Posts Tagged With: Deckarförfattare

Förstådd av recensenterna!

Som författare har jag – om jag jämför med många kollegors reaktioner i sociala medier – ett ganska avspänt förhållande till recensioner. De blir, eller de blir inte. De är positiva eller negativa.

Mest av allt längtar jag förstås efter recensioner som verkligen visar att någon har FATTAT vad jag håller på med. På så vis är en kille som Nisse Scherman en fantastisk recensent. Han är den enda som – mig veterligen – recenserat samtliga spänningsromaner som jag skrivit. Annika Koldenius har läst många av mina böcker och recenserat åtminstone de tre senaste. Hon vet vad hon gör.

Ibland blir recensionerna en diskussion om någonting annat. T ex huruvida ”våld är nödvändigt i skönlitteratur” eller om recensenten är okej med baksidestexten. Sånt är tråkigt. LIka tråkigt är det när oambitiösa bokbloggare skriver av baksidestexten tillsammans med ett kort intetsägande omdöme av typen ”litet spänning för hängmattan, ändå, jue” och ger boken ”tre bärkorgar” eller någonting sånt. Kul att uppskattas, bra att det skrivs men jag tror att alla författare vill bli sedda på …riktigt.

Därför blev jag tokglad idag när Per Ahlander, som skriver för de tio lokaltidningarna som tillhör ”Promedia” kom med en riktigt trevlig recension idag.

http://salaallehanda.com/bocker/recension/1.3031670-en-trovardig-och-originell-thriller

Det som är extra roligt är när en person – därtill psykologilärare – hittar just de punkterna som jag inför denna roman bestämt mig för att jobba extra hårt på. VI har ju alla olika lätt och svårt för saker och ting. I mina ögon är jag en helt okej dialogförfattare, jag har lätt att skapa karaktärer och driv. Men att få intrigstrukturen helt rätt har jag brottats mycket med. För varje bok jag givit mig in på de senaste åren, har jag försökt skruva till just strukturen litet mer, göra det ”extra”.

För sådär en åtta-nio år sedan försökte jag mig på att låta min dåvarande hjälte, Micke Norell, stöta på en psykopat. Man kan sammanfatta detta romanförsök med att ALLT gick åt helvete. De få kvalificerade personer som fick läsa manuset sågade det jäms med fotknölarna och en blev nästan förbannad på mig: ”Jag hade nog väntat mig mer av dig, psykopater är svåra att skriva”, blev det lugubra omdömet.

Så. När Per Ahlander kommenterar ”Kungamördaren” med de här orden:

Det är framför allt två saker som gör att ”Kungamördaren” sticker ut på ett positivt sätt jämfört med den strida ström av medelmåttiga deckare som ges ut varje år: bra disponering och en trovärdig hantering av en mångfasetterad sjukdomsbild.
Det kan vara riskabelt att låta handlingen hoppa fram och tillbaka i tiden. Det är lätt att det blir osammanhängande och svårfångat. Men här görs det på ett skickligt sätt som ökar dramatiken och förstärker spänningen.

…blir jag helt enkelt extra glad. Sedd och förstådd. Författardelpersonligheten tar därmed resten av dagen ledigt och låter andra delar av huvudet driva.

Annonser
Categories: Uncategorized | Etiketter: , ,

Hej då Stephen Frey

Det är inte så många som försöker skriva initierade finansthrillers. På något vis känns det som att vi blir färre. Och nu är det dags att avskriva ännu en, nämligen amerikanen Stephen Frey. Jag stötte på hans böcker av misstag, faktiskt. Var på Waterstones i närheten av Piccadilly för något decennium sedan och – stressad som man var på rull mellan City och Heathrow – kastade jag mig över hyllan med min hjälte Stephen Fry. Av någon anledning tittade jag inte noga på boken förrän jag slog upp den på planet och insåg att ett ”e” mellan r och y kan betyda så mycket. Men okej, killen hade en bakgrund på Wall Street och några ställen till och skrev med en viss lidelse om sina hjältar, ständigt med en begåvad underdog i huvudrollen, en snäll kvinna som hjältinna och en fal sköka med kopplingar till storskurken som antihjältinna. Dessutom kändes böckerna medryckande, även om solklara invändningar som gestaltning, realism i relationerna och annat var lika valida som i vilken annan bestseller som helst.

Men med The Successor – den tredje boken om samma hjälte, riskkapitalisten Christian Gilette, tar Frey ett så djupt steg nedåt i sin författarkarriär att jag helt tröttnar. Frey har tappat stinget och skrivit ”en uppföljare” mellan pauserna i en räcka riktigt tråkiga möten. Spänningsingredienserna fungerar säkert i teorin, men på papperet, det papper som jag är tänkt att läsa, blir det bara så outgrundligt platt, schabloniserat och påklistrat alltsammans. Undvik den.

Jag förväntar mig att samtliga mina elever från deckarförfattarkursen i Sevilla presterar väsentligt bättre historier än denna, med mycket bättre tekniskt handlag.

Categories: deckare, Författande, Författartips | Etiketter: ,

Blogga med WordPress.com.