Posts Tagged With: Författande

Förstådd av recensenterna!

Som författare har jag – om jag jämför med många kollegors reaktioner i sociala medier – ett ganska avspänt förhållande till recensioner. De blir, eller de blir inte. De är positiva eller negativa.

Mest av allt längtar jag förstås efter recensioner som verkligen visar att någon har FATTAT vad jag håller på med. På så vis är en kille som Nisse Scherman en fantastisk recensent. Han är den enda som – mig veterligen – recenserat samtliga spänningsromaner som jag skrivit. Annika Koldenius har läst många av mina böcker och recenserat åtminstone de tre senaste. Hon vet vad hon gör.

Ibland blir recensionerna en diskussion om någonting annat. T ex huruvida ”våld är nödvändigt i skönlitteratur” eller om recensenten är okej med baksidestexten. Sånt är tråkigt. LIka tråkigt är det när oambitiösa bokbloggare skriver av baksidestexten tillsammans med ett kort intetsägande omdöme av typen ”litet spänning för hängmattan, ändå, jue” och ger boken ”tre bärkorgar” eller någonting sånt. Kul att uppskattas, bra att det skrivs men jag tror att alla författare vill bli sedda på …riktigt.

Därför blev jag tokglad idag när Per Ahlander, som skriver för de tio lokaltidningarna som tillhör ”Promedia” kom med en riktigt trevlig recension idag.

http://salaallehanda.com/bocker/recension/1.3031670-en-trovardig-och-originell-thriller

Det som är extra roligt är när en person – därtill psykologilärare – hittar just de punkterna som jag inför denna roman bestämt mig för att jobba extra hårt på. VI har ju alla olika lätt och svårt för saker och ting. I mina ögon är jag en helt okej dialogförfattare, jag har lätt att skapa karaktärer och driv. Men att få intrigstrukturen helt rätt har jag brottats mycket med. För varje bok jag givit mig in på de senaste åren, har jag försökt skruva till just strukturen litet mer, göra det ”extra”.

För sådär en åtta-nio år sedan försökte jag mig på att låta min dåvarande hjälte, Micke Norell, stöta på en psykopat. Man kan sammanfatta detta romanförsök med att ALLT gick åt helvete. De få kvalificerade personer som fick läsa manuset sågade det jäms med fotknölarna och en blev nästan förbannad på mig: ”Jag hade nog väntat mig mer av dig, psykopater är svåra att skriva”, blev det lugubra omdömet.

Så. När Per Ahlander kommenterar ”Kungamördaren” med de här orden:

Det är framför allt två saker som gör att ”Kungamördaren” sticker ut på ett positivt sätt jämfört med den strida ström av medelmåttiga deckare som ges ut varje år: bra disponering och en trovärdig hantering av en mångfasetterad sjukdomsbild.
Det kan vara riskabelt att låta handlingen hoppa fram och tillbaka i tiden. Det är lätt att det blir osammanhängande och svårfångat. Men här görs det på ett skickligt sätt som ökar dramatiken och förstärker spänningen.

…blir jag helt enkelt extra glad. Sedd och förstådd. Författardelpersonligheten tar därmed resten av dagen ledigt och låter andra delar av huvudet driva.

Annonser
Categories: Uncategorized | Etiketter: , ,

Omedveten jobbansökan

Det här med författarskap, alltså. Hur seriöst tar vi egentligen på det? jag fick en idé i löpspåret häromkvällen. Tänk om vi tog författandet på samma allvar som vi tar jobbansökningar? Somliga gör det – det ser jag tydligt i min roll som förläggare. Andra har en mer …avslappnad attityd till det som egentligen ska föreställa ett genomtänkt karriärval.

Märkligast blir det när följebrev och manus befinner sig på olika planeter. Manusskribenten berättar i följebrevet om sina planer på att byta liv, ägna resten av tillvaron åt skrivande på heltid och hoppas på en bestseller. Manuset vittnar om en genomförandeförmåga på tämligen grundläggande nivå.

Det här är inte alls en ovanlig bild. Och jag funderar på hur förberedelserna har varit på skrivkammaren.

