Posts Tagged With: Def Leppard

Making some motherfu**ing noise….

Hur mycket känsla kan man egentligen krama ur en begränsad uppsättning toner, scenuttryck och 35000 tända rockers? En hel del. Sweden Rock är slut för den här gången och det är bara att ge det upp för arrangörerna, alla medverkande och våra vänner i publiken och göra morsaknullande oljud.

Sweden Rock Festival är en totalupplevelse som sågar sig in i hjärnan och tilltvingar sig alla skrymslen i kroppen – en liten ort någonstans djävligt långt söderut som transformeras årligen till en gigantisk scen för rockers av alla varianter – här finns svartsminkade dödsmetallare i skyddsmask, trettonåriga glammare i röda spandex och jätteplatinarufs, här finns medelålders män i spetsdamunderkläder, ett oräkneligt antal rockerskvinnor som förefaller klippta ur ett mingelreportage från CBGB’s i New York, och då har vi bara snackat om publiken.  Festivalen lever dygnet runt och vi med den, det är kort sagt bara att ge upp alla ambitioner på kontroll av situationen och flyta med: tillsammans med den trettonårige glamsonen vaknar jag när kroppen orkar det, lyssnar så mycket som hjärnan förmår och domnar sedan bort i det iskalla tältet till tonerna av grannarnas ghettoblasters när själen inte orkar mer igen. I folkhavet framför scenerna kan man nästan dra upp fötterna och vagga med resten av massan; frånsett några otäcka incidenter kring falubandet Sabaton är det schysst folk överallt och jag är inte ensam att ha dyrkat många av banden i originaluppsättning för tjugo, trettio år sedan men trettonåringen är inte heller ensam om att vara sådär skönt på väg in i rocken som livsstil.  Och alla får plats. Även på den fetcrammade tältplatsen där vi slagit oss ned av ideologiska skäl: är man på rockfestival, skall man inte ha det för bekvämt och då delar vi jordgolv med resten av crowden. Låt de medelålders få sova på hotellen i Sölvesborg, tänker jag samtidigt som jag inser att jag är lika gammal som de tre killarna i tältet intill oss, sammanlagt. Å andra sidan har jag sett några gentlemen på den röjiga husvagnscampingen intill som nog skulle kunnat vara fäder åt mig. Om min far varit det minsta rockintresserad, alltså.

Banden är bättre än alla recensenter vill ha dem till. Snacket om att leadsångarna i de äldre banden tappat rösten är så typisk kvällspressgoja att jag bara vill låna spypåsen från grannarna i tältet intill; någon som INTE tror att det är skillnad på en tjugofemåring och en femtiosjuåring i uttryck? Någon som INTE tror att det en femtiosjuåring tappar i röstkvalitet kan kompenseras med känsla?

På onsdagen efter att ha etablerat oss på jordgolvet med det lilla tältet ger vi oss in i vimlet och försöker att få se allt verkligen djävla allt. Vi ser ett stabilt doom-Faith, ett litet manerat Boil, ett sjukt energiskt Korpiklaani, rycker på axlarna åt Dampungarna, älskar Astral Doors för DIO-energin och Airbourne för tung, äkta rock. Fatal Smile jobbar hårt, kanske litet desperat, Bonafide känns litet överreklamerade men passar den första dagen på Zeppelinscenen och man måste gilla leadsångaren-plektrumguraistens Aragonstajl. Sabaton blir en tung upplevelse med mycket brunkande och bökande framför scenen. Här stöter vi på festivalens enda riktigt onåbara medlyssnare, men musiken rullar likt de pansarbrigader som låtarna beskriver över allt sådant. Rockenroll, baby, liksom. Sångarens genuina rocksjäl är inte möjlig att tygla, och kanske sammanfattar han sin egen livsglädje bäst själv i tacket efter gig:et: ”Fyfan vad skönt! Nu skall jag ställa mig och dricka öl med ena handen och runka med den andra” (tänk den meningen på dalmål….) Graveyard och Five Fifteen dånar förbi och Satyricon headbangar oss in i natten.

