Posts Tagged With: författarliv

Livets märkliga cirkel: en boks tillkomst

Det slog mig häromdagen hur allting egentligen hänger samman, i alla fall vissa aspekter av ”allting”.

Såhär, alltså: under en signering av ”Köttbullsboken” i Västerås för något år sedan träffade jag på min gamle klasskompis från lågstadiet, Pelle som kallades för ”Pelé” eftersom han var så grym på fotboll. Det visade sig att han är kvar i Skultuna där vi bägge växte upp och att han – förstås – lirat i A-laget, varit ordförande och tränare i klubben. Han hade sett att jag är en av de som engagerat sig för att ragga kapital till Hammarby Fotboll och undrade litet skämtsamt om jag inte kunde tänka mig att ”dra in några miljoner” åt Skultuna IS också.

Sig-lik_prel_3D

Skultuna IS. Moderklubben, den där alla de fotbollsduktiga killarna lirade. Jag tror inte att mamma och pappa var så intresserade av att jag skulle spela organiserad fotboll. Man kunde ju skada piano-fiolfingrarna om man blev nermejad.

Nermejad? Jag som var tuffaste vänsterbacken i världshistorien?! Jo, jag lirade fotboll som liten ändå. Vi hade ett kvarterslag som vi kallade HHS efter grundarnas initialer. Och jag var då som nu killen med låg tyngdpunkt och hög smärttröskel som sopade rent på hemmahalvan, medan framförallt S:et i laget gjorde mål på mina kontringsgenomstickare.

Men i alla fall: Snabb framåtspolning till våren 2000. Jag är farsa till en tjej som dansar som en liten, kvinnlig dervish och en liten grabb som just börjar komma upp i aktivitetsåldern. Och det kommer utan tvekan från mitt håll: ”Grabben ska börja i Bajen”.

Genom hela mitt liv när män samlas har vi gjort upp om hackordningen genom att lira boll. Det har gällt både högstadium, nya kompisgäng, gymnasiet, lumpen, Handelshögskolan (!) och sedan i arbetslivets olika gruppsportsforum.

Min tanke den där hösten 2000 var ju bara genomgripande god – att grabben skulle få det litet lättare än jag i de där hackordningssituationerna. Inte för att jag har klarat mig illa, precis, men eftersom jag själv kände en saknad efter att ha spelat i ett ”riktigt” lag. Vi föräldrar är väl sådana. Ungarna ska ha allt som vi saknade, allt det vi fick och litet till.

Sagt och gjort, man kvistade iväg till Kanalplan och mötte den legendariske Domingo i Gula Villan. Och saken var på bajares vis biff. Lilleman blev den tuffaste backen i årskullen, efter att inledningsvis ha blivit överkörd ett par gånger och med tårarna sprutande bestämt sig för att i fortsättningen stå på benen. VIlket måste man säga även rent objektivt blev en av hans största tillgångar framöver. Jag minns särskilt hur han trashtalkade ned (vi snackar om en seriöst illvillig och samtidigt spirituell back i sjuårsåldern här)  en motståndaranfallare, en av de taniga bolltrollarna som klarar sig så fint i knatteåldern tills den lille motståndaren gav sig på en illa genomtänkt attack. Resultat: motståndardribblern försökte verkligen tackla omkull min grabb men träffade bara urberg och välte mitt i attacken, vilt gråtande.  Motståndarkillen bars av planen, vår bänk stämde upp hyllningssången ”Akta er för bajen, ja ni ska akta er för bajen” och jag kände ”mission completed”. På fotbollsfarsors vis.

Vi stannade i ytterligare sex år i Hammarby och under tiden fick jag mängder av goda vänner, hittade en djupare mening med fotbollen och … på den vägen är det. Tolv år som krönikör för Hammarby Fotbolls hemsida, förläggare av åtskilliga intressanta bajenböcker, ordförande i klubbens riskkapitalbolag och framförallt ytterst lycklig över all den glädje jag får av fotbollsfamiljen.

Och varför? Jo. På grund av att Skultuna IS fanns och inspirerade när jag var liten, förstås. En stor del av saker som är roliga i mitt liv idag, är kopplade till Hammarby på ett vis som aldrig skulle ha hänt om inte Skultuna IS varit. Livets märkliga cirkel, som sagt. Nästan lika konstigt som att köttbullarna som Karl XII införde i Sverige numera är en kassakossa för det verkliga svenska erövringståget i världen – IKEA.

Så när Pelé hade förklarat läget litet mer ingående, begrep jag att miljonbehovet nog var en smula överdrivet när det gäller en division fyraklubb (grattis till uppflyttningen, Skultuna!) men att ett bokprojekt till förmån för klubben faktiskt skulle göra skillnad. På riktigt.