Tänk om du skulle skriva en ansökan om jobbet som bästsäljarförfattare? Och verkligen ta den på allvar? Hur skulle platsannonsen se ut? VIlken utbildning, vilken erfarenhet och framförallt: vilka färdigheter skulle krävas?

Att vara författare är ett stort och ansvarsfullt jobb. En deckardrottning styr över miljoner människors välmående. Ska Sandra och Paul få ihop det till sist? Kommer hon att klara av sin första stora utredning samtidigt som den där djävla Bengtsson undergräver hennes position på stationen?

Det är ett fint jobb. Rätt skött, kommer du att tjäna miljoner och leva ett självständigt, internationellt och både krävande och givande liv. I det vanliga näringslivet finns inte många paralleller. En person på hög nivå i finansbranschen som tjänar som en deckardrottning lever under en helt annan press. En managementkonsult eller en advokat som håvar in lika mycket har arbetat i minst tio, sannolikt närmare tjugo år för att nå sin position. Och offren på vägen har varit många: vänner och familj, sanningen och mycket annat har prioriterats bort under långa perioder. Detta är fakta.

Poängen är: att bli framgångsrik författare – ja, jag inser absurditeten i att jämföra det med ett vanligt jobb – är ingenting man bara blir på chansning eller av en lycklig slump. Författande är inte ett omständligt sätt att fylla i en lottokupong. Författande är någonting som måste odlas, övas, förberedas och sedan köras hårt med. Och precis som i näringslivet kommer du att få jobba, skriva, testa, öva, bygga och krascha relationer. Under en längre period. Även de som ”slår igenom över en natt” har jobbat djäkligt hårt för att ”huxflux” lyckas.

När jag gick i tredje små på Handelshögskolan var det ett helvetes fixande med yrkeserfarenhet, positionering och profilering. Under mitt första jobb på S-E-Bankens koncernstab hackades det ryggar och kapades hälsenor i lönndom i snart sagt varje korridor. Samt arbetades över och slets med varje litet PM, som det hette på den tiden. Folk – inte jag, som snart tappade lockelsen för livet som bankdirektör, men andra – hade redan första hösten efter examen ett femtonårsperspektiv på sin verksamhet. De sexton stegen från ”bankaspirant” till toppjobben, de så åtråvärda, var väl kartlagda och definierade. Det var ytterst få om ens någon som skickade in en ansökan om att som färsking bli chef för SEB Stockholm (en plats som då upptogs av gamle Rutger Barnekowl, för övrigt) på chansning med litet halvhygglig korrläsning och utan att ha låtit kunniga rådgivare kolla igenom CV:t först.

Ändå är det just så många behandlar sitt manus.

Jag skulle kunna avrunda det här med några klämkäcka  slutord, men jag tror att min poäng redan gått fram. Hur tänker du med ditt författarskap? Och hur tänker jag själv egentligen? Jag återkommer till det.

Categories: Författande | Etiketter:

Ett manus väg till bok #2

Så: i förra veckan kom jag äntligen till målet för den första etappen på resan mellan manus och bok. Förstaversionen blev klar under onsdagsförmiddagen och vad kan man säga? Det känns alltid bra, men den här gången kanske bättre än någonsin. Det var en viktig lärdom. Jag *har* någon gång haft känslan av ”skönt att bli av med skiten. Nästa bok blir mycket bättre”. Det är inte bra. Som förläggare kan jag tycka att det rentav är respektlöst, när författaren inte lagt in ALL ansträngning för att vårt gemensamma projekt skall bli bra.

Första åtgärd efter färdigskrivandet? Att skicka ut manus till vänner och proffsbedömare för en första feedback.

Andra åtgärd? Att läsa en utskriven pappersversion själv för att eventuellt upptäcka förbättringsmöjligheterna direkt. Dom finns där, det vet jag.

Viktigt att påpeka: manusläsarna är inga yes men eller yes girls. Inga devota hyllningspersoner får (längre) plats i denna skara. Jag vet ju att jag kan skriva. Men kan jag bli bättre? Jag vill!

Så nu inväntar vi juryns dom.

Categories: Uncategorized | Etiketter: ,

Blogga med WordPress.com.