Torsdagen blir lugnare. Vi diggar Sister Sin , älskar Black Stone Cherry men lämnar Picture åt sitt öde ganska snabbt. Att ersätta no-show:en Sebastian Bach mot Bonafide på stora scenen är att lämna utrymme för lång matpaus och besök på muggen. Pain of Salvation blir för ödesmättat för oss, men bluesande Omar & the Howlers känns skönt att bryta av med. Och då sover sonen i mitt knä i grässlänten framför Swedenscenen.  Coheed & Cambria är helgjutet men ospännande. Derringer har ingen av oss hört talas om och det blir en riktig hit till middagskrubbet. Testament och Disturbed tillhör de tyngre banden och det är inte riktigt vår stil med höghastighetsdöds, tror vi, tills vi ser otippade favoriterna Avatar från Göteborg som kombinerar en otrolig plektrumgitarrist med en kanonsångare och ett band som är tajtare än ett hönsarsel. ELO gör mig tårögd och allt som har sagts i kvällspress och annat om brist på det en och det andra bör betraktas som falskt. Confusion och Telephone Line klingar så skönt, så skönt. Och så är det dags för Judas Priest…. en skön kombination av helt nytt och traditionellt. Och till skillnad från de copycats vi hört tidigare under dagen har ju Priest RÄTT att lira alla hederliga riff utan att beskyllas för att ”låta som” någonting annat än sig själva. We invented that shit, liksom.

Vad säger vi om Fredagen? Svölk är bättre än sitt bandnamn. Tesla är grymt! Joe Satriani blir festivalens största besvikelse. Karln kan lira och han är marginellt bättre än genomsnittsgitarristen, men utstrålningen på scenen är inte stort bättre än en hushållsost. Get a life, Joe, är mitt råd. Enbart snabba indiska skalräkor och välböjda övertoner är inte tillräckligt. Ace Frehley, den gamle KISS-guraisten….check, då har vi sett honom utan att ta skada av det. Hanoi Rocks blir nästan festivalfavoriter, Michael Monroes energi går utanpå allt och litet till och låtarna fastnar som honung i skallen. Dessutom underbart party i publiken. Whitesnake gör oss lyckliga, Saxon ännu litet lyckligare och Def Leppard är grymma oavsett vad pressen har att säga om den saken.

Lördagen blir det vi hoppades på, vilket inte säger litet. Stormwarrior är okej,  Lizzy Borden borde ha tänkt sig för innan de tog det namnet, vi tänker ”Lizzy Boredom” efter ett tag. Men har kul ändå. Blue Öyster Cult är helt okej, men när Ratt går loss blir vi bägge litet halvtokiga, trettonåringen vid ringside och jag några led bakom. Triumph lirar spännande och musikaliskt meningsfullt, heat skiter vi i för att i stället köa oss fram till Poisons första led och här måste jag säga att åttiotalspopglamrocken stiger ännu några snäpp i vår aktning. Poison levererar ett sjukt bra och energiskt gig. CC DeVilles gitarrorgier är bitvis hejdlösa och han tar faktiskt plats bland festivalens fem bästa guraister, sången funkar bra och stämningen vid ringside är hejdlös, stora och små blandas och till min glädje överlever trettonåringen med flying colors, och ett plektrum från ”Give me something to believe in” i handen. Och låtarna som känns litet pajjiga när man ser och hör dem på YouTube är ju helrätt i juninatten och ja, djävlar, helt enkelt.

Sweden Rock blir det jazzfestivalen i Stockholm var på åttiotalet – en sjuhelvetes orgie, anspråkslös och avslappnad men levererande, galen totalfest värd att vänta ett helt år på till nästa. Arrangörerna har min eviga respekt.

 

Annonser
Categories: Uncategorized | Etiketter: , , , , , , , , ,

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.