Sagt och gjort igen. VI har nu kommit överens om att halva överskottet – författarens vinstandel, om man så vill – från min kommande deckare ska tillfalla Skultuna IS.

Romanen – ”Även som död sig lik” utspelar sig naturligtvis i Skultuna, i nutid och i dåtid med en återträff som bärande tema. Den blir samtidigt en hyllning till de första deckarformat jag lärde mig älska. Titeln påminner om Vic Sunesson som jag slukade i högstadiet och omfångsmässigt gör jag en Jo Nesbö och drar ned på tjockleken för att höja tempot litet som det var i de allra bästa kioskdeckarna som jag också älskade som tonåring. Nostalgi i kubik alltså.

Som detta skrivs har jag bara sista genomgången med min redaktör kvar innan det är dags att gå till layout och tryck och det känns ärligt talat genuint bra, alltsammans. Dessutom hoppas jag för Skultuna IS skull att boken säljer så det knakar. Den släpps i mitten av november – men den går att förhandsboka redan nu. Gör det och stöd en klubb som du kanske aldrig hört talas om förut men som du kommer att älska när du lär känna den.

”You can take a man out of Skultuna, butcha cain’t take Skultuna out of a man” 

Och såhär gick det på releasen! 

 

Annonser
Categories: författarliv | Etiketter:

Förstådd av recensenterna!

Som författare har jag – om jag jämför med många kollegors reaktioner i sociala medier – ett ganska avspänt förhållande till recensioner. De blir, eller de blir inte. De är positiva eller negativa.

Mest av allt längtar jag förstås efter recensioner som verkligen visar att någon har FATTAT vad jag håller på med. På så vis är en kille som Nisse Scherman en fantastisk recensent. Han är den enda som – mig veterligen – recenserat samtliga spänningsromaner som jag skrivit. Annika Koldenius har läst många av mina böcker och recenserat åtminstone de tre senaste. Hon vet vad hon gör.

Ibland blir recensionerna en diskussion om någonting annat. T ex huruvida ”våld är nödvändigt i skönlitteratur” eller om recensenten är okej med baksidestexten. Sånt är tråkigt. LIka tråkigt är det när oambitiösa bokbloggare skriver av baksidestexten tillsammans med ett kort intetsägande omdöme av typen ”litet spänning för hängmattan, ändå, jue” och ger boken ”tre bärkorgar” eller någonting sånt. Kul att uppskattas, bra att det skrivs men jag tror att alla författare vill bli sedda på …riktigt.

Därför blev jag tokglad idag när Per Ahlander, som skriver för de tio lokaltidningarna som tillhör ”Promedia” kom med en riktigt trevlig recension idag.

http://salaallehanda.com/bocker/recension/1.3031670-en-trovardig-och-originell-thriller

Det som är extra roligt är när en person – därtill psykologilärare – hittar just de punkterna som jag inför denna roman bestämt mig för att jobba extra hårt på. VI har ju alla olika lätt och svårt för saker och ting. I mina ögon är jag en helt okej dialogförfattare, jag har lätt att skapa karaktärer och driv. Men att få intrigstrukturen helt rätt har jag brottats mycket med. För varje bok jag givit mig in på de senaste åren, har jag försökt skruva till just strukturen litet mer, göra det ”extra”.

För sådär en åtta-nio år sedan försökte jag mig på att låta min dåvarande hjälte, Micke Norell, stöta på en psykopat. Man kan sammanfatta detta romanförsök med att ALLT gick åt helvete. De få kvalificerade personer som fick läsa manuset sågade det jäms med fotknölarna och en blev nästan förbannad på mig: ”Jag hade nog väntat mig mer av dig, psykopater är svåra att skriva”, blev det lugubra omdömet.

Så. När Per Ahlander kommenterar ”Kungamördaren” med de här orden:

Det är framför allt två saker som gör att ”Kungamördaren” sticker ut på ett positivt sätt jämfört med den strida ström av medelmåttiga deckare som ges ut varje år: bra disponering och en trovärdig hantering av en mångfasetterad sjukdomsbild.
Det kan vara riskabelt att låta handlingen hoppa fram och tillbaka i tiden. Det är lätt att det blir osammanhängande och svårfångat. Men här görs det på ett skickligt sätt som ökar dramatiken och förstärker spänningen.

…blir jag helt enkelt extra glad. Sedd och förstådd. Författardelpersonligheten tar därmed resten av dagen ledigt och låter andra delar av huvudet driva.

Categories: Uncategorized | Etiketter: , ,

Blogga med WordPress.com.