Posts Tagged With: hårdrock

Hell yeah, motherfuckers!

 

 

Så är man tillbaka i verkligheten efter världens bästa Rocklajv, Sweden Rock Festival. En chans att vara oregerlig, icke-uppkopplad (Telias nät sög verkligen under hela festivalen, inte ens SMS fungerade vilket hade varit irriterande om vi inte varit så samspelta. ) och ha så roligt man önskar i fyra-fem dagar. Känslan av att stuva in diverse öl och vänner i tio ton, tolv meter rockbuss och styra den vrålande dieseln söderöver med ett hopp om att allting håller även denna resa är obeskrivlig.

Tidig start tisdagen före festivalen och pigga miner bakom ratten förde oss hela vägen förbi Jönköping innan det började bli dags att leta igenom närmiljön efter lämpligt ställe att nattpausa på. Valet föll lämpligt nog på ett gravfält utanför Åby. Osäkert vilket Åby och be oss inte hitta dit igen. Efter att ha värmt upp med några rejäla koppar stark espresso (Doris Doomsday’s DeLuxe-resor erbjuder givetvis världens bästa caffé) avslutades trippen via den rockmässigt namngivna idyllen DIÖ och campingen intogs.

SRF är så många saker. Det är vakna upp lagom dimmig efter gårdagen, ÄLGWOK till frukost (efter den första frukosten Salmiak och Espresso) och släntra runt på området i väntan på att banden skall börja. För särskilt länge sover man ju aldrig. Och det är udda band till lunch och sedan några pilsner och stämningen är fortfarande Festival, om du förstår vad jag menar. Vissa band har man skitit ner sig av längtan efter, andra har man total nollkoll på, men möjligheten att strula runt i lekhagen och kolla ömsom Goth ömsom bredbent ömsom ”hur fan tänkte bokaren här?” och bara njuta av smörgåsbordet från helvetet, hell yeah, är bara bäst. Och det är fler bra band och fortfarande eftermiddag och kanske en Langoslunch? Och mer bira, utan att det blir mer än ett stilla surr i sinnet och stämningen är hårdrocksmässigt vänlig men bestämd och banden blir kanske liiitet vassare vartefter. Och i slänten framför Sweden och Zeppelinscenerna är det alltid lika soft att ibland kompensera det tidiga uppvaknandet med en plötslig power nap. (Vad heter förresten motsatsen till skönhetssömn, som gör att man vaknar vidrigare än man somnade? ) Och sedan börjar det närma sig och vi byter från dagsvärmeklädsel till värsta djävla polarstället för lika hett som i helvetet som Norje är dagtid, lika rövtappvarningskallt blir det på kvällen när fukten går kyld ur marken och havsvindarna blåser rakt igenom märgen. Och de stora banden bjuder på konsert, det blir fullt och inte lika festivallojt utan festivalhetsigt och oavsett om det är sorgligen bortregnade Hardcore Superstar, suveräna Judas Priest (revansch från 2008, anyone?) klyschklämmiga Whitesnake eller ”bara för att det är han”-Ozzy så märks det ju vem som bestämmer i dagsschemat, liksom.

Mängder av musik blir det. Roligast är de band man hade halvkoll på, men upptäcker ordentligt, som Down, The Brew, Morbid Angel, för att nämna några. Charmiga Lee Aaron får nog räknas dit. Ett gulligt dagtidsgig fjärran från den tatuerade muskelrocken. Roliga är de efterlängtade banden som Judas, Accept och sånt. Nerköp är pajasband som Gwar och festivalens absolut keffaste, kassaste, otajtaste bokning ”Fläsket Brinner”.  Kul också med det nya greppet med unga band blandat med halv-pluggade akter som Roffe Wikström, och ett av festivalens absoluta utropstecken Rage (japp, de tyska speedtrashpowerrockarna) UNPLUGGED. Obegripligt bra, och de som trängde sig igenom det gigget för att hinna fram och få bra Ozzyplatser i tid … your loss, säger jag bara.

Klyschor som stämmer:

Det är varmt som fan. Och kallt. All öl går åt. Även den goda ölen som festivalen säljer. Man äter dåligt fast gott hela tiden. Det är tätt med gubbar. Många band är gamla band.

Klyschor som inte stämmer:

Det är jättelitet kvinnor på festivalen. Det är BARA gubbar på festivalen. Det är bara gamla dinosaurier på scen.

Överraskningar: Rage unplugged. Schuukt bra. Frantic Amber på Nemisscenen – härlig energi och total attityd. Rob Halford – denna gång MED röst. Accept – denna gång på gott humör. Den 22-årige gitarristen i The Brew – (Jesper: du har sex år på dig att utvecklas ditt.)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser
Categories: rock | Etiketter:

Blogga med WordPress.com.