Posts Tagged With: Hanoi Rocks

Dags att ta ställning: död åt Guitar Hero!

Det drar sig mot jul och i miljarder huvuden kryper myriader av märkliga presentidéer fram. Vad ger vi åt lillkusinerna ? (allt som skramlar och låter) Farmor? (hon får inget, hon sticker ju till Rom i år) Chefen? (negativen från förra julfesten) och så var det farsan.

juli2008-057

Jag är farsan. Några gånger de senaste jularna har jag fått Guitar Hero. Först tvåan, sedan trean. Tvåan var litet kul. Trean ägnade jag och sonen typ trettio minuter åt innan vi insåg att den inte har någonting alls med gitarr att göra. Och under årets gång har vi resonerat en del kring detta: att den enda i familjen som både har stor dataspelsvana och saknar tillräckligt mycket kunskap om riktigt gitarrspel är den enda som kan uppskatta smörjan. Det går nämligen inte att sätta tonerna på taktslagen! Man måste ligga off-beat på ett synnerligen orockigt sätt, litet funkfjolligt, sådär, för att gå i land med spelet.

Det ena leder till det andra och där kommer den Stora Frågan: är det överhuvudtaget moraliskt korrekt att spela Guitar Hero? Skall vi tillåta företeelsen i vår värld? Finns det verkligen ingenting bättre att smälta plast till än små fåniga låtsasgitarrer som med sina fyra knappar är ett hån mot allt vad riktiga yxor står för?  Skall vi lura en ung generation i korsningen mellan ÄKTA rock och SOFFPOTATISROCK att tro att det räcker med att flyga upp på ett bord med en djävla genmanipulerad joystick och vråla för att vara ”där”?

Nej! NEJ! NEEEJ!

Att köpa en äkta gura med en liten fånig förstärkare kostar inte mer än spelet. Att lära sig tre ackord går lika snabbt som att läsa bruksanvisningen till speldjäveln. Att ställa sig i soffan med sin nya fina wannabeegura och cramma upp volymen till elva tar bråkdelen av en sekund  och sedan går det ungefär hälften av den tiden tills någon överförfriskad julfirare vrålar ”dra ned volymen, fattaru’nte att vi umgås här? vi lirar vuxenspel – guitar hero, faktiskt”

Och då, och där, förstår den unge rockaren – funkar i alla åldrar, man kan vara nybörjare på gura vid 50 också, eller 60+ – vad rock egentligen är: rebellskap, missförståelse från de stelnade människorna utanför rocken, gemenskapen innanför gränsen och djupt där nere i genitalierna en kokande insikt om att DETTA och inte någonting som spelas med små plastknappar framför en djävla skärm….att DETTA som klöser längs väggarna som vildkatter med kokainet uppkört i rumpan med strumpsticka….att DETTA som kan leda till en stor scen någon gång, med tusentals fans moshande vid kravallstaketet…att JUST DETTA: ONE TWO THREE FOOOU, MOTHERFUCKERS är äkta och att Guitar Hero-konceptet mer än någon artist någonsin förtjänar att dö i sina egna plastspyor.

Det finns till och med en Facebookgrupp  för dig som håller med.

*******

För övrigt är det tröttsamt att läsa de recensenter som känner ett behov av att skriva om helgens Motörheadkonsert utan att kunna skriva någonting mer originellt än att ”det var som vanligt”. Vilket är …alla.  Jag orkar inte ens länka till skiten.

*******

Och förutom det, är det djupt sorgligt att tänka på att nästa helgs konsert med Hanoi Rocks på Hornstulls Strand Etablissement är den sista i Sverige…åtminstone före nästa återförening, vilket säkert lär ta många år.

Annonser
Categories: Uncategorized | Etiketter: , , , ,

Making some motherfu**ing noise….

Hur mycket känsla kan man egentligen krama ur en begränsad uppsättning toner, scenuttryck och 35000 tända rockers? En hel del. Sweden Rock är slut för den här gången och det är bara att ge det upp för arrangörerna, alla medverkande och våra vänner i publiken och göra morsaknullande oljud.

Sweden Rock Festival är en totalupplevelse som sågar sig in i hjärnan och tilltvingar sig alla skrymslen i kroppen – en liten ort någonstans djävligt långt söderut som transformeras årligen till en gigantisk scen för rockers av alla varianter – här finns svartsminkade dödsmetallare i skyddsmask, trettonåriga glammare i röda spandex och jätteplatinarufs, här finns medelålders män i spetsdamunderkläder, ett oräkneligt antal rockerskvinnor som förefaller klippta ur ett mingelreportage från CBGB’s i New York, och då har vi bara snackat om publiken.  Festivalen lever dygnet runt och vi med den, det är kort sagt bara att ge upp alla ambitioner på kontroll av situationen och flyta med: tillsammans med den trettonårige glamsonen vaknar jag när kroppen orkar det, lyssnar så mycket som hjärnan förmår och domnar sedan bort i det iskalla tältet till tonerna av grannarnas ghettoblasters när själen inte orkar mer igen. I folkhavet framför scenerna kan man nästan dra upp fötterna och vagga med resten av massan; frånsett några otäcka incidenter kring falubandet Sabaton är det schysst folk överallt och jag är inte ensam att ha dyrkat många av banden i originaluppsättning för tjugo, trettio år sedan men trettonåringen är inte heller ensam om att vara sådär skönt på väg in i rocken som livsstil.  Och alla får plats. Även på den fetcrammade tältplatsen där vi slagit oss ned av ideologiska skäl: är man på rockfestival, skall man inte ha det för bekvämt och då delar vi jordgolv med resten av crowden. Låt de medelålders få sova på hotellen i Sölvesborg, tänker jag samtidigt som jag inser att jag är lika gammal som de tre killarna i tältet intill oss, sammanlagt. Å andra sidan har jag sett några gentlemen på den röjiga husvagnscampingen intill som nog skulle kunnat vara fäder åt mig. Om min far varit det minsta rockintresserad, alltså.

