen innan. Mina konsertvänner, C, C och M läser och undrar stillsamt om det där går att toppa. Efter hyllning brukar ju ”Är du slut nu, Bruce”-draporna komma. Jag konstaterar iskallt, eller kanske bara med berättigat förtroende, att extrakonserten alltid är bäst: Extrakonserten är alltid bäst.

Hur det blir? Om jag vore den sortens artist som försökte försörja mig på att åka världen runt och spela, skulle jag helt sonika välja att bortse från konkurrenten Springsteen.

Han gör precis tvärtemot alla andra. Och där han gör som de andra gör han det så mycket bättre att allt motstånd måste vara meningslöst, totalt väck. Snurrandet med setlistor väcker stor uppmärksamhet i tidningarna, men allt han egentligen säger med det är ”Jag har hela världen i min hand. Jag styr mina konserter dit jag vill and please, hope you’ll like it”.

5 juli 2008 gör han det mer än någonsin. Han har aldrig riktigt betett sig så förut i min närvaro. Det är en softare och mer intensivt brinnande låga än någonsin. Springsteen KAN förvisso napalmbomba hela tillställningen med sina mest magnifika stadiumknäckare och han GÖR det också, men som en skicklig älskare eller en dådkraftig regissör – sannolikt både och – drar han ut på saker och ting och får hela djävla västsverige upp i brygga innan han släpper ner det igen och drar vidare.

Borta är merparten av Magic-numren och i dess ställe slänger han in högt och lågt – Roulette och Drive all Night är några minnesvärda ting. Borta är flera av flirtarna med The River-fansen, varken Point Blank eller, mer överraskande The River är med. Men vi får så mycket i stället att jag blir alldeles tårögd.

E-street band har sett mer energiska ut. Men musiken tar de till ännu en ny nivå. Om någon påstår att Clarence Clemons börjar tappa greppet är han mer koreografiintresserad än musikintresserad. Tonen skär alltjämt igenom pansarplåt och den största gåtan är hur en saxofon, byggd av så tunn plåt över huvudtaget håller ihop när man spelar på den sådär. Gesten med en egen guldtron till the big, heavy på scenen är briljant; både självironisk och hjärtknipande.

Little Steven är i högform och överträffas endast av Nils Lofgren som blir en blandning av Van Halen, Jedimästaren Yoda och en elvisp av valfri modell i en Because the Night-version som kommer att spelas i såväl himmel som helvete i evighet amen. Max Weinberg och Gary Tallent är som vanligt hur stadiga som helst. Är det någon därute som inte hajar den globala betydelsen av denna dynamiska bas-trum-duo? Roy Bittan och han den nygamle Federiciersättaren får också höga betyg. Soozie Tyrell fyller lätt tomrummet vid sin sida efter The First Lady of Rock. Också.

Bossens röst har låtit väsentligt värre. -92 och -97, till exempel. Nu fixar han både intonation och höjdvrål med den rutinerade klättarens smartness och vi ryser, inte minst just i ”Drive all Night”.

Man vet aldrig hur livet utvecklas. Vem som överlever och vem som inte gör det. Just nu kan det här bandet sin grej så bra att de transcenderar musiken, tar den till ett nytt tillstånd av vad det nu är de åstadkommer. Man ser få band som klarar det, och de senaste åren tycker jag att jag fått gott om jämförmaterial. Ta Rolling Stones eller Judas. De gör sin pryl tillräckligt bra för att man skall vara lycklig, men jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att de kan frälsa många nya. I Göteborg stuffar människor som inte var födda när stadion knäcktes på åttiotalet och man riktigt ser – som i en actionfilm, sådär ultrarapidinspirerat – hur de träffas av musiken, känslan, människorna.

Själv är jag bara så djäkla lycklig över att Stefan slängde på ”Darkness on the edge of town” den där vårdagen 1980, Där började alltsammans. Och det slutar aldrig.

 

Jag har placerat min blogg i
Södermalm
på bloggkartan.se

Categories: Uncategorized | Etiketter: , , , , , , , , ,

Recensenter kommer och går…Bossen består

image_679.jpg 

Hur många artister känner du till som kan förvandla en publik på knappt sexton tusen själar till en liten intim klubb genom att varva nya, halvkända låtar med gamla klassiker, med ett minimum av hits och ändå skapa allsång i nästan varenda låt?

 Bossen kan. Bruce Springsteen har ett digert material att ösa ur och ös blir naturligtvis resultatet i Globen under en kväll som inte är ”magisk” utan på riktigt. Vi är ett stort sällskap som sitter nära scenen. Några är Springsteenkonsertoskulder och kan knappt stava till Born in the USA, andra har som jag varit med sedan 1981 i alla fall. Medelåldern i vårt gäng är den förväntade på en Springsteenkonsert, vilket inte på något vis speglar den förvånansvärt unga publiken i övrigt. Jag noterar att man sålt och balkat av främre delen av ståplats till någonting som påminner om ”pit tickets” a la amerikanska arenor och däri står idel tjugofemåringar och kan varenda djävla text. Inte bara senaste plattan, det är ju litet förutsägbart, närå: No Surrender och Candys Room sitter som ett svettigt onetwothreefooooo i väggen.

Efteråt hjular vi alla hem. De som inte varit med förut undrar om det här var ovanligt fantastiskt och jag konstaterar att Springsteen har skött sig som han brukar, ungefär. Utan att göra det lätt för sig. Magicplattan är inte lika stark som sjuttiotalets succéalbum, jag tycker till och med att det är bättre energi i ”The Rising” och den har inte haft många månader på sig att sjunka in; ändå får Springsteen oss att stå och sjunga med i The last to die, Devils Arcade, Girls in their summer clothes ”kom ihjehhn no tchejjer” och så vidare.  Han tar många gitarrsolon denna kväll och efter att ha kollat in ett antal gitarrister tillsammans med familjens unge rocker det senaste halvåret, imponeras jag av hur Springsteen lyckas uttrycka så mycket med ett så sparsmakat spel.

En mästare. Och låt ingen kvällstidningsmurvel med elefantjägarsjuka få dig att tro någonting annat. Jag har till och med den den andra Göteborgskonserten från 2003 på bootleg och den var INTE bättre.

Bruce Springsteen har alltid varit exakt såhär bra.

Categories: Bruce Springsteen | Etiketter: , , , ,

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.