Banden är bättre än alla recensenter vill ha dem till. Snacket om att leadsångarna i de äldre banden tappat rösten är så typisk kvällspressgoja att jag bara vill låna spypåsen från grannarna i tältet intill; någon som INTE tror att det är skillnad på en tjugofemåring och en femtiosjuåring i uttryck? Någon som INTE tror att det en femtiosjuåring tappar i röstkvalitet kan kompenseras med känsla?

På onsdagen efter att ha etablerat oss på jordgolvet med det lilla tältet ger vi oss in i vimlet och försöker att få se allt verkligen djävla allt. Vi ser ett stabilt doom-Faith, ett litet manerat Boil, ett sjukt energiskt Korpiklaani, rycker på axlarna åt Dampungarna, älskar Astral Doors för DIO-energin och Airbourne för tung, äkta rock. Fatal Smile jobbar hårt, kanske litet desperat, Bonafide känns litet överreklamerade men passar den första dagen på Zeppelinscenen och man måste gilla leadsångaren-plektrumguraistens Aragonstajl. Sabaton blir en tung upplevelse med mycket brunkande och bökande framför scenen. Här stöter vi på festivalens enda riktigt onåbara medlyssnare, men musiken rullar likt de pansarbrigader som låtarna beskriver över allt sådant. Rockenroll, baby, liksom. Sångarens genuina rocksjäl är inte möjlig att tygla, och kanske sammanfattar han sin egen livsglädje bäst själv i tacket efter gig:et: ”Fyfan vad skönt! Nu skall jag ställa mig och dricka öl med ena handen och runka med den andra” (tänk den meningen på dalmål….) Graveyard och Five Fifteen dånar förbi och Satyricon headbangar oss in i natten.

Torsdagen blir lugnare. Vi diggar Sister Sin , älskar Black Stone Cherry men lämnar Picture åt sitt öde ganska snabbt. Att ersätta no-show:en Sebastian Bach mot Bonafide på stora scenen är att lämna utrymme för lång matpaus och besök på muggen. Pain of Salvation blir för ödesmättat för oss, men bluesande Omar & the Howlers känns skönt att bryta av med. Och då sover sonen i mitt knä i grässlänten framför Swedenscenen.  Coheed & Cambria är helgjutet men ospännande. Derringer har ingen av oss hört talas om och det blir en riktig hit till middagskrubbet. Testament och Disturbed tillhör de tyngre banden och det är inte riktigt vår stil med höghastighetsdöds, tror vi, tills vi ser otippade favoriterna Avatar från Göteborg som kombinerar en otrolig plektrumgitarrist med en kanonsångare och ett band som är tajtare än ett hönsarsel. ELO gör mig tårögd och allt som har sagts i kvällspress och annat om brist på det en och det andra bör betraktas som falskt. Confusion och Telephone Line klingar så skönt, så skönt. Och så är det dags för Judas Priest…. en skön kombination av helt nytt och traditionellt. Och till skillnad från de copycats vi hört tidigare under dagen har ju Priest RÄTT att lira alla hederliga riff utan att beskyllas för att ”låta som” någonting annat än sig själva. We invented that shit, liksom.

Vad säger vi om Fredagen? Svölk är bättre än sitt bandnamn. Tesla är grymt! Joe Satriani blir festivalens största besvikelse. Karln kan lira och han är marginellt bättre än genomsnittsgitarristen, men utstrålningen på scenen är inte stort bättre än en hushållsost. Get a life, Joe, är mitt råd. Enbart snabba indiska skalräkor och välböjda övertoner är inte tillräckligt. Ace Frehley, den gamle KISS-guraisten….check, då har vi sett honom utan att ta skada av det. Hanoi Rocks blir nästan festivalfavoriter, Michael Monroes energi går utanpå allt och litet till och låtarna fastnar som honung i skallen. Dessutom underbart party i publiken. Whitesnake gör oss lyckliga, Saxon ännu litet lyckligare och Def Leppard är grymma oavsett vad pressen har att säga om den saken.

Lördagen blir det vi hoppades på, vilket inte säger litet. Stormwarrior är okej,  Lizzy Borden borde ha tänkt sig för innan de tog det namnet, vi tänker ”Lizzy Boredom” efter ett tag. Men har kul ändå. Blue Öyster Cult är helt okej, men när Ratt går loss blir vi bägge litet halvtokiga, trettonåringen vid ringside och jag några led bakom. Triumph lirar spännande och musikaliskt meningsfullt, heat skiter vi i för att i stället köa oss fram till Poisons första led och här måste jag säga att åttiotalspopglamrocken stiger ännu några snäpp i vår aktning. Poison levererar ett sjukt bra och energiskt gig. CC DeVilles gitarrorgier är bitvis hejdlösa och han tar faktiskt plats bland festivalens fem bästa guraister, sången funkar bra och stämningen vid ringside är hejdlös, stora och små blandas och till min glädje överlever trettonåringen med flying colors, och ett plektrum från ”Give me something to believe in” i handen. Och låtarna som känns litet pajjiga när man ser och hör dem på YouTube är ju helrätt i juninatten och ja, djävlar, helt enkelt.

Sweden Rock blir det jazzfestivalen i Stockholm var på åttiotalet – en sjuhelvetes orgie, anspråkslös och avslappnad men levererande, galen totalfest värd att vänta ett helt år på till nästa. Arrangörerna har min eviga respekt.

 

Categories: Uncategorized | Etiketter: , , , , , , , , ,

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.